lärdomar – de Bruin insight out

Tala sin sanning

Kim de Bruin — Tue, 06 Oct 2020 12:38:34 +0000

Det påstås inom allt fler kretsar att det är dags nu. Att tala sin sanning. Att bidra till väven med sin tråd. Att kliva in i kören och sjunga sin stämma. Inte för att norpa åt sig solostämman, inte för att proklamera Den Enda Sanningen, för den är ju som bekant skiftande och ytterst personlig. Inte heller för att Övertyga om Rätt eller Fel, för ingen kan ju uppfatta något annat än det den själv bär inom hjärtat. Jag har lovat mig själv att skriva och att våga publicera. Mitt förrförra inlägg handlade om rädsla. Den mottogs väl, jag fick så många återkopplingar. Människor skrev att de älskar mig för den jag är. Människor skrev att de känner likadant. Det var trevligt, jag blev glad, men det hjälpte inte ett dugg (förlåt, inte för att förminska era ord, utan för att visa hur djupt rädslomönstren verkar). Jag är, om möjligt, ännu mer skärrad nu än då. Det var som att öppna luckan till en inre katakomb av undansopade känslor. Och nu är de på ytan och kravlar omkring likt hundratals små silverfiskar som ilar kors och tvärs genom precis varenda liten tanke, varenda liten handling. Det går inte att komma undan. Jag tittar på dem, silverfiskarna. Kanske var de troll förut, då, när de bodde nere i katakomberna. Silverfiskar är ju i alla fall lite lättare att förhålla sig till, kanske gulliga rentav..? Jag får väl bekanta mig med dem, berätta om dem, en i taget.

Ok. Det svåra med att komma igång, på egen hand, själv.

Jag har så mycket tid nuförtiden när jag inte har en anställning. En vecka som denna, när det regnar och det därmed inte blir strandstädning. Inga avtalade tider i almanackan. Underbart, jo! Men också; ångesten och rädslan. Jag får inget gjort om ingen kommer och knuffar igång mig. På riktigt.

Jag har en attgöralista med närmare 15 punkter. Inga är särskilt svåra. Listan skrevs för en månad sedan. Den är tänkt att vara till hjälp. Men varje gång jag tittar på listan får jag panik. Kroppen drabbas av vallningar från helvetet, hjärnan rullar ihop sig till en boll och gömmer sig i ett hörn, oåtkomlig för vädjanden eller lockrop. Armar och ben blir blytunga och kroppen vill kollapsa i närmaste säng eller soffa och det enda som ibland kan hjälpa är att gå ut. I friska luften och med blicken förankrad i närmaste stadiga träd kan krampen ibland släppa, och har jag tur får jag en ny impuls som håller mig på banan, även om det då oftast blir något helt annat jag tar itu med. Som häromdagen.

Jag skulle såga ved, för min kamin tar bara korta vedstycken, och nu väntades regn och rusk dagar i sträck, och jag är faktiskt extremt förutseende. I tankarna i alla fall. Jag hade denna punkt på min lista sedan dagar tillbaka. När det dåliga vädret var ett faktum och jag hade en dryg timme tillgodo innan regnet skulle vräka ner gick jag ut för att skrida till verket, ytterst motvilligt men med en inre beslutsamhet och tapperhet som var förbluffande. (Det är lika förbluffande varje gång jag lyckas ta mig i kragen helt på egen hand och skrida till verket av egen kraft. Är det något jag alltså har extremt svårt för så är det att självmant komma igång, samt dessutom att avsluta, det hör tydligen till diagnosen). Nåväl, jag skred till verket men hann inte längre än till första steget utanför min dörr, ner på pallkragetrappan, vars översta del nu krackelerade under mina fötter. Den hade hittats i en lerig del av trädgården och följdaktligen varit murken sedan minst 1873, så det var ju inget oväntat. Men ändå. Blixtsnabbt rann min tappra arbetsiver över i snilleblixtidén att jag nog skulle hinna fixa en ny trappdel innan regnet. Och hinna såga ved. Och se där. Nu fann jag mig ivrigt snickrandes en ny övre del till trappan. Den sammanbitna tapperhetsarbetarhjälten hade totalt dunstat bort. Trappdelen blev superfin och komma att hålla i många år. Den undre delen däremot, även den bestående av pallkragar i olika stadier av förfall, kommer nog behöva åtgärdas inom det närmsta året. Någon ved hann jag givetvis inte såga.

Om någon tycker att det ser lite konstigt ut med överhänget på den nysnickrade delen, så har ni rätt.
Men det beror enbart på att jag använt mig av spillbitar. Det fick bli som det blev liksom.

