kärlek – de Bruin insight out

Välkomnar livet

Kim de Bruin — Tue, 20 Mar 2018 05:34:01 +0000

Det är våren. Inte stress. Det kan säkert lätt bli stress av det om jag faller tillbaka i gamla hjulspår men det är ju faktiskt bara vårens energi som väcker mig tidigt sedan några veckor tillbaka. Vårljuset som får det att surra i kroppen av livskraft. Vaknade kvart över fem, redo. Den första vettiga tanken som steg upp i min nyvakna hjärnan var ”kvistar”. Det är snart påsk. Jag vill plocka kvistar, som ska få slå ut med vackra, skira, gröna blad. Och jag vill påskpynta, och städa, och färga ägg. Jag vill städa och bädda mitt hem. Som fåglarna; ut med gammal mossa och trasiga kvistar, in med nytt och fräscht material, för att bjuda in livet. Om bara ett par veckor ska hon födas, Mirjas och Anders lilla flicka. Lilla livet. Det är så otroligt häftigt att det kommer ske i påskveckan, i vårdagsjämningstider, när årstidshjulet tar sats på nytt för att få allting att leva ett varv till. Det är så oerhört stort att detta händer. Känslorna får inte plats inför detta oerhörda, detta livsomvälvande.

Jag är så djupt tacksam att jag hunnit bli frisk från utmattningen, att jag hunnit landat i mig själv inför denna nya fas i livet. Känner mig redo, för vad som än kommer.

Livet har ödmjukat mig. Jag har kämpat och försökt i så många år. Försökt fixa allt rätt. Dömt och fördömt. Bitit ihop och grubblat sönder. Längtat efter Svaren och Lösningarna utanför mig själv och inga jag fann varade i längden. Jag har flytt in i inre stenhårda prestationskrav, hastigt uppblossande drömmar, visioner och förälskelser. Inget hjälpte. Strypkopplet drogs åt allt hårdare och tvingade ner mig med näsan i i min egen lersörja. Så började resan inåt, och den var inte behaglig, men den gav utdelning. Nu vet jag att svaren är att det inte finns några svar. Och lösningen är att sluta leta efter lösningar. Jag har slutligen mjuknat inför allt jag inte kan göra, allt jag inte påverka, dammet har lagt sig och det som finns kvar är en stigande vördnad inför hur det faktiskt känns att leva. Hur det känns att låta allt få kännas, både det sköna och det smärtsamma.

Och se, i denna kapitulation resta sig fågel Fenix upp ur askan och livet återvände så sakteliga till mig. Och plötsligt har jag tillgång till mer skaparmagi än någonsin förr. Nu lever jag, på riktigt, genom att känna istället för att tänka. Och wow, känslorna, ja, de är ’all over the place’, och det har de lov till

Lilla livet, välkommen till stora livet <3

Den här helgen

Kim de Bruin — Sun, 18 Mar 2018 19:29:56 +0000

Den här helgen, när det är två dagar kvar till våren börjar och det var den kallaste morgonen hittills denna vinter: -16 grader. Den här helgen när solen värmde och vinden vände och jag åkte till staden ena dagen och vi sedan åkte ut till Musön och njöt. När livsglädjen slog ut all tvekan, samtidigt som smärtmönster från förr steg upp ur gyttjelagren i mitt innersta. Den här helgen, när jag påmindes om döden för att det nya livet snart gör entré. Den här helgen när jag var som mest säker på att allt är kört, och det bara därför var fullt möjligt igen.

Och så det faktum att jag klarar av att jobba halvtid. Och det faktum att jag accepterat och börjat förstå mig på min diagnos. För ibland orkar jag ingenting och ibland orkar jag allt och det kan ändra sig på en sekund men det är precis som det ska vara och jag behöver inte kämpa längre och inte låtsas hela tiden.

Den här helgen, när solstormar bombarderat oss och dagsljuset känns skarpare och mer avslöjande än någonsin tidigare. Och det faktum att hela världen tycks galen, tycks snurra allt fortare och att just detta inger hopp om förändring. För överallt syns tecknen på att något rör på sig, något är på gång. Överallt spirar det. I hjärtan framförallt. Och i alla leenden jag möter.

