livet händer – de Bruin insight out

Ord

Kim de Bruin — Tue, 24 Mar 2020 18:01:10 +0000

Orden, överallt. Förklarande, resonerande, uppfordrande, argumenterande, tröstande, lockande, skrämmande ord. På nätet, i tidningar, på gatan, i mitt huvud. De väller fram, urskiljningslöst.

Att famla efter ord i dessa pandemiska tider. Att försöka hitta något att klamra sig fast vid, något som har flytkraft nog i denna galna malström. Att leta efter svar där inga pålitliga svar ännu formulerats. Att försöka skönja mönster, utvecklingskurvor, utfallsmöjligheter. Det kokar över nu.

Nä. Det går inte. Inga visdomar att hämta. Ingen tröst att finna. Allt är som det är. Jag ids inte försöka mer. Jag bygger istället. Bara det.

Pappa uttryckte saken rätt bra när jag antydde att han lät lite väl negativt inställd till sakernas tillstånd just nu: Ja, jag kanske låter så. Men varför tror du jag sätter tomatfrön i jorden egentligen?

Just det. Tack pappa. Jag lär mig lyssna bortom orden. Lär mig handla bortom tankar.

Att lita på livets flod.

Bygger vidare på mitt framtida, snart beboeliga hem. Här kommer bilder på den senaste månadens framsteg

Väggar runt badrum på plats.

Bakom denna vita vägg blir det dusch. Någon gång.

Hur rakt man än gör det så blir det snett…

Tejpar fram trappan.

Mycket mätande, tänkande. Mycket gör om, gör rätt…

Filosofi-paus på sovloftet. Skön känsla!

Trappan växer så sakteliga fram.

Förvaringsloftet klart. Oj vad högt upp det blev!

Badrumsdörr modell antik från 1800-talet…

… med själ! Kanske inte ska skrapa bort allt?

Golvpappret bortstädat!
Trappan klar!! Tog bara fyra dagar…

Och gasolspis på plats! (inte inkopplad än)
Och nysnickrade vägghyllor! (inte målade än)

Idag snickrade jag bänken som kaminen ska stå på.
Stabilt och stadigt.

Behöver bara hitta några snygga klinkerplattor nu. Och ta fram kaminen. Och beställa skorsten. Och montera den.

Begagnade finkranen var för tjock för hålet… Måste hitta på ett bra sätt att förstora hålet.

I väntan på framtidens rinnandevattenlyx klarar jag mig fint med denna fina tappkaraff.

Ska jag nämna att jag längtar efter att flytta in….?

Byggpoesi

Kim de Bruin — Tue, 18 Feb 2020 07:13:27 +0000

Varje dag skriver jag dagboksanteckningar, i datorn. Oftast är det ett enahanda malande om ingenting, minnesanteckningar som hjälper mig se den röda tråden i mitt liv. Ibland kan orden inte hejda sig, då strömmar det fram saker som sticker ut. Imorse var det så, och jag tänkte att det kunde vara dags att dela med mig

Furugolvet på väg att skruvas på plats. Upptäckte efter 5 brädrader att jag hade fått för korta skruvar. Anders tipsade mig om att lägga en droppe vatten på varje skruvskalle. Vänta en stund och vips var det lätt at skruva ur skruvarna utan att brädan sprack.! Vilket supertips!

”Varje nytt arbetsmoment i bygget skapar en helt ny härochnuverklighet som sopar bort det förra momentet som ingenting. Minnet av engagemanget i de föregående momenten existerar endast som ett eko av något jag kanske minns. Ett minne som nyss var så härochnuangeläget, men som nu blivit damm och blåser bort ur varandet.

Förvånat ser jag mig över tidsaxeln och konstaterar att det vuxit fram ett helt litet hus. Det har inget med mig att göra. Härochnuenergin är tydligen det som får saker att ske. Oavsett hur problematisk och krävande det kan vara. Vissa härochnumoment är lustfyllda, enkla, väloljade. Spika läkt eller panel. Isolera. Lägga golv. Men de flesta moment innebär frågetecken. Vilket verktyg, vilken metod, vilket material? Var hittar jag information, kunskap? Var köper jag bäst och billigast? Frågetecknen tar precis allt jag har. Frågetecknen är allt jag är. Hela min varelse består av frågetecken som hakar sig in i varandra, de galopperar i flock, klättrar uppför synapserna, nålar fast bilder på möjliga lösningar så själen ser ut som en gigantisk anslagstavla med förvirrade bygganteckningar. Mitt i nätterna förvandlas enstaka frågetecken till utropstecken och spetsar mitt medvetande så kroppen sätter sig käpprakt upp. Ah! Nu vet jag! Sen kan jag inte somna om.

I härochnuenergin tvingas jag framåt, vidare. Arbetsmomenten är mina kugghjul, tvingar mig att ta tag i saker som jag vare sig kan eller orkar eller vill. Ändå vill jag, för annars skulle det inte hända något. Om jag inte ville något skulle jag inte hamnat i den här situationen. När arbetsmomenten skapar min vardag märker jag att jag vill det jag inte vill. Det vill mig. Jag är verktyget.

Flisan godkände golvet.

Nu är golvet lutat med hälften vitpigmenterat och hälften vanligt lut. Sedan hårdvaxoljat två gånger, och slipat emellan.

Inget sker i den ordning jag tänkt mig, ändå är ordningen alltid den rätta. Man kan inte lägga golv förrän golvet manifesterat sig. Man kan inte hantera tunga moment förrän hjälpande händer är på plats. Man kan inte måla förrän det slutat vara vinter. Man kan inte växa förrän det växer.

