Lättar

Vissa dagar känns det som om min förvandling tar extra stora skutt. Förvandlingen. Från ett liv där jag ständigt kände mig ängslig, försiktig, deppig, dömande, inte respekterad, inte älskad, missnöjd, trött, i ständigt försvar och skälvande osäker. Det kanske inte syntes så värst mycket utåt men det kändes så. Innerst inne. Förvandlingen. Till en vardag där frånvaron av allt detta är allt mer påtaglig, och det automatiska välbefinnandet det innebär.

Just nu känns de här utvecklingsskutten extra stora. Den ena insikten efter den andra exploderar i mig, bär mig mot lugna, vackra själsgläntor i mig själv, där jag finner lycka. Inte den där hetsiga, jublande lyckan, utan stillhetens lycka.

Det är så otroligt stort och i grunden omvälvande att jag knappt kan klä det i ord. Jag kan inte beskriva vare sig processen eller drivkraften bakom utan att det blir hopplöst klyschigt. Men faktum kvarstår – inget har egentligen ändrats utåt sett i mitt liv, det vill säga jag är fortfarande en utmattad autist som försöker återfå någon slags arbetsförmåga, och det går ju sådär lagom bra, men allt känns annorlunda inuti mig. Jag känner tillit till livet, jag känner ett lugn som jag inte trodde jag någonsin kunde vara kapabel till.

Hur gick det till?

Shit, jag önskar man kunde göra reklam för den här typen av resmål 🙂 Resan inåt… Rekommenderas!! <3

Plötsligt var jag bara tvungen. Håret hade irriterat mig i flera veckor. Jag lånade Michaels klippapparat och klippte utan att tveka en sekund av mig alltihop. Detta är andra gången i mitt liv. När jag var ca 30 gjorde jag samma sak.

Men den här gången kommer jag inte rasa ner i en fet depression, som jag då var på väg ner i, utan att veta om det. Den trängande känslan av att vilja förändra, kasta av sig det gamla, var då ett tecken på att kollapsen pågick. Nu är det en omvänd process. Som om jag håller på att vakna :-D!

Lustigt hur saker hänger ihop. Min menstruation har äntligen upphört. Jag har blött i 40 år! I samma veva som blödningen sinade, höll min mamma nästan på att dö. Hon hamnade på sjukhus med allvarlig lunginflammation, brutna revben och undernäring, KOL och begynnande skrumplever.

Men hon ville leva, och kom hem igen, fast besluten att göra sitt allra bästa för att hänga i några år till.

Och nog har hon skäl att hänga i, min vackra mamma, i många år till! För Mirja upptäckte hon blivit gravid precis i den där perioden. Det var inte planerat och kom som en chock. Det var många tårar som flödade hos oss runt dessa frågor som direkt handlade om liv och död, om moderskap och dotterskap. Snacka om att jag kände det som att jag stod i centrum av livet, med ena foten i fruktsamhet och andra foten i dödsriket….!

På bilden ger mamma böcker om livet till Mirja, som var och hälsade på förra helgen.

Mirja är lika gammal som jag var när jag blev gravid första gången 🙂 Och lilla flickan i magen kommer äntra den här världen i början på april, om allt går bra. 

Den här fina bilden hängde hos pappa, den är från i somras när min storebror Rick (59 år) var och hälsade på några veckor. Och lillebror Daniel (25 år) fick chansen knipa några lediga dagar mellan föreställningarna på Västanåteatern där han deltog, så att han också hann hälsa på.

Det var första gången sedan Daniel föddes som vi alla tre hamnar på en bild 🙂 Jag är så otroligt tacksam över att ha två så fina bröder <3 <3 <3