Denna helg när jag älskar att bo på denna vackra plats på klotet, som jag delar med så många underbara människor.

Och alla andra helger, alla andra dagar som väntar.

Det här livet. Att leva <3

Det är inte jag som har kontrollen

Kim de Bruin — Sat, 30 Dec 2017 07:31:35 +0000

Det blir inte så mycket skrivet för tillfället. Inte för att jag inte skriver, för oj vad jag skriver mycket. Flera timmar om dagen. Jag skriver mycket dels för att jag gått en distansskrivarkurs de senaste 6 veckorna, och dels för att jag skriver dagbok varje dag. Det känns konstigt att kalla det dagbok, dock. Det ordet får mig ju ohjälpligt att tänka på den prydliga lilla fullklottrade tonårshjärtesorgsboken, som låg undangömd på ett särskilt svårhittat ställe så ingen obehörig fick syn på den.

Den dagboken jag skriver nu är såklart ocharmigt elektronisk. Dagligen fångar jag de tankar och ord som vill upp och ut, och med hjälp av tangenterna knattras de fram nästan lika snabbt som mina tankar producerar dem. Det är magiskt. Att skriva med penna på papper är visserligen helt underbart, och jag är verkligen övertygad om att handskrivstilskonsten är en viktig faktor för hjärnans mer långsamma och djupsinniga utveckling. Men. Tanken är ju så snabb att den hinner ändra sig innan den hamnar på pappret. Med tangenterna hinner jag fånga de hemliga, förbjudna, smärtsamma och oväntade tankarna. De hinner inte smita undan och ersättas av mer politiskt korrekta formuleringar. Och när jag får syn på dem, när de fastnat på skärmen och jag läser dem igen – då lär jag mig om mig själv, jag hittar de fördolda drivkrafterna som pågår. Och det är också magiskt.

Jag skriver annat också. Jag har flera olika skrivprojekt på gång. Vad det kommer bli av dem vet jag inte än. De vill nog bli publicerade någon gång i framtiden, men än så länge är jag så himla osäker på vilken form de vill födas i. Och de är ju inte färdiga än. Inspirationen finns, men än så länge inte orken. Det tar tid att skriva strukturerat. Att läsa det man skrivit, ändra, flytta, stryka. Det är ett hantverk som kräver tid om det ska bli bra. Och även om jag har tid, så finns inte alltid orken, för nu jobbar jag ju halvtid, och än så länge tar det mycket energi. Jag är glad att jag orkar jobba halvtid, men lite ledsen för att jag inte orkar så mycket mer än det.

Fram tills rätt nyligen innebar insikten kring detta (allt jag vill men inte förmår, allt jag kan men inte hinner, allt jag önskar men som inte blir, osv) ytterligare en källa till energiförlust. Jag var ständigt otålig och genomgående självkritisk. Inget jag åstadkom i livet räckte, inte fullt ut. Funderade mycket över olika strategier: hur ska jag bete mig för att optimera processen? Hur behöver jag tänka och handla för att det ska bli så BRA som möjligt, så mycket som jag VILL som möjligt? Hur ska jag LYCKAS?

Vad jag strävade efter skiftade såklart. Det kunde handla om allt ifrån att bli ekonomiskt oberoende eller bli Någon, till att hitta den Rätta Kärleken. Men såklart handlade det inte om det, inte egentligen. Det jag sökte efter var inre ro oavsett yttre omständigheter, fast jag visste inte att det var så enkelt.

Men, sedan Richard R introducerade Roger Castillo i mitt liv genom att åka på hans retreater så har den sista pusselbiten av tillit inför livet fallit på plats för min del. Roger, som är Australienare och har det där ljuvliga australiska uttalet och dessutom är en snygging att se på , lägger regelbundet upp sina satsanger på youtube så jag slipper åka på retreat själv. Jag sitter hemma i min sköna soffa och lyssnar en liten stund i taget. (jo, bara lyssnar, för även om han är en snygging, så blir man trött på det efter ett tag, med tanke på att varje satsang är mellan 2-2,5 timme …, så blunda och lyssna är optimalt!)

