Hållbar hur då

posted in: Filosoferar, Ställer om | 2

Förundras över samtiden. Artiklar, facebookflöde, nyheter, samtal med nära och kära. Det kokar nu. På alla sätt. Det talas om grader, klimat, politik, fake news, den onda eliten, miljöhjältar och en minut i tolv. Fler och fler vaknar upp och undrar vad som sker, fler och fler ifrågasätter det som sägs, och vart man än söker kunskap så finns det alltid en annan sida av saken, en annan forskare, en annan expert, en annan bekant som berättar Hur Allt Förhåller sig. Sanningarna avlöser varandra medan åren rullar, och det gäller att vara oerhört duktig på att veta var man ska leta, hur man ska tolka, och framförallt minnas vad som kablades ut för några år sedan. Kan man ens urskilja mönstret? Vem ska man tro på?

Det här tror jag på, för jag ser det. Oändliga mängder plast i tjocka lager, överallt längs vår kust. Skapat under de 50 senaste åren. Äckel känner jag inför människans beteende. Även inför min egen del i det hela.

Jag kan inte annat än känna efter. Hur känns det i mig, när jag bevittnar alla Sanningar? I alla år har jag försökt forska mig fram, argumentera mig fram, i ständig jakt på att finna Svaren som skulle göra mig Förvissad och Lugn. Resultatet blev att min hjärna till slut stängde ner.

Så. Samtiden talar alltmer om att forskarna har rätt: vi håller på att mala sönder och koka sönder planeten vi bor på. Detta budskap har formulerats så länge jag kan minnas i den miljö jag växte upp i. När jag var liten ansågs man som bakåtsträvare av den stora majoriteten om man uttryckte dylika tankar. Herregud, tekniken och forskningen skulle ju lösa alla problem, var inte så negativ… Men trots tekniken och forskningen så har mänskligheten ökat takten, producerat mer och mer och fått det bättre – mätt i siffror. Ändå hamnar det ytliga välståndet bara hos en försumbar andel av jordens befolkning. Och alla de som lever i före detta u-länder och som nu börjar komma ikapp den västerländska levnadsstandarden – de drömmer nog också om resor utomlands, en ny bil, ett nytt kök, en pool och lyxiga måltider varje dag. Och då räcker inte en enda planet. Och vad händer då?

Tillbaka till krigsretoriken: stoppa eller slå ihjäl dem som kräver sin rättmätiga del av den jordiska kakan? Tänker t.ex. på vad som sker i Venezuela just nu… USA som vill åt oljan där, till varje pris.

Nä. Jag kommer aldrig ge mig in i en faktabaserad diskussion om hur Saker Är. Fossila bränslen, flygets påverkan, ekologisk odling, läkemedel, rika och fattiga, köpcentra eller ekonomiska strukturer. Får panik och hjärnsläpp vid blotta tanken. Vem som helst med lite fakta på lager kan prata omkull mig på en minut, vilken åsikt de än må ha.

Däremot har jag lärt mig att lita på min känsla, min vardagliga erfarenhet och mitt bondförnuft: Om alla bara jämför med dem som har mer, ständigt rusar framåt utan att se bakåt, om alla endast vill ha NU men inte vill ge på lång sikt – då kraschar vi. Och det gäller mig med.

Vill haaaa!

Titta på naturen – allt fungerar i kretslopp, samspel och balans; cykliska rörelser som pendlar mellan liv och död. Man ska inte skynda tomaten eller kycklingen att växa. Då blir de känsliga, lättsmittade och smaklösa. Sett genom insikten att vi är en del av naturen så är habegäret, känslan av att “jag behöver det här NU”, en livsfarlig drivkraft. Liksom vårt sockersug tycks den driften uppenbarligen ha varit nödvändig för vår överlevnad på stäppen en gång i mänsklighetens början. Men idag? Behöver vuxna människor verkligen så oändligt mycket saker, resor, kickar, kött, kläder…? Är det inte ett väldigt barnsligt och omoget beteende, med tanke på vad det gör med vår jord? Att barn vill ha och gråter när föräldern säger nej – det är naturligt. Men när ska man börja säga nej till sig själv, trots att man har pengar och gråter inombords av habegär? När blir man vuxen nog att inse att ens eget behov av tröst/prylar/kickar faktiskt innebär att balansen rubbas? När vågar man börja titta på hur allt hänger ihop, och ta sitt vuxna ansvar?

Det känns i hela min kropp att jag själv nu har nått vägs ände. Mina föräldrar grönavågenflyttade ut på landet när jag var tolv, och pappa försökte lära mig att odla utan gifter, släcka ljus i rum jag inte var i, nöja mig med två fiskpinnar för att den som spar den har, och använda grönsåpa och lösviktsté istället för Ajax och tepåsar. Han var skitjobbig, grannskapet undrade vad det var för ufon som föredrog leråkern framför stan och jag blev obstinat. Jagade halva livet efter optimering av lyckoförutsättningarna. Jag blev inte lyckligare av nytt kök, ny garderob, resor, hög lön, ny bil, egen lägenhet. Det var kul, men ärligt talat så bidrog det inte speciellt till min lycka. Så nu är jag äntligen redo att tagga ner. Med stor glädje ser jag att allt fler känner likadant, och jag hämtar inspiration hos den nya generation som med förnyad kraft gör sin röst hörd. De är fler nu än vad den första gröna vågen var. Om tillräckligt många taggar ner samtidigt och nöjer sig med mindre och börjar bidra med mer – då ändrar sig systemet automatiskt och då kanske livet på planeten fungerar ett tag till för oss små kryp som befolkar den.

Detta är min förvissning. Sen skiter jag fullständigt i hur alla andra argumenterar utifrån utredningar, fakta och bevis.

En bön jag fått av mamma. Tror det är Rudolf Steiner som är upphovsmannen, osäker… Gillar speciellt orden “du kan hamra ut ditt väsen”. Det är ett vackert hantverk – att bli Människa.

Tja, så här kan funderingarna kicka igång efter ett besök på shoppingcentret, där hälften av lokalerna står tomma och där människorna som handlar där inte alls ser speciellt glada ut… Kollapsen av Homo konsumentus pågår, vi är mitt i den, även om det inte går lika fort som på film…

Mamma ville köpa en Muminplansch. Vi åkte till shoppingcentret och där fanns allt vi inte behövde men inte det. Så vi fikade och talade om meningen med livet och döden och vi sjöng Skynda att älska (Höstvisa) så mina tårar rann. Jag är lyckligt lottad som har min mamma.
Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…
Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

2 Responses

  1. H

    Dyster läsning – men så sant, så sant…
    (Men trots Höstvisa – glöm inte att njuta av Våren när hon dyker upp!)

    • Kim de Bruin

      Njuter redan av våren – innan hon dykt upp… Fåglarna kvittrar om det som väntar 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.