Veckorna går

…och fortfarande har inte mitt huspåhjulbygge kommit igång. Det känns inte kul. Saker kommer hela tiden emellan, dels saker som jag inte riktigt rår över men också min långsamhet. Eller feghet. Välj själv. Skulle ha lämnat en lista med beräknad åtgång av regelvirke, så man kan få offerter och jämföra priser, men har bara räknat ut golv och en långsida ännu. Varje gång jag sätter mig att räkna så drabbas jag av total trötthet. Inte för att jag inte vill räkna utan för att jag fastnar i oväsentliga eller övernitiska detaljer. Till exempel huruvida fönstrena på loftet ska sitta fem cm åt ena eller andra hållet. Eller om jag ska ha träfiber eller ekofiber som isolering. Eller hur man löser dilemmat med trossbotten så att det inte kommer att krypa in fukt mellan bygget och underredet i stål. Och sedan börjar jag söka på nätet för att lära mig allt och sedan märker jag efter en stund att det är väldigt mycket man ska känna till och att jag verkligen inte har någon lust att lära mig allt. Jag vill bara att det där jäkla bygget ska komma igång, så att allt får lösa sig medan man håller på.

Lite kan jag skylla på Michael, som ju ska göra plats i sin trädgård för bygget. Han har också fått en del saker emellan. Men oavsett anledningen, så börjar jag känna hur otåligheten kryper i mig…

Medan veckorna går får jag dock en hel del annat gjort. Bland annat förbereder jag marknadsföringen av min enskilda firma. Imorgon skriver jag äntligen på ett papper som ger mig rätt till starta-egetbidrag i 6 månader. Jag är lättad – äntligen! Nu kan jag njuta av dryga 3000kr/månaden och får lov att både marknadsföra mig och börja ta uppdrag. Vägd och bedömd som godkänd av konsulten på arbetsförmedlingen. Nu ska jag bara lära mig resten av företagarlivet också. Jag har lovat mig själv att inte oroa mig i förväg utan utgå ifrån att saker och ting ska ordna sig. Det ska ordna sig.

Jag har börjat öva upp mina gamla kunskaper i programmet Indesign, det är kul, men även där känner jag mig långsam och feg och trött. Är entusiastisk en stund i taget, men orkar inte flera timmar, fast jag ”borde” för jag har ju tid. Men det känns som konstgjord andning, det här med att öva inför ett eventuellt uppdrag. Tråkigt och ineffektivt. För jag vet ju inte om jag fokuserar på rätt saker. Får jag ett uppdrag så vet jag snart vad jag behöver ta reda på för att lösa det, och då blir jag effektiv.

Det är ju himla märkligt vad jag orkar när det är skarpt läge. Ta träning till exempel. Jag är inte träningstypen (fast jo, i tanken…) men jag rör ju en del på mig till vardags. Bär grenar, staplar ved, klipper gräs och fixar ett potatisland. Men när det blir tråkigt blir jag trött och tänker ojojoj, jag borde nog börja träna, för jag har ju ingen ork. Men så plötsligt skiftar fokus, till exempel när hundarna har smitit till skogs när jag är hos pappa, och de är borta alldeles för länge så jag hinner bli orolig för skogen är full av vildsvin, djupa bäcken, fallgropar och ormar. När jag ger mig ut att leta hör jag deras skall djupt inne i gammelskogen, och så är jag plötsligt inne i ett sökuppdrag som tar några timmar. Jag klättrar, springer, går och småjoggar om vartannat. Deras skall förflyttar sig via eko och jag irrar omkring. Upp på berget, nerför berget, bakom berget, framför berget och hittar till slut hundarna uppflugna på några klippblock som isen sprängt ut från ättestupsväggen. De vill inte komma ner på egen hand, jag får hämta dem. Ett under att de inte ramlat ner mellan de gigantiska blocken som är täckta med en matta av mossa och döda löv. Mina muskler står i givakt och gör jobbet.

Hade det här varit en vanlig promenad hade jag varit helt slut efter en kvarts klättrande, men nu orkade jag i närmare 1,5 timme på fastande mage….