Det han förmedlar är inte kärnfysik. Det är simpelt. Och han presenterar det på ett sätt som passar min hjärna och mitt hjärta. Intellektuellt och systematiskt. Mycket av det han talar om kände jag till redan tack vare tidigare möten med filosofiska, religiösa och historiska studier i livet. Så det behövdes inte många pusselbitar för att hela pusslet skulle klarna.

I korta drag handlar det om insikten att jag inte har kontrollen i mitt liv. Jag tror att jag har kontroll för det verkar så, men allt jag säger och gör och allt som händer i mitt liv är en logisk konsekvens av det som hänt innan. Precis som ett frö gror och växer till en planta så växer och utvecklas jag. Hur plantan/jag växer, ser ut, mår osv är ett resultat av gener och yttre omständigheter. Om fröet gror och växer på en karg plats, med för lite näring och vatten, så blir det ett annat resultat än om det växer i en frodig miljö. Jag som människa kan visserligen välja att byta miljö, eller fatta avgörande beslut i varje enskilt ögonblick, men om och hur jag gör det beror på mina tidigare erfarenheter. Hur vi formas av vår omvärld bidrar till hur vi tänker och handlar. Och vi styr inte den processen som en enskild autonom entitet. Vi är en liten cell i en stor organism. Vi tror vi har fri vilja, för den föreställningen är en gåva livet gett oss – illusionen om den fria viljan. Men vi har ingen fri vilja, för allt som sker är resultatet av en egen komplicerad dynamik, så komplicerad att vi inte kan greppa alla enskilda mekanismer i den, hur mycket vi än försöker knäcka koden. Vi kan bara luta oss tillbaka och ha tillit. Och göra det som känns rätt i stunden.

För min del är den här insikten helt avgörande. Jag har helt slappnat av, och ni som känt mig länge vet att det är stort för jag har alltid varit ett ängsligt kontrollfreak som jagar efter den ultimata lösningen på inre och yttre stress. Min hjärna har gått på högvarv sedan jag var liten: ”hur gör man, vad är rätt, vad är fel, hur gör man livet?!”

Det är kanske lite som jag föreställer mig att religiös frälsning går till – man får en djup och avgörande insikt och lägger sedan sitt öde i Guds hand. Slappnar av. Äntligen omfamnad, älskad. Lite så känns det. Jag vilar i att vara en liten del i en större helhet. ”Jag” är inte så otroligt viktig längre.

Allt är precis som det ska vara, i varje stund. Jag vågar nu vara den jag är. Jag vågar följa mina impulser. Jag vågar vara otillräcklig. Jag vågar känna kärlek i varje enskild situation. Jag vågar känna smärta, ilska, sorg. Allt hänger ihop. Och det är inte jag som har kontrollen, det är Livet.

Häftigt, visst?

Senaste nytt på hundfronten

Kim de Bruin — Sat, 03 Jun 2017 16:55:37 +0000

Det springer runt 16 pälstassar i mitt hem, varav fyra tillhör katten Flisan. Övriga 12 smattrar högljutt runt i tid och otid som för att ständigt påminna mig om min värdelösa valpsäljarförmåga.

Valparna föddes för fem månader sedan, och kan således knappast kallas valpar längre: de är på god väg mot slyngelunghundar. Just nu ramlade den ena av dem, Tuva, baklänges ner från fotändan vid sängen. Det beror på att hon från trädgårdsrabatten och upp i min säng har burit in ett ostronskal, vilket hon nu med hängivenhet försöker smula sönder i småbitar. Skyll dig själv, tänker jag, i första hand riktat mot henne. I andra hand mot mig själv. Jag får skylla mig själv som lämnat altandörren öppen (så att de ska välja att göra sina behov i gräset istället för inomhus), som inte underhåller dem med pedagogisk lek (varvid de utvecklar sina hjärnor på egen hand, med god fantasi uppenbarligen), som inte har lyckats sälja dem.