Texten ovan är ju bara ett av många exempel. I det här fallet blir det ju en skojjig text av det hela åtminstone, jag ler åt beteendet själv. Men eftersom detta mönster går igen i både smått som stort så är det lätt att hålla sig för skratt i längden. För även om jag får massor gjort på ett lite gulligt ostrukturerat sätt så får jag inte gjort det jag behöver få gjort i den takt eller ordning som hade varit att föredra. Jag klarar det inte själv. Jag behöver andra människors inblandning, och då helst snälla och trevliga människor. Det borde inte vara ett problem. Ingen människa är en ö heter det ju. Med förnuftet vet jag ju att vi är inte skapta för att klara oss själva, vi är skapta för att samverka i flock, ta hjälp av varandra, bidra med våra olikheter. Men förnuftet är inte till hjälp här, för jag ser tillbaka på ett liv av social oförmåga. En ängslig människa som försökt upprätthålla en mask av duglighet utåt för att inte bli utstött (kolla ”kan själv”!), samtidigt som jag inte fattade hur jag skulle skapa eller upprätthålla sociala sammanhang eller be om hjälp eller hade ork att om och om igen försöka. Jag klamrade mig fast vid familjen, behövde dem, de har varit mitt ankare i livet. Jag ingick i flocken och det gav mig struktur, något jag stundtals kände mig totalt kvävd av men samtidigt på riktigt behövde för att fungera.

Nu är det bara jag, och jag hittar inte någon struktur i mig själv, inte av den sorten som man får saker gjorda av i alla fall. Även om jag ”klarar mig”, så har jag så mycket mer att ge än att bara klara mig.

Av den här anledningen är jag extremt tacksam att min exman Michael hjälpte mig att bygga min stuga på hjul. Han har varit bollplank, igångsättare, avslutare, medtänkare och extrahänder. Samtidigt lät han mig äga projektet, fatta besluten, välja metoder. När jag satt som fastfrusen inför nya moment, intrasslad i berg av inhämtade fakta, tanketrasseltrådar om olika metoder, valmöjligheter och angreppssätt, så lyfte han bara ett verktyg och satte igång. Och när vi väl var igång, så löste jag för det mesta resten själv utan några som helst problem. Magiskt!

Ofta har jag lekt med tanken att utsätta mig för att bosätta mig långtbortiskogen som en eremit, bara för att se om det går att locka fram en inre struktur, en inre igångsättarkraft. Jag har tänkt så därför att det hänger en mystisk, mytologisk lockelse kring den tankebilden. Som Jesus i öknen, Inanna i underjorden; kanske förvandlas jag av att tvinga mig själv till ensamhet i alla aspekter. Slutar använda människor som kryckor (det var ingen snäll tanke, usch varför så föraktfull mot mina behov…?). Jo, för kanske uppstiger jag då ur den självpåtagna ensamheten som fågel Fenix, lyfter mina vingar och flyger med triumferande rop uppåt och … Bam, krasch. Ridå. Nej, hjärtat vet att det inte är sant för mig. Jag är ingen Ensamhjälte. Eremitlivet är inte min väg, det är bara en romantisk dröm. Min väg är att börja våga vistas i flödet av människomöten, precis som den jag är, trots att jag blir förvirrad, rädd, ifrågasatt, dragen i, påverkad och omruskad. Att våga be om hjälp, att våga vara till hjälp, trots att jag genomsyras av ren skräck och därmed även utmattning. Att våga erbjuda mig, att våga vara gränssättande, att våga säga nej och våga säga ja. Att våga säga min sanning. Det lär jag mig knappast som eremit. Utan i mötet med andra. Ut ur garderoben kvinna , schas.

Det är ju vackert att behöva andra! Jag ödmjukas av den läkande insikten. Jag behöver er, medmänniskor! Vi behöver varandra!

Och av den anledningen drömmer jag om en bogemenskap. En liten by på cykelavstånd till den lite större byn. Där vi bor tillsammans på några hektar mark i våra småstugor, där vi hjälps åt med gemensam permaodling, djurhållning, bikupor, kompostering. Där vi samäger marken, samäger större verktyg och maskiner, delar på bilar och elcyklar. Där vi samtalar kring elden om livets stora och små frågor, hjälps åt när någon blir sjuk, behöver ett handtag eller en kram. Där vi ordnar utbildningar, kurser, sharings, filmkvällar, samtalskvällar. Där vi leker och skapar och delar med oss till varandra och andra. Där vi lär oss, utforskar nya, hållbara sätt att vara framgångsrika på. Där vi är rika på gemenskap istället för på materiella rikedomar. Där livet blir hållbart, i alla aspekter, men särskilt med tanke på Moder Jord och alla oss som inte längre fungerar i samhällets alienerande arbetslinjestrukturer.

