Det är inte jag som har kontrollen

Det blir inte så mycket skrivet för tillfället. Inte för att jag inte skriver, för oj vad jag skriver mycket. Flera timmar om dagen. Jag skriver mycket dels för att jag gått en distansskrivarkurs de senaste 6 veckorna, och dels för att jag skriver dagbok varje dag. Det känns konstigt att kalla det dagbok, dock. Det ordet får mig ju ohjälpligt att tänka på den prydliga lilla fullklottrade tonårshjärtesorgsboken, som låg undangömd på ett särskilt svårhittat ställe så ingen obehörig fick syn på den.

Den dagboken jag skriver nu är såklart ocharmigt elektronisk. Dagligen fångar jag de tankar och ord som vill upp och ut, och med hjälp av tangenterna knattras de fram nästan lika snabbt som mina tankar producerar dem. Det är magiskt. Att skriva med penna på papper är visserligen helt underbart, och jag är verkligen övertygad om att handskrivstilskonsten är en viktig faktor för hjärnans mer långsamma och djupsinniga utveckling. Men. Tanken är ju så snabb att den hinner ändra sig innan den hamnar på pappret. Med tangenterna hinner jag fånga de hemliga, förbjudna, smärtsamma och oväntade tankarna. De hinner inte smita undan och ersättas av mer politiskt korrekta formuleringar. Och när jag får syn på dem, när de fastnat på skärmen och jag läser dem igen – då lär jag mig om mig själv, jag hittar de fördolda drivkrafterna som pågår. Och det är också magiskt.

Jag skriver annat också. Jag har flera olika skrivprojekt på gång. Vad det kommer bli av dem vet jag inte än. De vill nog bli publicerade någon gång i framtiden, men än så länge är jag så himla osäker på vilken form de vill födas i. Och de är ju inte färdiga än. Inspirationen finns, men än så länge inte orken. Det tar tid att skriva strukturerat. Att läsa det man skrivit, ändra, flytta, stryka. Det är ett hantverk som kräver tid om det ska bli bra. Och även om jag har tid, så finns inte alltid orken, för nu jobbar jag ju halvtid, och än så länge tar det mycket energi. Jag är glad att jag orkar jobba halvtid, men lite ledsen för att jag inte orkar så mycket mer än det.

Fram tills rätt nyligen innebar insikten kring detta (allt jag vill men inte förmår, allt jag kan men inte hinner, allt jag önskar men som inte blir, osv) ytterligare en källa till energiförlust. Jag var ständigt otålig och genomgående självkritisk. Inget jag åstadkom i livet räckte, inte fullt ut. Funderade mycket över olika strategier: hur ska jag bete mig för att optimera processen? Hur behöver jag tänka och handla för att det ska bli så BRA som möjligt, så mycket som jag VILL som möjligt? Hur ska jag LYCKAS?

Vad jag strävade efter skiftade såklart. Det kunde handla om allt ifrån att bli ekonomiskt oberoende eller bli Någon, till att hitta den Rätta Kärleken. Men såklart handlade det inte om det, inte egentligen. Det jag sökte efter var inre ro oavsett yttre omständigheter, fast jag visste inte att det var så enkelt.

Men, sedan Richard R introducerade Roger Castillo i mitt liv genom att åka på hans retreater så har den sista pusselbiten av tillit inför livet fallit på plats för min del. Roger, som är Australienare och har det där ljuvliga australiska uttalet och dessutom är en snygging att se på , lägger regelbundet upp sina satsanger på youtube så jag slipper åka på retreat själv. Jag sitter hemma i min sköna soffa och lyssnar en liten stund i taget. (jo, bara lyssnar, för även om han är en snygging, så blir man trött på det efter ett tag, med tanke på att varje satsang är mellan 2-2,5 timme …, så blunda och lyssna är optimalt!)

Det han förmedlar är inte kärnfysik. Det är simpelt. Och han presenterar det på ett sätt som passar min hjärna och mitt hjärta. Intellektuellt och systematiskt. Mycket av det han talar om kände jag till redan tack vare tidigare möten med filosofiska, religiösa och historiska studier i livet. Så det behövdes inte många pusselbitar för att hela pusslet skulle klarna.

I korta drag handlar det om insikten att jag inte har kontrollen i mitt liv. Jag tror att jag har kontroll för det verkar så, men allt jag säger och gör och allt som händer i mitt liv är en logisk konsekvens av det som hänt innan. Precis som ett frö gror och växer till en planta så växer och utvecklas jag. Hur plantan/jag växer, ser ut, mår osv är ett resultat av gener och yttre omständigheter. Om fröet gror och växer på en karg plats, med för lite näring och vatten, så blir det ett annat resultat än om det växer i en frodig miljö. Jag som människa kan visserligen välja att byta miljö, eller fatta avgörande beslut i varje enskilt ögonblick, men om och hur jag gör det beror på mina tidigare erfarenheter. Hur vi formas av vår omvärld bidrar till hur vi tänker och handlar. Och vi styr inte den processen som en enskild autonom entitet. Vi är en liten cell i en stor organism. Vi tror vi har fri vilja, för den föreställningen är en gåva livet gett oss – illusionen om den fria viljan. Men vi har ingen fri vilja, för allt som sker är resultatet av en egen komplicerad dynamik, så komplicerad att vi inte kan greppa alla enskilda mekanismer i den, hur mycket vi än försöker knäcka koden. Vi kan bara luta oss tillbaka och ha tillit. Och göra det som känns rätt i stunden.

För min del är den här insikten helt avgörande. Jag har helt slappnat av, och ni som känt mig länge vet att det är stort för jag har alltid varit ett ängsligt kontrollfreak som jagar efter den ultimata lösningen på inre och yttre stress. Min hjärna har gått på högvarv sedan jag var liten: “hur gör man, vad är rätt, vad är fel, hur gör man livet?!”

Det är kanske lite som jag föreställer mig att religiös frälsning går till – man får en djup och avgörande insikt och lägger sedan sitt öde i Guds hand. Slappnar av. Äntligen omfamnad, älskad. Lite så känns det. Jag vilar i att vara en liten del i en större helhet. “Jag” är inte så otroligt viktig längre.

Allt är precis som det ska vara, i varje stund. Jag vågar nu vara den jag är. Jag vågar följa mina impulser. Jag vågar vara otillräcklig. Jag vågar känna kärlek i varje enskild situation. Jag vågar känna smärta, ilska, sorg. Allt hänger ihop. Och det är inte jag som har kontrollen, det är Livet.

Häftigt, visst?

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.