Full rulle: Tuva tuggar ostronskal, Tammi och Flisan gör upp om platsen närmast mig.

Jag vill verkligen inte ha tre hundar. En hund räcker väldigt lagom bra, tack så mycket. Särskilt eftersom den enda hunden heter Tess, och hon är inte speciellt förtjust i att inte ha min fulla uppmärksamhet längre. Hon är nog en typisk ensamhund, har det visat sig. Men jag parade henne och skaffade därmed fyra valpar, varav två har hittat lyckliga hem hos toppenbra nya ägare. Tirza, som numera heter Tyra, har det hur bra som helst hos matte Natalie i Göteborg. Tascha, som bytte namn till Minas Tirith, kallad Minas, bor hemma hos Sunniva i Bullaren och jag träffar henne regelbundet.

Så har vi då Tuva och Tammi kvar. Tammi har haft otur. Hon har varit iväg i två omgångar till nya ägare, men av olika anledningar har det inte blivit rätt. Jag är glad att hon varje gång faktiskt kommit hem igen. Det låter kanske som en paradox, och givetvis är det det. Jag är paradoxen i egen hög person. Jag är så in bänken trött på dessa små söta rackarhundar, men samtidigt så otroligt rädd att de ska hamna hos en mindre bra hundägare, så mycket att jag troligen är inte ligger på tillräckligt hårt för att sälja dem. Det är rätt dumt om man försöker bli av med en vara…. När det råder överskott på något man försöker sälja ska man ju egentligen inte ha höga krav, man ska egentligen sänka både kraven och priset och se mellan fingrarna och blablabla…

När de är så här söta är det omöjligt att ens tänka tanken att skilja på dem… :´(

Men det är ju omöjligt. För nu handlar det om levande varelser med egna, unika personligheter. Jag har ett smältande hjärta. De har bosatt sig där i kletet. De kommer inte fungera hos vilken köpvillig ägare som helst. De är små osnutna chihuahuavalpunghundsmonster. De skäller på allt oväntat som hörs eller närmar sig (ofta). De är rädda för stora hundar (det finns bara stora hundar där vi bor). De är envetna och egensinniga. Kaxiga och nyfikna. De är oemotståndligt söta. Och de kräver förståelse, underhållning och utmaningar. Samt gigantiska lass med kärlek och närhet. Det där sista kan jag förse dem med. Inga problem. Men jag är ingen agilityfantast eller rallylydnadsälskare. Och jag har varken lust eller tid att umgås intensivt med dem hela dagarna. Tyvärr.

Tuva ska nu snart iväg på sin ögonoperation, som ska åtgärda hennes cherry eye. Operationen som kostar en hel massa tusenlappar, och som en massa fina vänner bidragit med hälften till. Den andra halvan av kostnaden står jag för själv så länge hoppas jag få tillbaka när hon säljs. Om någon vill köpa henne.

Tuva ser en mås.

Hon är helt underbar, lilla Tuvaluva. Jag kan verkligen tänka mig behålla henne, djupt innerst inne. (fast ändå nej…) Hon är inriktad på allt som är närmast nosen, på allt som är här och nu. Lite som Ferdinand under korkeken, hon bara njuter av livet. Ibland är hon så lycklig att hon skuttar precis som en killing; små krokiga tvära studs hit och dit medan hon försöker fånga inbillade byten i luften med käften. Totalt tossig!

Tammi är spejaren, väktaren. Hon har blicken riktad på allt som händer långt där borta. Hon vill ha koll, hon är snabb som en pil, hon vill ha action! När Tammi sover borta blir det lugnt och lite tråkigt hemma. Tammi ser till att det är fart och fläkt. Och hon är lydigast, eller nåja, det kanske är att ta i, men hon kan bli väldigt lydig – hon är uppmärksam på mina signaler. Angelägen om att hitta samarbetsformer, hon söker verkligen aktivt kontakt.

