Både och

Idag är det en sådan där dag som inte väller över av jäklar anamma. Tvivlet och tveksamheten sveper genom allt jag tänker och gör. Som tur är har solen varit en tröst och långpromenaden med en lyckligt lös Tess genom skogen hjälpte gott. Jag slapp rutscha ner i dystergropen.

Passera Greby gravfält när solen viskar om nalkande vår…

Det som gnager i mig är det här med hur det har blivit för alla dessa människor som inte riktigt fungerar enligt normen i samhället. Mitt möte med landets före detta trygga trygghetssystem den senaste tiden har faktiskt rubbat mig i grunden. Jag har varit arbetslös, sjuk, fattig förr. Jag har då fått hjälp under de perioderna, av soc när jag var ung, senare av Arbetsförmedling och Försäkringskassa. Det var inte kul, men det hjälpte; kloka och närvarande handläggare lotsade mig tillbaka på banan igen och jag har klarat mig i rätt många år, tills jag igen behövde hjälp, denna gång pga utmattningen. Och nu är det annorlunda vindar som blåser.

De senaste åren har det blivit så hårt, så kallt, inget är självklart längre, och värre tycks det bli. Det gör ont i mina djupaste vrår. Jag läser i facebookgrupper om människors nöd: indragen hjälp, minskade resurser, rättigheter som försvinner. När jag får uppleva det hela liksom in på bara huden blir det så uppenbart. Så länge man klarar sig, klarar att jobba, klarar att hålla ihop med sin partner, klarar att springa med i samhällets takt, så blir det där med en läskigt svajande bostadsmarknad, sjukvård, skolsystem, arbetsmarknad osv något avlägset obehagligt. En unken doft från ett ostädat förråd man inte vill se åt.

Imorse när jag reste på mig för att göra té och kände golvet under mina bara fötter blev jag så himla ledsen. Just golvet i min lägenhet älskar jag extra mycket! Alla sömnlösa nätter jag tassat upp för att göra den där koppen trösteté. Känna mjuka, trygga golvvärmen och den släta laminaten mot fotsulorna i mörkret, och veta att det här, den här ytan är min. Mina rum, mitt liv, min trygghet. Och snart har jag inte “mitt” längre. Jag kommer att få hyra ett billigt bo, tills jag lyckats (om jag lyckas) bygga mitt huspåhjul. Där, precis i den tanken, i den insikten är avgrunden oändligt djup. För många blir fallet långt, kallt och hårt. Jag själv råkar ha tur som har en bostadsrätt jag kan sälja. Som har nära och kära som hjälper mig. Jag har tur som inte är ensamstående med småbarn, tur som råkar vara frisk och smart nog att tackla den här situationen och försöka göra något positivt av det hela. Men faktum kvarstår ju i grunden – jag klarar inte av att vara anställd vare sig på heltid eller halvtid, jag är utförsäkrad och har inte råd att bo kvar. Jag halkar plötsligt in på riskabelt område i samhällsstrukturen. Bland de där “utsatta” grupperna. Det är ju inte så framgånsrikt så det stör. Inte så kul att blogga om.

När jag bestämde mig för att ändå blogga om allt som händer så utmanar jag mitt inre prestationsmonster. För så fort jag berättar, så möter jag min egen spegelbild genom andras reaktioner. Och jag vet att de flesta älskar framgångshistorier, men instinktivt drar sig undan från klagovisor. En kollega sa: “Framgång skapar framgång!”, när jag var glad över att ha varit med och gett ut boken “Någon borde ha berättat!”. Hon menade att jag skulle vara stolt och sträcka på mig, sprida den bedriften. Ja, det är sant. Och jag vill såklart hemskt gärna vara en framgångssaga i mitt eget liv, på mitt sätt. Men jag kan inte enbart måla upp framgångarna i mötet med omvärlden, det vore att ljuga. Livet är ju både och.

Och nu skaver det. Jag är så otroligt arg och förtvivlad när jag inser hur snabbt välfärdssystemet systemet krackelerat. Hur personer som jag, eller personer som mår så otroligt mycket sämre, inte får hjälp längre. Jag kan hyggligt bra hjälpa mig själv, men de som har stora psykiska problem? De självmordsbenägna? De fattiga? De långtidssjuka?

Bara en sådan sak som att besöka lokalerna där numera Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Pensionsmyndigheten och Skatteverket gemensamt håller hus (i mitt fall i Strömstad) – det är helt orealistiskt, galet. Man känner sig så ovälkommen, så fel, som en tiggande trashank, en gigantisk samhällsbelastning. Det är kalt, tomt, några dator-öar i mitten, små låsta bås där man kanske får sitta med en handläggare (om man bokat tid). Allt utstrålar budskapet att man borde stannat hemma och använt de digitala tjänsterna istället. Och om man gör det, ja då hamnar man i en digital labyrint av automatiska frågor och svar som sällan stämmer in på ens egen situation. Hela systemet är organiserat så att det ska vara svårt att få personlig kontakt med en medmänniska. Det är ovärdigt, omänskligt, och hela min kropp reagerar med sorg och panik. Hur hanterar dem som har det värre än jag det här?

Hur reglerna är formulerade ska jag inte ens gå in på. Vem som helst blir tokig. Jag, som är hyfsat bevandrad i svenska språket, har läst allt på Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans sajter, och förstår inte vad det innebär i praktiken. Än mindre förstår jag blanketterna och besluten som skickats till mig. Allra minst förstår jag varför vissa saker endast kan skötas digitalt, andra endast via snigelpost och ytterligare andra ärenden endast kan ske genom att jag bokar tid för personligt möte. Det enda jag begriper är att jag borde jobba och sköta mig, framförallt sluta vara en samhällsparasit.

Avståndet mellan att fungera på arbetsmarknaden och falla ner i hemlöshetsavgrunden är mycket litet. Det är slumpen och turen som avgör. Det viktigaste idag är utan tvekan att det finns släkt och vänner som ställer upp när samhället inte förmår längre.

När jag nu deklarerar att jag gör en downshift (att skifta ner, dvs tagga ner, nöja sig med mindre), att jag hoppar av ekorrhjulet, dels för att leva ett enklare liv, få mer egentid och inte skända Moder Jord, men också för att slippa vara och känna mig som en parasit på samhällskroppen, så hoppas jag verkligen att samhällets strukturer bidrar och stöttar mig i det. Man kan ju faktiskt säga att jag tar mitt yttersta ansvar nu. Men något säger mig att det inte kommer att vara helt enkelt att driva eget företag eller ta sig fram genom lagar och regler kring bygge av huspåhjul, avloppslösningar, markarrende. Även här tror jag mycket kommer att hänga på att jag får hjälp av släkt och vänner. Och jag hoppas verkligen det ska fungera.

För i slutändan är jag ju fortfarande en vanlig, dödlig människa med delvis nedsatt arbetsförmåga, på grund av mina autistiska drag. Och om jag inte klarar det här, vad händer då med mina möjligheter att leva värdigt?

Min harang kanske låter dyster, men som slutkläm vill jag poängtera att jag faktiskt inte är ett dugg orolig för egen del. Numera litar jag på livet, att allt ska ordna sig till det bästa, oavsett hur det än blir. Jag älskar livsresan jag får vara med om och är djupt tacksam för allt som sker.

Däremot ville jag skriva den här texten för alla andras skull, för alla dem som inte har förmågan eller kraft över att berätta om sin situation. För dem som inte orkar höja sina röster. Om det nu kan bidra till en förändring på sikt, på minsta lilla sätt…

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.