Hudlös vår

Ute lyser solen på den nakna vårens första livstecken. Det är lika hjärtskärande vackert som varje år. I år pockar dock naturen på mig extra mycket. Sinnet kan inte värja sig, det går rakt in. Själen gråter, men samtidigt jublar hjärtat för jag kan äntligen njuta till fullo av Livets mirakel. Jag har skapat det utrymme som krävs i mitt liv för att hinna, orka känna och njuta, en minut i tolv. Eller om det redan är en minut över…?

Kollapsen pågår ju, hjärnan vet det, hela kroppen känner det. Vi befinner oss i kollapsens epicentrum. Lövträden ruttnar, stammar knäcks slumpmässigt lite varstans. Korallreven dör. Mikroplasten finns överallt, ner i minsta lilla djuphavsvarelse. Arter försvinner i en hiskelig takt. Stress bland folk ökar lavinartat över hela jorden. Myndigheter, banker och storföretag avslöjas som korrupta, icke-fungerande. Enskilda individer samlar rikedomar på hög istället för att dela med sig, liksom enskilda världsdelar gör likadant. Fattigdom och orättvisor, lokalt och globalt, sticker mer i ögonen än någonsin, samtidigt som fler och fler inte orkar bry sig längre. Stäng gränserna, avveckla skyddsnäten, rädda sig den som kan, inte mitt problem.

Överallt syns avbrutna stammar och grenar, extra tydligt nu innan lövsprickningen. Fler och fler och fler.
Det ser konstigt ut. Som om träden slumpmässigt bara ger upp.

Listan kan på tecken i tiden göras längre, men det räcker med några få punkter. Jag vet ju redan. De flesta av oss vet redan, innerst inne. Det är därför polariseringen ökar. Folk blir rädda, upprörda. De flesta känner, tycker, vet att något är fel, vill leta syndabockar, peka finger, hitta lösningar. Pekfingrar pekar kors och tvärs. Som hetsigt irrande piggsvin med giftiga åsiktstaggar utåt. Fångade i sin egen panik.

För egen del orkar jag inte längre med att bli upprörd, agitera, leta lösningar, kämpa emot. Mänsklighetens roll i det hela kan diskuteras på så otroligt många nivåer, men vad tjänar det till när människors gruppmedvetande är ockuperat av att vilja ha MER, göra MER, uppröras MER, stressa MER hela tiden? Lösningen ligger inte i att Göra Mer. Tvärtom så är min fasta övertygelse att det enda vettiga är att stilla sig, vända uppmärksamheten inåt. Återvända till kroppen djupaste behov, till Jorden, lyssna på hennes mjuka viskningar och upprörda vrål. Att erkänna vår samhörighet med naturen vi håller på att slakta genom vårt habegär efter Mer, av allt. Att älska både den egna kroppen och Jorden som en Moder, älska och ära henne den tid jag själv har kvar, den tid mänskligheten har kvar. För kollapsen pågår, oavsett vad vi tycker om det. Ingen är odödlig, inte Moder Jord heller. Men, kanske kan mirakel ske om tillräckligt många sansar sig…?

I många år trodde jag, barnsligt naivt, att balplast var nedbrytningsbart. Hur kunde det INTE vara det, liksom..??
Men jo, plasten är äkta plast, och den är precis överallt.
Små och stora slamsor lossnar i hanteringen, blåser omkring och fastnar överallt i naturen, trampas ner i jorden,
hamnar i kornas magar, bryts ner, åker ut i vattendragen. Liksom alla annan plast som blåser i land längs våra kuster.
Det är så himla sorgligt. När tar det slut…?
Jag drar loss lite varje dag ur Jordens kropp.

Utmattningen lärde mig några otroligt viktiga saker:

  • Vistelse i naturen läker en stress-sargad kropp, särskilt om man låter det ta den tid som krävs.
  • Samhällsstrukturen som jag fötts i, med dess nuvarande normer och regler, är inte människovänliga längre.
  • Samhällsstrukturen, med dess nuvarande normer och regler, skapar sjukdom genom föreställningen om framgång genom evig materiell tillväxt.
  • Samhällsstrukturen, med dess nuvarande normer och regler, förhindrar människor aktivt från att leva i samklang med varandra och naturen.
  • Välbefinnande har inget med anseende, arbete eller ekonomi att göra, däremot med var och ens förmåga att etablera djupa relationer till allt levande.
  • En kropp och själ i balans jagar inte efter Lyckan, efter MER yttre stimulans.
  • En kropp och själ i balans reflekterar, känner, väntar in när tiden är mogen för kloka handlingar.
  • En kropp och själ i balans våldför sig inte på Jordens resurser på ett kortsiktigt sätt.
  • En kropp i själ och balans är nöjd i sig själv och längtar efter att få bidra till gemenskap.

Ute väntar varje enskild liten knopp på det rätta tillfället att våga öppna sig. De förmår inte bry sig om kollapser, klockor, almanackor, rådande normer, prognoser eller världsekonomin. Våren vågar starta om på nytt, vågar börja leva, varje år igen. Det är så otroligt trösterikt. Vågar de, så vågar jag. Vågar alla dessa miljarders, miljarders knoppar öppna sig – varje vår på nytt – och blotta sitt sårbara, kraftfulla inre, så vågar vi alla.

“…. få människor kommer vilja skydda naturen om de inte först älskar och förstår den.” Citat ur nedanstående tal om bl.a. den pågående sjätte massutrotningen, av Sir David Attenborough, publicerat idag med anledning av nya serien “Our Planet” på Netflix:

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.