Hormonjävlarna from hell..

En gång för många år sedan fick jag rådet att inte prata så återkommande och offentligt om mina menstruationsbesvär, för det kunde leda till att folk tänkte ofördelaktiga saker om mig. Det kunde liksom “slå tillbaka”, menade min dåvarande partner i all kärleksfull omsorg. Den kommentaren visste var den tog trots att jag vuxit upp på 70-talet när behåarna slängdes, kvinnor var barbröstade och kvinnofrågor glatt diskuterades i olika sammanhang. Jag levde i den naiva tron att det var självklart att informera sin omgivning när man hade pms eller mens, så att folk liksom skulle veta i vilken fas man var, ifall man sa eller gjorde något mindre genomtänkt. Det var av ren omtanke från mitt håll, ett sätt att undvika missförstånd och gräl. Men jag avråddes alltså, i all välmening förvisso, och efter det passade jag mig noga. Jag ville ju inget annat än att vara accepterad och omtyckt.

Nyss la jag märke till hur djupt den kommentaren ännu sitter rotad i mig, när jag för fjärde dygnet kravlar på botten av mig själv och märker att jag drar mig för skriva något om det på bloggen, fastän långa och intressanta fraser dansar innanför mina griniga ögonlock. Folk kan ju tänka ofördelaktiga saker om mig…! Det är ju MENSBLOD och kvinnobesvär det handlar om, och allt hemligt/besvärligt som det medför. Usch så “ofördelaktigt”….

Eller, va, vänta lite nu…? Varför tänker jag ens så…?

Nä hörni, nu får det tamejfan räcka med självutplåning, så häng med om du törs:

Jag är i övergångsåldern. Den lär mig med besked allt jag hade behövt få veta redan som 13-åring om hormoners påverkan. Jag har inte haft en blödning i sikte på över sex månader, vilket gjorde att jag kände mig stadigt bättre, gladare, starkare, ja friskare på alla plan. Utmattningsbesvären gav vika, energin började återvända och jag gladde mig åt att det kanske var klart med menscyklerna nu. Men så dök humöret drastiskt i november, följt av en ihärdig blödning som varade i nästan tre veckor. Kraften bokstavligen rann ur mig. Så följde en plötslig lättnad, humöret stabiliserades under två veckor, jag fixade julhelgen i balans och med glans men så plötsligt rasade hela tillvaron i botten igen och nu blöder jag. Och inte måttligt. Igen. Det är då själva fan! En strid ström av ljusrött blod tömmer mig på allt förutom min förmåga att gnälla och skriva. Mitt allmäntillstånd ligger på botten av mitt varande och jag kravlar runt som en förtappad fattiglapp i samtliga aspekter med all den framtidsångest det för med sig. Hur ska jag någonsin orka…. osv blablabla… 🙁

IMG_3776Kan alltså inte annat än kalla dem för det just nu – hormonjävlarna from hell…

För jag börjar inse vidden av vad de ställt till med från det att menstruationen kickade igång när jag var 11 år genom hela mitt liv. Vilket rö för deras vindar jag varit, utan att förstå att det ”bara” var hormonerna, och att det faktiskt finns sätt att tackla dem på. Hur jag hela livet tänkt att det är fel på mig eftersom kraften i mig kickar igång för att sedan slockna igen, för jag känner bubblande livsglädje ena stunden för att sedan tappa gnistan helt.

För jag ena stunden älskar allt och alla på ett sätt som ibland i det närmaste uppfattats som gränslöst för att sedan avsky varenda idiotjävel så mycket att jag bara måste få vara helt ensam. För jag ständigt trott att syndabocken funnits antingen inuti eller möjligen strax utanför mig själv.

Hela livet har jag föraktat mig själv för min oberäknelighet, för att jag inte orkar rycka upp mig, samtidigt som jag inte gjort annat än ryckt upp mig, startat om med förnyad kraft, igen och igen. Hela tiden!

älva2

Okej, men vad beror på vad egentligen? Nå, jag är ju hyfsat erfaren och klok, och genom mitt ständiga ifrågasättande av mig själv så kan jag lugnt påstå att jag börjar få hyfsad koll. Så vad har jag lärt mig om mig själv, om vem jag är, genom åren?

Att jag i grunden är en tänkare. En estetisk filosof. En tunnhudad observatör. En finurlig ordfrossare. Känslig, inkännande, intelligent och intuitiv. Jag älskar kärleksfull och djuplodande gemenskap, invecklade samtal och systematiskt undersökande frågeställningar. Jag avskyr ytligt mingel, käbbel, partypuls, hårda tag, hårda ord, listigt spel, flockbeteenden, idoldyrkan, insinuationer och hugg i ryggen. Det skaver, det är fel, jag är inte gjord för de spelreglerna. Orättvisor, girighet, elakhet förstår jag mig inte på. Och att jag är noggrann. Rätt långsam i starten, men enveten och ihärdig och jag fullständigt älskar kunskap och hög kvalitet inom nästa vilka ämnen som helst.

