“Dubbelt” är bara förnamnet..

posted in: AST, Ställer om | 0

Visionen och målet, i min föreställning utformat som bilden av mig själv som en frilansande, glad och lugn downshifter, boendes i mitt egna lilla, trygga krypin i en naturskön liten hörna av samhället, fungerar som mentalt ankare i en i övrigt osäker samtid.

Idag läser jag om följderna av Arbetsförmedlingens stora neddragningar, som definitivt kommer drabba väldigt många människor som befinner sig en liknande situation som jag. Jag får en stort svart klump i magen av dylika nyheter. De speglar sig mörkt mot mitt liv. Först hade man svårt att hänga med i samhällspulsen, man kämpade på ändå i åratal, med upprepade krascher till följd. Man klarade allt man skulle klara men inte riktigt ändå. Till slut fick man reda på varför det inte fungerat så bra och då ska samhället vara ett stöd, men nu monteras det stödet bit för bit bort.

Jag inser att välfärdspengapåsen inte räcker för att ta hand om alla som inte fungerar i samhället. För i takt med att samhället snurrar snabbare så blir det ju fler och fler som faller ifrån. Men är det då verkligen den bästa lösningen att bit för bit dra ner på alla former av stöd, utan att föreslå andra hjälplösningar? Psykiskt sjuka ut ur boendeformer de var trygga med – klara er själva. Gamla bor kvar hemma istället för på pensionärshem – ni får klara er själva. Fysiskt nedsatta personer får assistansen indragen – ni får klara er. Npf-are neddragen hjälp att hitta anpassade jobb – ni får klara er själva.

Så: samhället snurrar så snabbt att allt fler blir hjälpbehövande och samhällsinstitutionerna inte längre har kapacitet att hjälpa de hjälpbehövande. Snacka om en nedåtgående spiral. Vad gör vi nu? Hur tar vi hand om varandra istället? Ska vi göra revolution, kräva tillbaka miljarderna som vissa rika smugglar ut till skatteparadisen? Gå till kyrkan? Tigga på gatan?

Jag vet vad mitt svar är. Vi behöver lära oss att kliva av ekorrhjulet, det snurrar så fort att det snart skär ihop fullständigt. När en människa frigör tid, så blir den kreativ och förmår finna lösningar som kanske inte syntes tidigare. Så kan ett nytt och friskt samhälle växa fram, där människor i finner nya strukturer att hjälpa varandra och samarbeta med varandra. En samhällsomställning. Det är väl det jag försöker göra nu. Men jag erkänner att jag är rädd, för hur ska det gå om jag inte “klarar” det?

Jag blev beviljad a-kassa, efter fyra månader utan inkomster, och efter många om och men. Jag får ca 3500 kr i månaden. Min handläggare på Af är kanske en av alla dessa Arbetsförmedlare som blir uppsagda. Jag hoppas hon också hinner bevilja mig rätt att uppbära a-kassa medan jag startar eget, för det är planen. Det är bara särskilda skäl som ger den rätten, och jag som npfare faller i den kategorin. Och jag behöver verkligen kunna börja ta uppdrag för att få in pengar.

Så, ja, jag får en klump i magen stundtals, och blir rädd, stundtals. Men det är så dubbelt för samtidigt vet jag att rädslan fungerar som motor, en slags initiationsrit. Igenom och vidare, ut i ljuset. Och då känner jag glädje och framtidstro och ny luft under vingarna.

Idag lämnar jag över lägenheten till nästa ägare. Sedan far jag till storstaden för att gratulera min son på 30-årsdagen och kör sedan hem herr Rolf tillbaka till västkusten med alla sina gitarrer. Sedan kavlar jag upp ärmarna för att börja nästa fas i livet. Som huspåhjulbyggare och som egen företagare 🙂

Djuren har lärt sig gå in och ut genom källarfönstret 🙂

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.