Välkomnar livet

Det är våren. Inte stress. Det kan säkert lätt bli stress av det om jag faller tillbaka i gamla hjulspår men det är ju faktiskt bara vårens energi som väcker mig tidigt sedan några veckor tillbaka. Vårljuset som får det att surra i kroppen av livskraft. Vaknade kvart över fem, redo. Den första vettiga tanken som steg upp i min nyvakna hjärnan var ”kvistar”. Det är snart påsk. Jag vill plocka kvistar, som ska få slå ut med vackra, skira, gröna blad. Och jag vill påskpynta, och städa, och färga ägg. Jag vill städa och bädda mitt hem. Som fåglarna; ut med gammal mossa och trasiga kvistar, in med nytt och fräscht material, för att bjuda in livet. Om bara ett par veckor ska hon födas, Mirjas och Anders lilla flicka. Lilla livet. Det är så otroligt häftigt att det kommer ske i påskveckan, i vårdagsjämningstider, när årstidshjulet tar sats på nytt för att få allting att leva ett varv till. Det är så oerhört stort att detta händer. Känslorna får inte plats inför detta oerhörda, detta livsomvälvande. 

Jag är så djupt tacksam att jag hunnit bli frisk från utmattningen, att jag hunnit landat i mig själv inför denna nya fas i livet. Känner mig redo, för vad som än kommer.

Livet har ödmjukat mig. Jag har kämpat och försökt i så många år. Försökt fixa allt rätt. Dömt och fördömt. Bitit ihop och grubblat sönder. Längtat efter Svaren och Lösningarna utanför mig själv och inga jag fann varade i längden. Jag har flytt in i inre stenhårda prestationskrav, hastigt uppblossande drömmar, visioner och förälskelser. Inget hjälpte. Strypkopplet drogs åt allt hårdare och tvingade ner mig med näsan i i min egen lersörja. Så började resan inåt, och den var inte behaglig, men den gav utdelning. Nu vet jag att svaren är att det inte finns några svar. Och lösningen är att sluta leta efter lösningar. Jag har slutligen mjuknat inför allt jag inte kan göra, allt jag inte påverka, dammet har lagt sig och det som finns kvar är en stigande vördnad inför hur det faktiskt känns att leva. Hur det känns att låta allt få kännas, både det sköna och det smärtsamma.

Och se, i denna kapitulation resta sig fågel Fenix upp ur askan och livet återvände så sakteliga till mig. Och plötsligt har jag tillgång till mer skaparmagi än någonsin förr. Nu lever jag, på riktigt, genom att känna istället för att tänka. Och wow, känslorna, ja, de är ’all over the place’, och det har de lov till 🙂

Lilla livet, välkommen till stora livet <3

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.