Men jag är också ett mänskligt flockdjur. Och det gör att jag söker tillhörighet, vill vara delaktig, sedd, accepterad. Sedan blyga barnsben har jag försökt delta i gemenskapsmatchen. Spela efter spelreglerna. Försökt vässa armbågarna, tala högre, snabbare, vitsigare. Försökt vara tuffare, mer framåt, ta för mig. Sårats av s.k. ”småsaker”, fått höra att jag bara ska ”rycka upp mig”, ”inte ta åt mig”, ”ge igen bara”, “inte vara så blyg”. Och försökt, verkligen, verkligen försökt!

Och nog har jag lärt mig… Min tunga har blivit vass. Min prestationsdrift har blivit stark. Samtidsidealen har format mig. Flockens åsikter har påverkat mig. Mina sårade känslor har försett mig med bränslet som krävts för att stundtals trampa på andra, tränga mig före och vrida om giftiga knivar i andras mjukaste delar.

Men det har gjort så ont i mig själv samtidigt… när jag känt den andres smärta och förnedring har jag blivit illamående av skam… Och det värsta av allt: resultatet blev att mina medmänniskor fjärmade sig ännu längre bort från mig, när allt jag ville uppnå var att bli accepterad, respekterad, sedd, älskad.

Så, där har vi grundpersonligheten i samarbete med rådande flockmekanismer. Utmaning nog, kan jag tycka, tillräckligt att bita i under en livstid. Och så är det för de flesta av oss på klotet. Känsliga, kärlekstörstande små kroppar som får lära sig livets hårda spelregler (tills vi kärlekstörstande stora kroppar nu börjar komma på att vi faktiskt kan ändra reglerna).

Men så kryddar vi min privata snart 50-åriga soppa med 39 år av hormonsvängningar också, bara för att få sting på det hela!

Hormonerna har bidragit fysiskt med:

Menssmärtor (allt från hysteriska smärtor som gett svimningsanfall till gnällig evighetsvärk på obestämbara ställen i kroppen), svullenhet, förhöjt och sänkt immunförsvar, problem med hy och hår, trötthet, dålig mage, yrsel, illamående, frusenhet, värmeanfall, matthet, ledvärk, aptitförändringar, skönhet, dragningskraft, uthållighet, styrka, överväldigande sexlust, ingen sexlust, graviditet och så vidare – i en aldrig sinande vågrörelse…

P1070544

Hormonerna har också gjort livet intressant psykiskt och mentalt:

Stark handlingsberedskap, klartänkthet, beslutsamhet, snabbhet, förhöjd intuition, förhöjd simultanförmåga, omvårdnadsinstinkter, förhöjd medkänsla, djupt andliga upplevelser, depressiva tillstånd, håglöshet, självförakt, tanke-slöhet, extrem irratibilitet, hat, otålighet, känslor av förakt och så vidare….

Oj vilken berg- och dalbana! Vilket ofördelaktigt kaos! Inte konstigt jag kämpat så hårt med kontrollera mig, att till varje pris hålla allt inom ramarna! Man vill ju inte uppfattas “ofördelaktig”! Eller som “oberäknelig”! Inte konstigt man är trött! Inte konstigt man drabbades av utmattning heller kanske, i takt med att arbetssituationen blev mer och mer betungande och omänsklig! Det var ju tillräckligt ansträngande redan innan! Ojoj, stackars lilla svaga jag!

Men stopp ett tag… Helt plötsligt ser jag klarare än på länge. En faktor (som jag ju sedan länge känt till, talat om och referat till) framstår plötsligt som den värsta, lömskaste och jävligaste påverkansfaktor av alla: samhällskraven, samtidsstrukturen, den industriellt och patriarkalt betingade förväntningen att jag som unik biologisk kvinnokropp förväntas fungera strömlinjeformat, jämnt och välplanerat, i takt med odiskutabla jämställdhetsföreställningar (Kvinnor Kan!), fastlagda arbetstider, rutiga kalendrar och matematiska optimeringskalkyler.

