Uppenbarelse

I söndags gick det stora flyttlasset. Det som jag förberett i veckor. Sorterat, slängt, sålt, packat. Lådorna stod staplade i lilla rummet, jag hade noggrant skrivit innehållet på alla. Visste vart varje låda skulle. Det svåraste var egentligen att be om hjälp. För trots att jag downshiftar, så har jag fortfarande alldeles för mycket saker, och dessutom en rygg som börjat säga ifrån. Jag insåg att jag måste be om hjälp. Och i den insikten, att behöva be om hjälp, möter jag mina värsta utmaningar.

Att be om hjälp innebär att jag behöver hantera sociala situationer. Sociala situationer med mer än 2 personer i taget tar ju redan i sig mycket energi. Än mer om det är en smått kaosartad social situation, och en flytt räknas dit. Allt kan gå fel, saker som inte ska flyttas kan råka bli flyttade, saker kan hamna på fel plats, saker kan gå sönder. En mardröm för en kontrollant-tant. Jag gissar att det är i spänningsfältet “behöva hjälp – behöva känna att jag har kontroll” som den utökade utmaningen ligger.

Så jag bestämde mig för att lita på situationen. Det är här kunskaperna som De tre principerna och Non duality har hjälpt mig så mycket. För jag vet nu, med intellektet: Jag kan inte påverka hur saker och ting sker. Det är upp till Livet och Universum, eller gud om man vill kalla det så. Jag kan bara göra mitt eget bästa. Och i det här fallet hade jag verkligen gjort mitt bästa genom att förbereda. När jag veckan före flytten efterfrågade hjälp av några personer på fb så gick jag på ren magkänsla: den personen, och den och den och den kanske har tid och lust att hjälpa. Jag tänkte för mig själv att om det blev minst tre, så skulle allt gå bra. Jag bestämde mig för att utgå ifrån att allt skulle gå bra.

I bakhuvudet kraxade olyckskorparna och ville förmå mig att grubbla, oroa mig och kontrollera. Ändra på saker. Förvissa mig om. Justera planen. Göra en reservplan B, C och D.

Jag vägrade lyssna. Dagen för flytten kom, och exakt i tid anlände fem personer. Knappt två timmar senare var precis allt flyttat, och vi satt en hel drös personer och frossade stora mängder vetelängder och tårta. Många fler hade kommit för att hjälpa än jag vågat hoppas på. Skratt och gemenskap. Jag kände mig visserligen helt avtrubbad, men var totalt överlycklig. Det var magiskt! Så mycket som blir gjort på så kort tid, och alla är glada och umgås. Jag fattar: vi människor behöver människor. Vi är inte starka ensamma. Från vetskap till kunskap – jag kände sanningen i varje fiber av min kropp.

I hela mitt liv har jag haft en djup inre känsla av att vara övergiven, ensam. Avskärmad och oförmögen att sätta ord på mina behov. En djupt rotad sorg över att alltid stå helt själv inför svåra situationer, lamslagen av oförmåga. Ingen ser mig, ingen bryr sig. Ilska och frustration över att jag alltid, alltid, alltid måste ordna allt själv. Att om jag inte gör, så händer det inget. Imorse vreds den verklighetsuppfattningen plötsligt ut och in. Den speglade sig i sig själv: Om jag inte gör, så händer inget = om jag gör, så händer det.

Insikten drabbade mig. En uppenbarelse. Jag är den som styr över valet mellan inget händer/något händer. Jag skapar min verklighet. Jag är skaparen! Hjälp?!

Lärdom: Jag kan alltså be om hjälp, även fast det tar emot. Jag kan släppa kontrollbehovet, även fast det tar emot. Om jag vågar gå emot mina rädslor och mitt inre obehag, så händer det bra saker. Ska lära mig det här nu. Träna upp förmågan. Från oförmögen till förmögen <3

Från maktlöst offer till skapare. I all enkelhet liksom, haha 🙂

Speglar är intressanta.
Om jag inte ställer mig framför den, så syns jag inte. Finns inte.
Om jag ställer mig framför den så ser jag mig själv genom den föreställning jag har om mig själv.
Om jag inte får syn på hur jag ser på mig själv så styrs jag omedvetet av min egen syn på mig själv.
När jag ser det, så kan jag identifiera det som behöver synas.
När jag ser det som behöver ses, förvandlas det.
Och då behöver jag inte spegeln längre.
Tills nästa utmaning sker 🙂

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

2 Responses

  1. Gabi

    Underbara Kim. Jag o sonen sitter vid frukosten o tittar ner mot din lägenhet som nu gapar tom. Vi hoppas på att snart få se ditt gulliga fejs igen – tur du inte flyttat till jordens ände! 😊🥰

    • Kim de Bruin

      Ååååå nu blev jag glad…. Nå, mig slipper ni nog inte undan så lätt… Promenadvägarna där lockar alltid och en och annan fika och pratstund ska jag väl lyckas knipa på vägen 🙂 Petterhagen stays in my heart <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.