Torka

Vaknar upp halv åtta, till ännu en tidig, vindstilla och solklar morgon på ön. Havet andas återhållsamt. Kroppen är varmklibbig och huvudvärken gnager. Jag går ut på granittrappan för att morgonsvalkan ska smeka huden så min inre termostat kan återgå till normalläget. Men värmen slår emot mig som en vägg. Väderleksrapporten lovar minst 10 dagar till av sol och supervärme.

Försöker hantera mina flyktimpulser. En kall dusch kanske? Ett dopp i havet? Tillbaka in i det något mindre varma huset? En timmes facebooksurfande kanske? Gräset blänger på mig, brunt, krispigt, dammigt. Inga morgonfåglar hörs. Jag har haft en jobbig natt, mycket obehagliga känslor och tankar som anfäktat mig. De är inte mina, jag vet det. Själv mår jag utmärkt bra, mitt liv är inne i en bra fas, allt flyter smidigt och jag är tillfreds. Kan inte begripa varifrån obehaget kommer. Medan jag tampas med impulsen att fly från den torra och obarmhärtiga värmen slår det mig: Kanske känner en del av min kropp hur växtligheten här ute långsamt dör? Kanske är jag såpass känslig nuförtiden att jag faktiskt uppfattar naturen omkring mig på ett annat sätt än förr – inte som en resurs att beundra, att använda och njuta av, utan som en helhet som jag är del av? Känner jag den lilla björkens förtvivlade törst som vore den en del av mig?

Jag sätter mig på en stol i skuggan. Tar in verkligheten. Tänker på alla larm från bönder och odlare. Värsta torkan. Fodret räcker inte. Skörden slår fel. Ofärdsår. Om detta hade varit för hundra år sedan hade vi haft en katastrof framför oss. Svält och död. Tänker på hur blinda vi blivit, vi i den rika delen av världen. Hur vi beter oss som vore vi odödliga.

Tänker på hur det slagit mig som så märkligt att folk fortsätter flockas på shoppingcentren, fortsätter festa, leva lyxliv som vanligt. Trots värmen, trots larmen, trots de uppenbara sambanden. Vi ignorerar det faktum att vi och naturen är ett. Folk fortsätter frossa i överflödet som bidrar till obalanserna på klotet. Jag med. Jag är inte bättre, jag är en del av den flock jag råkar leva i. Jag vill ha en nya saker, jag handlar prylar jag inte behöver. Bara för att jag kan. Mobilen funkar, men inte så bra längre och jag vill egentligen hemskt gärna ha en ny. Jag vill. Jag vill en hel massa. För jag har det där inre tomrummet som vill fyllas, och ibland orkar jag inte ignorera den där inre skrikande vill-ha-kraften. Den som är så lätt att stilla för en liten stund genom att köpa något, en pryl eller en resa. En tillfällig flykt.

Det är bevattningsförbud i kommunen. Men fattar vi varför, på riktigt? Hur mycket vatten slösar vi till vardags? Hur ofta duschar vi, spolar vi i toaletten, vattnar gräsmattan, tvättar bilen? Vatten, den där till synes oändlig resursen i vårt avlånga land – men vad är det vi får smaka på just nu i värmeböljan? Tänk att leva ett helt liv i den här typen av hetta, och få vandra flera kilometer för en dunk vatten? Tänk att alltid vara tvungen att köpa dricksvatten? Därför att floderna är fulla med avloppsvätskor och plastskräp, och sjöarna har torkat ut pga rovdriftiga bevattningssystem? Tänk….

Hur kom det sig att människan blivit så blind? Vem tjänar på det? Kan vi fortsätta döva våra sinnen länge till, rätt in i fördärvet? Köpa fler billiga prylar tillverkade med tvivelaktiga metoder i andra länder, som ska hjälpa oss slippa se? Fortsätta bidra till obalansen? Köpa ännu en skön impulsresa, sjukt billigt, bara för att vi vill och kan, utan att tänka efter hur det påverkar naturen redan nu, och hur det skulle påverka om alla jordens invånare vill kunna följa samma impuls? Kunna köpa nytt lika lättvindigt? Istället för att efterfråga varor som håller länge?

Här ute på ön är det lätt att leva sig in i en svunnen tid av närhet till naturen. Brunnarna sinar, växtligheten torkar och dör. Hade jag bott här för 150 år sedan hade jag nu planerat att emigrera, för här väntar endast den långsamma svältdöden. Jag inser att just så känner miljontals människor på vårt klot just nu. Klimatförändringarna pågår, människor kan inte vara kvar där de levt i generationer, de dör. Vart ska de ta vägen med sina drömmar om ett liv där de kan leva istället för endast överleva? Till drömmen om ett liv i överflöd? Vad är överflöd egentligen?

En mycket liten fågel sätter sig på grenen intill mig, kvittrar vackert och uppmuntrande. En gigantisk spindel kryper uppför mitt ena ben, den är rostbrun och har långa, nyfiket undersökande framben. Jag reser på mig och släpper ner den i buskarna. Tar fram vattenslangen och vattnar tomaterna, squashen och morötterna. Och den lilla tappra björken i bergsskrevan, den som snart tappat alla sina gula löv. Jag gör det trots att jag vet att den växer på fel ställe. En torr sommar till och den är ett minne blott. Jag gör det bara för att ingjuta den lite mod och överösa den med kärlek. Men jag duschar inte i dricksvatten idag heller, jag använder utedasset och mobilen jag har får duga ett tag till. Bara för att jag vill, och för att jag kan välja. Jag är lyckligt lottad ändå…

(läs mer om vattenförbrukning på svensktvatten.se)

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.