Istället för att på allvar ifrågasätta dessa orubbliga krav på hur min kropp förväntas fungera så har jag godtagit de givna spelreglerna och ängsligt letat felen hos mig själv hela livet: för svag, för ostabil, för känslig, för mycket, för lat, för trött, för angelägen, för noggrann, för besserwissrig, för duktig, för envis, för oberäknelig…. jag har jämfört mig med alla andra kvinnor som “tycks klara” anpassningen utan ansträngning och känt mig så värdelös. Jag har suttit fast i mitt träsk av självförakt och mätt mig mot löpande band- och lönsamhetsidealen som genomsyrat våra föreställningar i flera generationer: bit ihop, kämpa på, gör ditt bästa, den som ger sig in i leken får leken tåla, ifrågasätt inte strukturen, lär dig bara fungera i det.

Kamma dig och skaffa dig ett jobb. Var tacksam. Var absolut inte ofördelaktig.

figur

Jag, liksom många andra människor, inte bara kvinnor, har ”köpt” de där till synes odiskutabla kraven på att prestera i ett jämnt och rakt flöde samtidigt som effektivitetskraven skruvats upp hela tiden. Men de här förhöjda kraven har varit i strid med just min kropp, med hur jag fungerar. Min kropp ÄR hormonellt styrd. Min kropp ÄR påverkad av årstider. Min kropp är ingen robot. Jag är levande; cyklisk, ömsom stark, ömsom svag, en återspegling av naturens växlingar. Ju mer jag lär mig om min kropp desto mer älskar jag växlingarna den utsätter mig för. Det är så vackert och kraftfullt. Konflikten uppstår först i förhållande till samhällets förväntningar på mig, förväntningar jag trott varit mina egna, och som jag hela livet försökt anpassa mig till. Fröken duktig ska fixa biffen… Och om jag känner så, så kan det vara samma känsla hos många fler….?

När menssmärtorna drabbat mig, har jag tagit smärtsillande, ryckt upp mig, sminkat mig, gått till jobbet och låtsats att jag fungerat som vanligt. När humörsvängningarna tagit över mitt inre, har jag kämpat som ett djur för att kontrollera dem istället för att lära känna, hantera och kanalisera dem på ett konstruktivt sätt. Allt för att inte riskera att anklagas vara en bitch, en häxa, ett pms-monster, en oberäknelig surkärring. Med resultat att jag varit livrädd för de där kraftfulla känslorna i mitt inre och stundtals trott jag varit på väg att bli galen.

När årstiderna påverkat min kropp har jag också gjort allt jag kunnat för att dämpa impulserna, så att jag skulle kunna fortsätta prestera jämnt i studier och på jobbet. För jag ville så klart klara mina tentor, göra rätt för mig på jobbet. Det är ju så verkligheten ser ut, och jag har godtagit reglerna, men ser nu i backspegeln vad priset var: att mestadels vistas inomhus alla dessa år ledde till brist på dagsljus som garanterat bidrog till depressiva tillstånd. Att inte kunna svara på vårens livsimpulser och följa kreativa påhitt för att jag varit bunden till arbetsschema eller plugg har förstärkt känslosvängningarna som stundtals varit omöjliga att kontrollera. Att inte kunna ge efter för ökad trötthet under vintern har ökat upplevelsen av att ständigt vara trött. År efter år.

I mitt privatliv har familjen fått betala räkningen, i form av mina humörsvängningar och min totala utmattning. Jag orkade inget annat än bara sköta studierna och jobbet och barnen och eventuellt lite matlagning och städning. Inget annat. Själv betalade jag räkningen med ett växande självförakt och därmed ökad stresskänslighet.

I stort kan jag konstatera att jag hela livet lagt all kraft på att behärska mig istället för att lära känna de här fysiska och naturliga växlingarna och samarbeta med dem. Jag har ju inte vetat om något annat. Ingen har sagt att man kan förhålla sig på annat sätt. Jag har varit livrädd för omgivningens fördömande syn på kvinnliga/cykliska uttryck. “Flocken” har inte talat informativt förklarande sakligt och absolut aldrig positivt beundrande om egna eller andra kvinnors cykliska skeenden. De enstaka individer ( = kvinnor) som gjorde det ansågs “konstiga”, “såna där gapiga vänsterfeminister”, “som fått för lite kuk” osv… Det sociala trycket har varit extremt tydligt – kvinnors kroppsliga cykliska uttryck och beteenden är alltid FEL och skamliga och ska dämpas, hållas tillbaka, döljas. Så mycket för den jämlikheten.