Tammi spanar in ägorna…

De är så ljuvliga båda två. Men jag är rätt sliten nu, de behöver så mycket mer än jag kan ge dem. Det är ett hårt jobb att forma dem så de inte blir sina värsta versioner, utan sina bästa versioner. Det behövs inte mycket för att de ska fastna i nervositet, darrighet, skällighet, knäckiöronenhet…. Alla de där typiskt jobbiga sidorna som småhundar har fått sitt dåliga rykte ifrån.

Frågar man Tess så är det ingen tvekan: se till att sälj dem illa kvickt. Tess trivdes med att ha mig för sig själv. Hon är ganska undergiven och går undan hela tiden när valparna tar plats. Hon varken orkar eller vill hävda sig, så hon har liksom glidit bort från mig undan för undan. Jag märkte inte det förrän vi hade en valpfri helg. Då var de hos Sunniva, och jag och Tess fick känna på forna dagars glans. Då blev hon som förbytt. Mycket gladare och mer närvarande på något vis..

Tess är måttligt intresserad av allt vad småbarn heter

Men jag har alltså blivit en känslosam fåntratt i förhållande till valparna. De har intagit mitt hjärta och blivit som mina små barn. Jag vill att de hamnar hos någon som är bättre än jag på att förstå dem, bättre på att ge dem det de behöver för att bli små harmoniska kärlekspälsbollar.

I väntan på att de rätta blivande ägarna manifesterar sig, så fortsätter jag ta med dem på det som mitt liv erbjuder. Båtturer, strövtåg längs vattnet, skogspromenader med och utan koppel. Och fortsätter trösta Tess med små egna promenader då och då, där jag försäkrar henne om att allt kommer bli som förr, en vacker dag.

En liten filmsnutt på en minijordfräs:

IMG_1330

Resa inåt syns inte utanpå

Kim de Bruin — Wed, 15 Feb 2017 15:03:06 +0000

Jag skriver sällan nuförtiden. Orken räcker inte till. Jag mår för bra nämligen :-). Det händer så mycket spännande saker i mitt liv. Men jag orkar inte riktigt. Lusten finns, och energin har börjat komma tillbaka. Men den är begränsad. Så mycket jag vill, men så lite jag i verkligen orkar göra. Det är som om dygnets timmar krympt till hälften. Förr hann jag med dubbelt så mycket. Det första som får stryka på foten när energin inte räcker är ju kreativiteten, som i mitt fall uttrycker sig i textform.

Jag filosoferar över hur det kommer sig att jag å ena sidan är så mycket starkare, piggare, gladare, lugnare, stabilare och tryggare, men att det samtidigt inte finns energi för allt det där som jag nu får impulser att ägna mig åt. Det är en sådan motsägelse!

Men så blickar jag inåt, och ser bakåt i tiden. Vad har jag ägnat mig åt egentligen, under de här utmattningsåren? När energin varit som bortblåst? Jag har rest inåt, in i de djupaste skrymslena av min oförmåga. Jag blev ju helt enkelt tvungen att slappna av och gilla läget, eftersom kroppen inte kunde uppbåda energi till något annat. I början kände jag så otroligt mycket skam, skuld, ilska, ångest och sorg. Och jag ville så förtvivlat gärna bli frisk fort; jag blev besviken och arg på mig själv för varje dag som jag endast förmådde existera och inget annat. Men jag insåg efterhand att den inställningen, utöver utmattningen, också slukade en massa energi som jag uppenbarligen inte hade, så jag fick börja leta strategier att sluta skämmas och vara arg på mig själv.

