flyktingar – de Bruin insight out

Torka

Kim de Bruin — Fri, 13 Jul 2018 13:01:09 +0000

Vaknar upp halv åtta, till ännu en tidig, vindstilla och solklar morgon på ön. Havet andas återhållsamt. Kroppen är varmklibbig och huvudvärken gnager. Jag går ut på granittrappan för att morgonsvalkan ska smeka huden så min inre termostat kan återgå till normalläget. Men värmen slår emot mig som en vägg. Väderleksrapporten lovar minst 10 dagar till av sol och supervärme.

Försöker hantera mina flyktimpulser. En kall dusch kanske? Ett dopp i havet? Tillbaka in i det något mindre varma huset? En timmes facebooksurfande kanske? Gräset blänger på mig, brunt, krispigt, dammigt. Inga morgonfåglar hörs. Jag har haft en jobbig natt, mycket obehagliga känslor och tankar som anfäktat mig. De är inte mina, jag vet det. Själv mår jag utmärkt bra, mitt liv är inne i en bra fas, allt flyter smidigt och jag är tillfreds. Kan inte begripa varifrån obehaget kommer. Medan jag tampas med impulsen att fly från den torra och obarmhärtiga värmen slår det mig: Kanske känner en del av min kropp hur växtligheten här ute långsamt dör? Kanske är jag såpass känslig nuförtiden att jag faktiskt uppfattar naturen omkring mig på ett annat sätt än förr – inte som en resurs att beundra, att använda och njuta av, utan som en helhet som jag är del av? Känner jag den lilla björkens förtvivlade törst som vore den en del av mig?

Jag sätter mig på en stol i skuggan. Tar in verkligheten. Tänker på alla larm från bönder och odlare. Värsta torkan. Fodret räcker inte. Skörden slår fel. Ofärdsår. Om detta hade varit för hundra år sedan hade vi haft en katastrof framför oss. Svält och död. Tänker på hur blinda vi blivit, vi i den rika delen av världen. Hur vi beter oss som vore vi odödliga.

Tänker på hur det slagit mig som så märkligt att folk fortsätter flockas på shoppingcentren, fortsätter festa, leva lyxliv som vanligt. Trots värmen, trots larmen, trots de uppenbara sambanden. Vi ignorerar det faktum att vi och naturen är ett. Folk fortsätter frossa i överflödet som bidrar till obalanserna på klotet. Jag med. Jag är inte bättre, jag är en del av den flock jag råkar leva i. Jag vill ha en nya saker, jag handlar prylar jag inte behöver. Bara för att jag kan. Mobilen funkar, men inte så bra längre och jag vill egentligen hemskt gärna ha en ny. Jag vill. Jag vill en hel massa. För jag har det där inre tomrummet som vill fyllas, och ibland orkar jag inte ignorera den där inre skrikande vill-ha-kraften. Den som är så lätt att stilla för en liten stund genom att köpa något, en pryl eller en resa. En tillfällig flykt.

Det är bevattningsförbud i kommunen. Men fattar vi varför, på riktigt? Hur mycket vatten slösar vi till vardags? Hur ofta duschar vi, spolar vi i toaletten, vattnar gräsmattan, tvättar bilen? Vatten, den där till synes oändlig resursen i vårt avlånga land – men vad är det vi får smaka på just nu i värmeböljan? Tänk att leva ett helt liv i den här typen av hetta, och få vandra flera kilometer för en dunk vatten? Tänk att alltid vara tvungen att köpa dricksvatten? Därför att floderna är fulla med avloppsvätskor och plastskräp, och sjöarna har torkat ut pga rovdriftiga bevattningssystem? Tänk….

Hur kom det sig att människan blivit så blind? Vem tjänar på det? Kan vi fortsätta döva våra sinnen länge till, rätt in i fördärvet? Köpa fler billiga prylar tillverkade med tvivelaktiga metoder i andra länder, som ska hjälpa oss slippa se? Fortsätta bidra till obalansen? Köpa ännu en skön impulsresa, sjukt billigt, bara för att vi vill och kan, utan att tänka efter hur det påverkar naturen redan nu, och hur det skulle påverka om alla jordens invånare vill kunna följa samma impuls? Kunna köpa nytt lika lättvindigt? Istället för att efterfråga varor som håller länge?

Här ute på ön är det lätt att leva sig in i en svunnen tid av närhet till naturen. Brunnarna sinar, växtligheten torkar och dör. Hade jag bott här för 150 år sedan hade jag nu planerat att emigrera, för här väntar endast den långsamma svältdöden. Jag inser att just så känner miljontals människor på vårt klot just nu. Klimatförändringarna pågår, människor kan inte vara kvar där de levt i generationer, de dör. Vart ska de ta vägen med sina drömmar om ett liv där de kan leva istället för endast överleva? Till drömmen om ett liv i överflöd? Vad är överflöd egentligen?