Därmed låg det såklart för mig närmare till hands att leta efter möjliga diagnoser som bekräftar att det förstås är fel på MIG istället för på samhällets syn på min kropp: varför inte ta till några enklare förklaringsmodeller såsom olycklig barndom, depression, bipolär, högsensitiv… så man kan ta lite piller kanske, så man fungerar i samhället igen? Eller i vart fall få specialförklaringen på ett fat, en skylt i pannan, så att man får frikort från ekorrhjulet?

svartgubbe1

 

Min av normer styrda syn på mig själv har alltså fått mig att bete mig utifrån tanken att det var “fel” på mig. Jag har letat efter “felen”, försökt åtgärda dem, men ändå inte klarat att fungera som ekorrhjulet kräver.  Så de senaste åren landade jag i slutsatsen att jag bara ska ändra min INSTÄLLNING och tänka POSITIVT. Det är ju också trend. Delvis stämmer det ju, men vad fel det blir när jag gett mig på det omöjliga i att “tänka mig rätt”.  Det hjälpte ju inte ett dugg när hormonerna tar kommandot. Hormonerna skiter i hur positivt jag tänker. Nu kanske någon säger att ja, men, börja träna, ta hormontillskott, ät rätt mat! Jo då, tack, det gör jag redan. Det hjälper lite men inte tillräckligt.

Jag ger upp. Eller rättare sagt, jag går upp till kamp. Mot bilden av att det är fel att ha hormonsvängningar. Är det fel på årstiderna? Är det fel på väderväxlingarna? Är det fel på trädet som tappar löven om hösten?

Nej just det. Så kan då jag och alla andra som behöver det inte bara få dra oss tillbaka ibland, eller kliva fram, med jämna mellanrum och vara hormonella i all vår kvinnliga glans, utan att det anses som stötande och skämmigt…? Tack.

Jag är väl medveten om att alla människor inte är lika känsliga och cykliska som jag. Det finns många kvinnor som inte känner av sina hormoner alls. Men just jag råkar vara känslig liksom många andra är känsliga, oavsett kön, och det är ju ett obestridligt faktum att människor är biologiska, cykliska varelser. Vi ingår ju som en del i naturen. Vissa är energiknippen, andra allergiska, andra långsamma, några har fysiska handikapp och några är känsliga, men alla är mer eller mindre cykliska. Vi är inga robotar.

P1070558

Tänk tanken för ett ögonblick: om vi hade anpassat våra samhällsstrukturer efter det cykliska istället för det linjära? Ett samhälle som på riktigt ger utrymme för skiftande mänskliga tillstånd, variationer, mångfald – inte bara på pappret? På ett sätt så att det återspeglades i arbetsregleringar, regler och lagar och tidsuppfattning och almanackor? Vi har ju haft de här kunskaperna för länge sedan…människan har levt i samklang med naturen, se på naturfolken…. Det borde inte vara omöjligt att använda en del av deras kunskaper? Varför inte till exempel låta kvinnokroppen vara det den är i all sin oberäkneliga mångfald, utan att skuld- och skambelägga dess cykliska tillgångar? Tänk om de lyftes fram som verkliga tillgångar istället? Tänk om det var den naturligaste sak i världen att kvinnor informerade sin omgivning om var i cykeln de befinner sig? Tänk om det var okej att dra sig tillbaka från prestation under de dagar det behövdes (man presterar ju dubbelt så bra när man är på topp i cykeln)? Tänk om det blev en självklarhet för alla att intressera sig för, förstå och uppskatta de livbringande krafter som är igång under kvinnans kroppsliga faser? Tänk om man lärde ut i skolorna hur känslor kan svänga från högt till lågt utan att det är farligt? Tänk om man fick lära sig redan som barn hur man lyssnar och stöttar någon som har känsloutbrott, istället för att re-agera, dämpa eller stoppa dem? Tänk om arbetslivet inkluderade kroppens och naturens skiftningar i sina kalkyler, planeringar, inomhusmiljöer?

Tänk om vår värld styrdes av livsprinciper istället för ekonomiska principer? Tänk om….?

Jag tror jag döper om mitt inlägg till ”samhällstrukturer from hell” istället… 😉

rished_inv_615

En huksittande kvinna hand i hand med en svärdförsedd man.

Ingen vet vad ristaren ville visa med bilden för 3000 år sedan.

Jag ser olikhet och jämlikhet i samarbete.

PS: JA JAG VET det här inlägget är FÖR LÅNGT! Men jag behövde så här mycket ord idag för att bli av med min frustration, och ni som läst så här långt gillar och fattar nog ändå 🙂

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

  1. johnny

    God morgon Kim, nu på morgonen har jag läst ditt senaste inlägg. Dagen känns redan bättre hos mig. Jag håller kanske inte med dig om allt du skriver, men du får mig att fundera, och det känns bra. Personligen tror(hoppas) jag, att vi männ som lever i förhållande, förstår kvinnors humör under “veckan”.
    Jag önskar dig ett riktigt Gott nytt år, och med fortsatt energi att dela med dig dina funderingar på livet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.