Ensamheten är det som varit den jobbigaste och mest kraftfulla medicinen. Den, i kombination med en en trötthet så gigantisk att man inte orkar vare sig se på tv, lyssna på radio eller ta in något som helst stimuli från omvärlden, gjorde att jag bara kunde VARA. Smärtan, ångesten och obehaget det skapade, var paradoxalt nog samtidigt den enda vägen mot inre acceptans. Jag valde mycket medvetet att inte tolka dessa känslor som panikångest eller depression. Jag valde att inte fly från obehaget. Kanske hade jag tur, för många andra i samma situation kanske ångesten blir för häftig, man kanske måste ha medicin för att alls klara av att överleva, men jag avböjde från början all slags medicinering. Har haft en period tidigare i livet med medicinering, och gillade INTE hur känslorna totalt trubbades av. Jag ville inte dämpa krisen, jag ville dyka ner i den med vidöppna ögon och undersöka den. Vad lär man sig annars, om man endast dämpar symtomen …?

I kraftlösheten och ensamheten mötte jag mina inre slavdrivare: min inre prestationsprinsessa, min inre kontrollant-tant, och min inre perfektionistissa. De är riktiga monster som styrt och härjat allt för länge. Jag blev tvungen att porta dem helt, och istället locka fram min inre väna moder, min inre förlåtande famn, min inre milda uppmuntrare, min inre tillåtande rebell. Jag blev tvungen att älska mig själv, oavsett hur oduglig, ful, trött, värdelös, bortglömd, ointressant, åsidosatt, avtrubbad, glömsk, elak, gnällig, krävande, sur och hopplös jag än var. Som en ytterst tålmodig och kärleksfull mamma fick jag börja omfamna mitt inre sargade, outvecklade, gallskrikande barn. Och vyssja, vagga, krama och bädda in mig i min egen skyddande kokong, oavsett när barnet ”skrek” – inte helt oväntat oftast mellan 3 och 6 på natten…

En inre resa, en inre pånyttfödelse, en inre utvecklingsprocedur. Det tog mycket mer tid än jag trodde, det tog kraft, det var oftast ytterst skitjobbigt, men jag visste att jag inte ville eller kunde resa åt något annat håll än inåt.

Det gav resultat. Hurra, man vill ju se resultat :-)! Resultatet syns dock inte på ytan. Jag är ju inte arbetsför ännu. Jag planerar inte uppstarten av min affärsidé, eller kastar mig ut med frejdiga språng i det sjudande arbetslivets alla spännande möjligheter.

Men jag arbetstränar 10 timmar i veckan på världens underbaraste plats, företaget Catxalot, och det är så roligt: hela min kropp sjuder av lust och iver inför allt roligt och spännande jag får vara med om där. Och jag fostrar 4 små valpar som förhoppningsvis blir sålda allihop snart. Sedan så försöker jag trevande bli lite mer social, träffa vänner och göra små utflykter. Då och då hjälper jag pappa och mamma med saker de inte riktigt klarar själva nu när de börjar bli skruttiga. Och sist men inte minst så laddar jag inför vårens sjösättning av båt <3 <3 <3. Det är fullt upp! Jag njuter av att klara av allt detta. Men mer än så räcker inte energin till.

Det är otroligt förrädiskt när nu energin börjar räcka till mer och mer. Man blir liksom lite hög, lite yr, av ren livsglädje och hopp om framtiden – jaaa, kroppen både orkar och vill, jippiiii :-)!! Man möter folk på gatan och är sprudlande glad, för man orkar möta dem och småprata lite – utan att behöva gå hem och vila efteråt.

Det är förrädiskt på så sätt att jag vill ha mer, och det är lätt att förta sig. Och det är svårt att lyssna på kroppen, när den börjar tappa energin och man borde avbryta för att vila, men man fick ju just bara smaka på det där goa, det där härliga: förmågan. Man vill inte backa för att vila. Som ett litet övertrött litet barn som behöver men inte alls vill sova.

Men nu har jag lite bättre koll på mitt inre barns behov. Jag har koll på mina inre prestationsmonster också. Och på mina flyktbeteenden. Jag vågar stanna upp, andas, känna mig omfamnad av mig själv, vågar känna mig trygg med mig själv även när jag inte ”duger”, oavsett vad omvärlden säger eller förväntar sig. Jag vågar värna om och fostra mig

Det har gett mig en helt ny stabilitet. Jag kan lita på mig :-)!