Idag vill jag inte alls göra något för jag är less och trött och skulle hellre vara miljonär på semester, men kugghjulen snurrar mig vidare och det är högst troligt att jag finner mig hyvla brädor idag, eller möjligen spika fönsterfoder. Min vilja växer i skogen och av skog byggs mitt hus. Träden offrar sina rötter, jag offrar min vilja. Det finns en rättvisa häri som gör allting en smula mer meningsfullt.

Morgonfågeln utanför fönstret kvillrar hål i den grå medvetandemattan och plötsligt ljusnar det både här och där, ja det gnistrar rentav. Dagen kan börja.”

Golvet täckt med skyddspapper. Nu snickras det sovloft!

Börjar bli riktigt bra på att sätta fönsterfoder nu. Två kvar!

Plötsligt ville vädret att jag skulle lufta Munin på havet lite. Det var ljuvligt…!

Rolling, action

Kim de Bruin — Mon, 02 Sep 2019 14:23:47 +0000

Amatörskådespelare. Jag har under två intensiva veckor befunnit mig i en ny verklighet, en verklighet jag aldrig drömt om, föreställt mig eller ens längtat efter. Det bara hände helt plötsligt.

Första filmdagen. Har dansat i strandkanten och larvat runt.

En vän till en vän kom till ön förra året för att göra en film om Richard. Filmaren, Christian Abi Abboud är från Libanon och är hängiven, minst sagt. Han är en fantastisk filmskapare, en övertygande visionär och dessutom lätt att tycka om. Han stannade en vecka förra året och kreativiteten flödade. Jag var med lite i periferin, hjälpte till men höll mig medvetet utanför och var inte sugen på att bli indragen i själva filmen. Jag testade att vara med i en scen, men det kändes konstigt, fejkat, obekvämt. Det lilla jag såg av resultatet bekräftade min känsla – usch så fånig jag kände mig. Jag avböjde att bli filmad vidare.

Blöta prylar efter en vattenscen.

Men ödet ville annat. Han kom tillbaka i år, med nya idéer: han ville göra spelfilm, en påhittad historia om ett par där den ena parten försvinner i någon slags demenssjukdom, kanske Alzheimers. Lite nyfiken blev jag, men tveksam… Jag mindes hur det hade känts året innan och har verkligen inte tid att larva runt och spela skådespelare. Måste ju en massa annat. Ordna livet. Kamma mig, strukturera mig, skaffa inkomster, bygga hus och …

Bla bla bla. Plötsligt hörde jag mig själv säga JA, ok, jag är på! Det var en chock men än mer en lättnad att slänga alla de där inre vuxna rösterna överbord och överraska mig själv. Jag vågade trotsa mina fördomar och slänga mig ut i djupa vatten. Har därmed varit innesluten i en kreativ filmbubbla i hela två veckor. Och tänk – det har varit så underbart roligt…!

Ur en drömscen i en drömskog…

Strax före en scen där jag inte minns vem jag är. Det var lätt att spela – det är vardagsmat så att säga

Det var plötsligt så enkelt allting. Mina drag som hör till diagnosen visade sig vara styrkor helt plötsligt; jag upptäckte hur lätt det var att agera (kanske för att jag agerar hela tiden?), lätt att fokusera, lätt att hålla koll på var vi befann oss i skapelseprocessen och hade koll på de små detaljerna. Det var dessutom oerhört tydliga ramar att vila inom, jag kunde slappna av fullständigt och enbart fokusera på en scen i taget. Det var oerhört skönt att få skjuta allt annat i livet åt sidan och enbart ägna all energi åt att göra det som behövde göras. Samarbetet var avskalat, intensivt. Vi hamnade i ett samarbetsflow jag aldrig förr smakat, vilket gav ett alldeles nytt mod. Jag vågade till och med sjunga i mikrofon…! Och inte en enda gång viskade Jante nedsättande eller förminskande kommentarer i mitt öra. Jante var som bortblåst. På kvällarna tittade vi genom tagningarna, och – wow – det såg helt otroligt bra ut…? Ja, oj, vilken absurd upplevelse; att minnas hur det hade känts att göra scenerna och sedan se det hela på skärmen. Det där var definitivt inte jag? Jag – ”jag”, hon, jag? Nä. Det är bara ett koncept. Nu efter två veckors filmande är jag faktiskt helt säker på det. Jag skapar mitt jag i varje sekund, och jag har ingen kontroll alls. För det är inte jag som skapar. Skapandet är leken livet leker. Kan inte ta åt mig ära eller skuld, vara stolt eller skamsen. Jag används av livet, att uttrycka livet. Så häftigt!!

Nåväl, jag ska inte bli för filosofisk

Sista kvällen, nostalgiskt värre. De här två har nog blivit vänner för livet.

Vad ska det nu bli av allt detta? Ingen aning! Antingen blir det inget eller allt eller lite lagom. Ärligt talat, det spelar ingen roll. Vinsten är redan gjord: jag lärde känna en ny sida av mig själv, och är fylld av glädje och tacksamhet. Om filmen finner sin framgång är det bara bonus. Framtiden får visa vad som är meningen, och det kommer säkert att ta sin lilla tid. Under hösten påbörjar Christian redigeringen, men eftersom han har många andra filmjärn i elden så lär det ta månader innan det ens blivit ett utkast. Jag får lägga min otålighet på hyllan, men min längtan att se resultatet ska jag vårda som ett frö i fuktig mylla.

Så nu är det bara att ta tag i vardagen igen

Fjärde försöket undervattensscenen. Det funkade till slut.

Sista kvällen, avskedspicknick och en sista inspelning av en scen som misslyckats tidigare. Vi var helt slut och lyckades knappt uppbåda kraft att ens gå. Men omgivningarna är ju fantastiska så vad kan bli fel?