En mycket liten fågel sätter sig på grenen intill mig, kvittrar vackert och uppmuntrande. En gigantisk spindel kryper uppför mitt ena ben, den är rostbrun och har långa, nyfiket undersökande framben. Jag reser på mig och släpper ner den i buskarna. Tar fram vattenslangen och vattnar tomaterna, squashen och morötterna. Och den lilla tappra björken i bergsskrevan, den som snart tappat alla sina gula löv. Jag gör det trots att jag vet att den växer på fel ställe. En torr sommar till och den är ett minne blott. Jag gör det bara för att ingjuta den lite mod och överösa den med kärlek. Men jag duschar inte i dricksvatten idag heller, jag använder utedasset och mobilen jag har får duga ett tag till. Bara för att jag vill, och för att jag kan välja. Jag är lyckligt lottad ändå…

(läs mer om vattenförbrukning på svensktvatten.se)

Rätt

Kim de Bruin — Tue, 07 Mar 2017 08:01:23 +0000

drömmen jag drömde

mitt i en folkvandring, en flykt, eller en resa

kaos, intryck, förändringar, bråttom

många medresenärer

inga nära

men alla i samma situation

fram, fram, fram

kapabel men utmattad

fann sent på kvällen skydd i en byggnad

en sovsal, ett rum

flera hade redan somnat där

i sängarna

som inte räckte åt alla

jag rullade försynt ihop mig

utan täcke, i fotändan

på en säng där en liten och smal kvinna redan låg

hon vaknade och skällde ut mig

för att hon minsann hade sängen först

vi är många

vi behöver dela med oss

jag hade krympt ihop mig

allt jag kunde

för att inte störa henne

men hon skällde ut mig

jag exploderade

utan förvarning

kastade henne långt ut

ur rummet

i nattens mörker

med en ursinneskraft

och känslokyla

jag aldrig känt förut

blev så förvånad över att jag kunde göra så

blev så förvånad över hur rätt det kändes

så förvånad

att jag vaknade

och kände mig stark

Det blåser upp till storm

Kim de Bruin — Fri, 27 Jan 2017 11:42:39 +0000

Känner ni det också?

Der blåser upp till storm nu.

Känner ni liksom jag, hur rädslan och oron griper tag i magen? Med all rätt, vi vet ju allihop. Vi vet ju, hur det kan bli, hur det kan gå. Var och en på sitt sätt. VET. Att om vi inte nu stämmer i bäcken, sätter ner foten, markerar vår ståndpunkt, manar till strid, förstärker barrikaden … då går det åt pipsvängen. Vi vet, alla.

Jag VET. Rädslan slår som tsunamivågor mot min inre fredsduva. Det går inte att värja sig. Det som sker i världen sipprar in i mina skrymslen via sociala medier, radion, tv, samtalen vid fikabordet, på stan. Oron sprider sina svarta tentakler överallt. Ner i mig, i min innersta oskyddade kärna.

Hur ska det gå?! Hur ska jag lyckas undkomma? Alla dessa våldtäktsmän. Alla dessa fascister, rasister, kapitalister, girigbukar, våldsverkare, alla dessa dumma medlöpare, alla dessa skrikande horder… Alla dessa idioter, alla dessa främlingar, alla dessa förskräckliga människor med skrämmande värderingar… Tänk om de vinner?

Tänk om de tar över? Tänk om de börjar begränsa min frihet? Tänk om? Tänk om?

Jag VET ju hur det kan bli. Alla vet vi. Jag bär med mig minnen från många generationer före mig. Jag VET hur det känns att vara förtryckt, förföljd, torterad, hånad, marginaliserad, kränkt, mördad. Jag minns. Medvetet eller undermedvetet. Jag har det inetsat i hela mitt system. Därför att jag minns mina tidigare liv, eller så har jag har tillgång till genetiska minnen från generationer före mig, eller så beror det på att jag är ”high-sensitive-empath”, eller så är det bara för att jag kan min världshistoria tillräckligt bra. Det spelar ingen roll hur jag vet, jag bara vet. Alla vet, på något sätt, på något plan. Det är därför vi känner rädsla. För vi minns.

Det blåser upp till storm och jag måste göra något för att stoppa stormen. Impulsen är att ställa sig upp i båten och skrika på hjälp, vifta med armarna, hoppa överbord, maniskt studera väderleksrapporten, bli paralyserad av skräck eller kämpa för mitt liv med näbbar och klor.