Så ja, resan inåt gav verkligen resultat: jag känner mig lite pånyttfödd. Jag är inte samma som förut. Förut försökte jag vara någon, bli någon, utifrån en skapad målbild. Jag ansträngde mig något förskräckligt. Det funkade bra – tills jag blev utmattad. Så kanske ska jag tacka min galna arbetsplats, den skapade förutsättningarna för den här mycket ofrivilliga pausen i mitt liv. Jag slungades ut ur ekorrhjulet, landade med ett brak, och har nu vuxit så mycket i mig själv att jag känner att jag duger. Oavsett vad som sker i det yttre.

Sen får vi se. Om och när det blir mindfulnessvandringar, organiserade båtturer, läxhjälp, tångdykning, workshopledare, frilansförfattare, bloggskrivande, fotograferande, lärarjobb eller hjälpreda. Jag njuter av att vara på väg från djupet av mitt inre, uppåt mot den yttre världen. Det är helt ok att stanna och vila på vägen. Det viktigaste är att vara på väg.

PS. Den här inre resan var ingen ensamresa. Jag har haft stor hjälp av en massa människor runt mig som bidragit med klokskap, samt oändliga mängder litteratur. Men jag valde vägen.

Det blåser upp till storm

Kim de Bruin — Fri, 27 Jan 2017 11:42:39 +0000

Känner ni det också?

Der blåser upp till storm nu.

Känner ni liksom jag, hur rädslan och oron griper tag i magen? Med all rätt, vi vet ju allihop. Vi vet ju, hur det kan bli, hur det kan gå. Var och en på sitt sätt. VET. Att om vi inte nu stämmer i bäcken, sätter ner foten, markerar vår ståndpunkt, manar till strid, förstärker barrikaden … då går det åt pipsvängen. Vi vet, alla.

Jag VET. Rädslan slår som tsunamivågor mot min inre fredsduva. Det går inte att värja sig. Det som sker i världen sipprar in i mina skrymslen via sociala medier, radion, tv, samtalen vid fikabordet, på stan. Oron sprider sina svarta tentakler överallt. Ner i mig, i min innersta oskyddade kärna.

Hur ska det gå?! Hur ska jag lyckas undkomma? Alla dessa våldtäktsmän. Alla dessa fascister, rasister, kapitalister, girigbukar, våldsverkare, alla dessa dumma medlöpare, alla dessa skrikande horder… Alla dessa idioter, alla dessa främlingar, alla dessa förskräckliga människor med skrämmande värderingar… Tänk om de vinner?

Tänk om de tar över? Tänk om de börjar begränsa min frihet? Tänk om? Tänk om?

Jag VET ju hur det kan bli. Alla vet vi. Jag bär med mig minnen från många generationer före mig. Jag VET hur det känns att vara förtryckt, förföljd, torterad, hånad, marginaliserad, kränkt, mördad. Jag minns. Medvetet eller undermedvetet. Jag har det inetsat i hela mitt system. Därför att jag minns mina tidigare liv, eller så har jag har tillgång till genetiska minnen från generationer före mig, eller så beror det på att jag är ”high-sensitive-empath”, eller så är det bara för att jag kan min världshistoria tillräckligt bra. Det spelar ingen roll hur jag vet, jag bara vet. Alla vet, på något sätt, på något plan. Det är därför vi känner rädsla. För vi minns.

Det blåser upp till storm och jag måste göra något för att stoppa stormen. Impulsen är att ställa sig upp i båten och skrika på hjälp, vifta med armarna, hoppa överbord, maniskt studera väderleksrapporten, bli paralyserad av skräck eller kämpa för mitt liv med näbbar och klor.

Tills jag minns att stormen pågår inne i mitt huvud. Jag suckar lättat och andas ut. Våren är på väg, valparna snusar i sin korg och jag lever ett fantastiskt liv. Men så kommer nästa nyhetssändning, nästa hatiska facebooktråd, nästa live-sända våldtäkt och så griper rädslovågen tag i mig igen. Vågorna kommer allt tätare, de blir allt mörkare, allt högre. Svårare och svårare att stå emot.