Hoppsan, ja men förlåt, nu gled jag iväg i något slags besjälat visionärstal. Kan uppfattas som en smula yvigt och religiöst. Men även om jag är rädd för hur det uppfattas, så raderar jag det inte. För det är faktiskt precis detta jag drömmer om. Och inte bara jag. Vi blir allt fler som drömmer om precis det här.

Btw, jag behöver verkligen hitta markarrende här i Tanum snart. Jag kan, vill och får inte stå kvar här på byggplatsen. Jag har på min lista att kontakta kommunen med frågor om avlopp och bygglov, skriva brev till markägare och att skriva medborgarförslag (det senare är faktiskt påbörjat!). Men paniken slår klorna i mig titt som tätt och jag kommer inte loss. Kanske finns det någon som kan hjälpa mig komma igång :-)? Någon som kan sparka lite kärleksfullt på mig medan vi tar en fika?

Puss på er.

Målet skymtar

Kim de Bruin — Fri, 31 Jan 2020 08:03:01 +0000

Fönstersmygarna sitter på plats. Sedan när det därmed skulle vara dags att lägga golv, fick jag istället ett ruggigt besvärligt bakslag som kostade mig två veckors extrajobb.

Såhär var det:

Min dubbelaltandörr har varit en bekymmersam historia från början (handla inte från Fönstermax/Polarfönster!), det läcker in genom dörrspringan, plastpluppen i tröskelhålet för spanjolettpinnen var trasig pga att dörrbladen satt för långt ner i dörrkarmen, och dessutom har ena dörrbladet slagit sig. Handtaget är supersnett så låsvredet gnager mot dörrlisten på insidan, osv, osv… Ett av resultaten av denna uppräckning var att jag hade upptäckt vatten i isoleringen under tröskeln. Jag drog slutsatsen att det sipprat in genom det spruckna plastpluppshålet. Och jag kan berätta att vatten i cellulosaisolering inte är en rolig historia för det som helt naturligt händer är att pappret ju liksom fungerar som en gigantisk svamp – det suger vatten. Tröskeln bågnade och så det var hur svårt som helst att dra ut den plaskvåta isoleringen, som ju hade svällt.

Är här i färd med att dra loss drevisolering från undersidan och en bit upp på sidorna. Jag bröt också bort listen med vit silikon på. Michael hade fäst tröskelplåten på den, men jag drog slutsatsen att vatten hade krupit in även där.

Allt detta gjorde att jag hade hökögon på dörren, och medan jag snickrade med annat grubblade jag över hur jag skulle åtgärda problemet på ett helt fungerande och säkert sätt, en gång för alla. Man vill ju inte oroa sig för något liknande när väl golvet och fönsterfoder på utsidan sitter på plats. Jag kände lite nu och då på drevisoleringen som ännu satt i sidorna runt karmen, från insidan, ifall den var fuktig men den kändes torr och fin.

Efter en särskilt regnig helg tog jag tag i det hela och började dra ut återstående drevisolering, för nu skulle fodret på plats både på ut- och insidan. Det visade sig vara plaskblött en bit in. Till och med ovanpå karmen var det plaskvått. Värmefläktens varma luftcirkulation hade torkat ut isoleringen på insidan så jag hade inte känt det, för det blöta satt längre in…. Nu slog paniken till. Herregud! Vatten måste ha kommit in från ovansidan, från sidorna…. ?! Och visst var det så. När jag lossat droppbrädan ovanpå dörren på utsidan besannades min värsta farhåga: det hade trängt in vatten bakom och runnit ner bakom panelbrädor osv. Varför då? Jo av den enkla anledningen att jag hade tänkt och gjort FEL, trots att jag hade fått goda råd, läst på om precis allt inom området och jag visste verkligen allt, och trodde jag hade tänkt i rätt banor. Det räcker alltså inte att tro eller veta. Man måste KUNNA sin sak för att göra rätt. Man måste ha erfarenhet. Vilket jag härmed fick…

Min lärdom lyder som följer:

När man fräser ut ett noggrant utmätt mycket tajt spår i panelen som droppbrädan ska tryckas in i, så är det viktigt att omedelbart efteråt antingen måla igen så skarvarna tätas, eller (om årstiden inte är rätt för att måla) använda fogmassa. Inte vänta till sen ”för att det nog inte är så farligt med lite regn”.
Bli aldrig för ivrig att dreva så noggrant att det innebär att du packar in cellulosaisolering till bredden i springorna ”bara för att det ska bli riktigt tätt”. Det ska vara en REJÄL luftspalt mellan drevet och yttersidan fönsterfoder och drevningen ska vara LUFTIG.
Använd aldrig cellulosaisolering att dreva med, bara för att ”jag har ju kvar så mycket isolering” och ”det är smart att hålla igen på utgifterna”. Använd lindrev eller, om du är sådan, glasullsdrevremsor.
Tejpa inte över drevningen med superbyggtejp i ett amatörmässigt försök att skydda det från eventuell inträngande fukt i väntan på att fönsterfoder ska hamna på plats. Fukt kommer in. Punkt. Ihärdiga regnstormar på tvären kan tränga in fukt upp till 20 cm i en trävägg (har jag fått höra i efterhand), så knepet är att se till att det kan torka ut igen snabbt och enkelt.
Fäst förresten aldrig superbyggtejp (superdyr och med superstarkt lim) om det på minsta sätt finns en risk att du måste ta bort den någon gång. Limmet är verkligen superstarkt. Det var helvetiskt jobbigt att få bort den och jag slutade till sist försöka, skar endast upp den med kniv. Fast det sved i ordningssinnet.

När jag nu insåg dessa saker, så blev den logiska slutsatsen att jag borde kolla hur övriga fönster mådde. Och det visade sig att köksfönstret, på samma sida som altandörrarna, hade drabbats av samma öde, med den skillnaden att där satt ju redan fönsterfodrena på plats, därför jag trodde ju det var lugnt. Men när jag väl tog bort de fönsterfodren så fick jag en tuff lärdom till:

Fukt som trängt in och inte kommer ut bildar svartmögel på virket med chockerande hastighet.

Tack och lov satt möglet ytligt, mellan ytterpanel och spikläkten som satt under fönstret. Det bröt jag således bort och penslade över rikligt med algstopp i flera omgångar. Även detta fönster åtgärdades, men sedan återstod övriga… Jag har alltså under dessa svidande tråkiga veckor ägnat mig åt att klättra upp och ner för stegar för att lossa fönsterfoder, ta bort supertejp, dra ut cellulosaisolering med en krökt spik, peta in lindrev istället, spruta fogmassa runtom droppbrädor och i springorna mellan ytterpanelens fasade kanter som ledde fukt in möt fönsterkarmarna. Och sedan sätta fast fönsterfodren igen. Noggrant, systematiskt.

Lite mysigt ändå att stå i solen och lära sig av sina misstag

Det positiva var att endast ett fönster till hade fått in regn under skalet (det största fönstret på kortsidan). Övriga fönster och entrédörren var i prima skick, där hade stormen inte piskat in regnet. Så där gick jobbet lite snabbare. Och som av en lycklig slump sammanföll detta arbete med nästan två veckors uppehåll, så jag hade väl någon högre makt som vakade över mig. Och som log i mjugg…

Nu har jag lärt mig en rejäl läxa och känner mig oändligt tacksam att jag upptäckte fadäsen redan i detta skede. Tänk om jag hade upptäckt det först om några år… Ryyys…

Lindrev från Bauhaus. Mycket trevligt material att arbeta med. Jag ångrar nästan att jag inte valde linisolering till hela huset. men det var ju en kostnadsfråga också…

Nåväl, förhoppningsvis är kapitlet fönsterfoder och drevning nu avklarat.

Under de senaste två, tre dagarna har jag lyckats få till ett hyfsat bra avloppssystem genom golvbjälkarna. Det var krångligt, svårt, och läskigt (för ännu sved mina misstag och jag är faktiskt himla rädd att göra fler misstag). Men jag får anse att det nog är klart. Kanske :-)!

Där hade jag räknat ut att golvbrunnen skulle sitta.

Men det visade sig inte vara fullt så enkelt när jag väl skulle ha allt på plats. Det blev en arbetsam process med tänka rätt, upptäcka att verkligheten inte höll med, mäta och justera, byta rördimensioner från 75mm till 50 mm, mäta på nytt och till slut få allt på plats. Nästan – för när jag skulle borra sista hålet ner genom understa lagret så hade jag glömt att underredets stålbalkar sticker in ca 2 cm innanför träbjälklaget längsmed yttersidan. Så då fick jag justera hela paketet en omgång till …

Men till slut så satt det!

Nu är det ”bara” några småsaker kvar: Lägga furugolv över hela bjälklaget och spånskiva i badrumsdelen. Sedan bygga förvaringsloft och sovloft, bygga badrumsväggar. Sedan bygga trappa och sätta dit diskbänk. Sedan. Kanske. Sedan är det kanske dags för en slags invigningsfest. Behöver också någonstans i processen måla fönstersmygar och behandla furugolvet med lut och olja.

Men summa summarum: jag börja skymta ett litet ljus i tunneln!

Sliten, trött, ängslig, envis, fläckvis en smula nöjd. Och lite stolt. Tror de där två sista känslorna ökar i omfång när jag väl kokar min första kopp te i mitt eget hus….