Tills jag minns att stormen pågår inne i mitt huvud. Jag suckar lättat och andas ut. Våren är på väg, valparna snusar i sin korg och jag lever ett fantastiskt liv. Men så kommer nästa nyhetssändning, nästa hatiska facebooktråd, nästa live-sända våldtäkt och så griper rädslovågen tag i mig igen. Vågorna kommer allt tätare, de blir allt mörkare, allt högre. Svårare och svårare att stå emot.

Jag vill stå på barrikaden och vråla ut sanningar, peka finger åt galningarna, förlöjliga dem och spotta på dem. Jag vill stänga mina gränser, låsa min dörr, undvika motstånd eller gå till attack. Jag vill stoppa huvudet i sanden, dra mig tillbaka i min filterbubbla och omge med med människor som håller med mig och bekräftar mig så jag slipper känna denna skräck. Tillsammans blir vi starka. Tillsammans odlar vi vår sanning. Tillsammans ska vi minsann visa dem. Tillsammans kan vi marschera fram på gatorna. Ja, det vill jag. Marschera för att visa vår makt. Berusa mig med gemenskapens styrka.

Tillsammans blir vi starka. Ja. Men när vi som tycker samma möter er som tänker annorlunda, vad händer då?

Det blåser upp till storm. Något skakar vår lilla glob och människor kastas upp i luften och landar på nya ställen. Flyktingströmmar, backpackers, politikerförakt, omåttlighet, armbågementalitet, krig, fult spel, kulturkrockar, förstockade strukturer i upplösning. Inget är stabilt längre, allt är gungfly. Hur ska det gå?

Jag famlar efter något att lita på. Jag famlar efter stabilitet. Men när det blåser upp till storm finns inget stabilt ombord på båten. Endast vissheten om att stormen ska bedarra så småningom, och förhoppningen att alla på däck håller huvudet kallt och sköter sina uppgifter istället för att börja rusa omkring som skrämda får.

Ingen kan styra stormen, men alla kan bidra till att båten håller balansen.

Vi blir illamående, vi blir livrädda, vi blir blir utmattade. Några dör. Vi vet inte vart stormen för oss. Men det finns inget annat att göra än att andas, hålla huvudet kallt och sköta vår uppgift.

Tillsammans är vi starka. Men inte om vi drar i krig mot våra medmänniskor på båten. Inte om vi låter rädslan styra.

Jag blickar inåt, på min skräck, jag undersöker den noga. Hur ser min skräck ut? Är den skräcken verkligen min egen, bygger den verkligen på fakta? Eller är det minnena som spökar? Varför är jag så rädd för främlingar, kvinnoförtryckare, hetsiga våldsretoriker? Det är inte så att det kryllar av dem i mitt liv. Tvärtom. Nästan alla jag mött i mitt liv har visat sig vara helt ok faktiskt. Bortsett från olika åsikter så har ingen fysiskt kränkt mig. (nåja, då räknar jag inte med tafsande gubbar i ungdomen, jag sprang ju faktiskt ifrån dem, lät mig inte tafsas på efter några felbedömningar)

Är jag rädd att för att jag inte vågar vara mitt sanna jag i mitt eget liv? Är jag rädd därför att jag inte vågar ta diskussionen i min egen vardag, med de människor jag möter i verkliga livet? Är jag rädd därför att jag inte vågar utmana mina egna fördomar? Vågar jag prata med den där ensamkommande killen från ett främmande land, på riktigt liksom? Vågar jag lyssna på kvinnan eller mannen som hatar? Utan att hata tillbaka? Vågar jag berätta för dem hur jag tänker, utan att vilja argumentera, övertyga, ha rätt? Vågar jag bryta min filterbubbla? Vågar jag dela med mig av idéer? Vågar jag ta till mig nya idéer? Det borde jag våga, för vi människor är flockdjur, och känner vi oss delaktiga och respekterade så behöver vi inte ta till ilska eller våld. Så om jag respekterar dig fullt ut som människa, fastän du har åsikter som jag inte gillar, så kanske vi kan närma oss varandra och lära oss av varandra. Om jag är tydlig med mina åsikter och gränser utan att för den skull smutskasta dig, och du gör samma, så slipper vi kränka varandra. Då kan vi leva sida vid sida.

Yttre stormar kan inte besegras med vare sig inre eller yttre strid. Däremot med lugna hjärtan, mod och handlingskraft.

Så här tänker jag idag. Det kändes skönt att skriva av sig lite.

Puss <3