Jag vill stå på barrikaden och vråla ut sanningar, peka finger åt galningarna, förlöjliga dem och spotta på dem. Jag vill stänga mina gränser, låsa min dörr, undvika motstånd eller gå till attack. Jag vill stoppa huvudet i sanden, dra mig tillbaka i min filterbubbla och omge med med människor som håller med mig och bekräftar mig så jag slipper känna denna skräck. Tillsammans blir vi starka. Tillsammans odlar vi vår sanning. Tillsammans ska vi minsann visa dem. Tillsammans kan vi marschera fram på gatorna. Ja, det vill jag. Marschera för att visa vår makt. Berusa mig med gemenskapens styrka.

Tillsammans blir vi starka. Ja. Men när vi som tycker samma möter er som tänker annorlunda, vad händer då?

Det blåser upp till storm. Något skakar vår lilla glob och människor kastas upp i luften och landar på nya ställen. Flyktingströmmar, backpackers, politikerförakt, omåttlighet, armbågementalitet, krig, fult spel, kulturkrockar, förstockade strukturer i upplösning. Inget är stabilt längre, allt är gungfly. Hur ska det gå?

Jag famlar efter något att lita på. Jag famlar efter stabilitet. Men när det blåser upp till storm finns inget stabilt ombord på båten. Endast vissheten om att stormen ska bedarra så småningom, och förhoppningen att alla på däck håller huvudet kallt och sköter sina uppgifter istället för att börja rusa omkring som skrämda får.

Ingen kan styra stormen, men alla kan bidra till att båten håller balansen.

Vi blir illamående, vi blir livrädda, vi blir blir utmattade. Några dör. Vi vet inte vart stormen för oss. Men det finns inget annat att göra än att andas, hålla huvudet kallt och sköta vår uppgift.

Tillsammans är vi starka. Men inte om vi drar i krig mot våra medmänniskor på båten. Inte om vi låter rädslan styra.

Jag blickar inåt, på min skräck, jag undersöker den noga. Hur ser min skräck ut? Är den skräcken verkligen min egen, bygger den verkligen på fakta? Eller är det minnena som spökar? Varför är jag så rädd för främlingar, kvinnoförtryckare, hetsiga våldsretoriker? Det är inte så att det kryllar av dem i mitt liv. Tvärtom. Nästan alla jag mött i mitt liv har visat sig vara helt ok faktiskt. Bortsett från olika åsikter så har ingen fysiskt kränkt mig. (nåja, då räknar jag inte med tafsande gubbar i ungdomen, jag sprang ju faktiskt ifrån dem, lät mig inte tafsas på efter några felbedömningar)

Är jag rädd att för att jag inte vågar vara mitt sanna jag i mitt eget liv? Är jag rädd därför att jag inte vågar ta diskussionen i min egen vardag, med de människor jag möter i verkliga livet? Är jag rädd därför att jag inte vågar utmana mina egna fördomar? Vågar jag prata med den där ensamkommande killen från ett främmande land, på riktigt liksom? Vågar jag lyssna på kvinnan eller mannen som hatar? Utan att hata tillbaka? Vågar jag berätta för dem hur jag tänker, utan att vilja argumentera, övertyga, ha rätt? Vågar jag bryta min filterbubbla? Vågar jag dela med mig av idéer? Vågar jag ta till mig nya idéer? Det borde jag våga, för vi människor är flockdjur, och känner vi oss delaktiga och respekterade så behöver vi inte ta till ilska eller våld. Så om jag respekterar dig fullt ut som människa, fastän du har åsikter som jag inte gillar, så kanske vi kan närma oss varandra och lära oss av varandra. Om jag är tydlig med mina åsikter och gränser utan att för den skull smutskasta dig, och du gör samma, så slipper vi kränka varandra. Då kan vi leva sida vid sida.

Yttre stormar kan inte besegras med vare sig inre eller yttre strid. Däremot med lugna hjärtan, mod och handlingskraft.

Så här tänker jag idag. Det kändes skönt att skriva av sig lite.

Puss <3