Vedermödor

posted in: Båtliv, Utmattningssyndrom | 0

Så står nu även Perlan på landbacken. Idag var jag dit för att göra henne redo för vintern, torka ur vattnet och lyfta ut allt löst. Det var ett utmanande kallt arbete att svampa och vrida ur svartsörjan, men om man jobbar systematiskt och håller igång blodcirkulation så fryser inte händerna till is trots att de hanterar is.

Någon kanske undrar varför jag inte öppnade bottenpluggen istället och då kan jag meddela att den för det första inte gått att skruva loss någonsin och för det andra alltid hamnar i ett för högt läge för att göra nytta i alla fall. Den sitter i fören och vattnet hamnar alltid mest i aktern. Jaja jag vet att man kan palla upp båten bättre så att fören hamnar längre ner. Men nu är det så här bara, ok?

Jag grejade och vilade. Grejade och vilade. Och tittade och tittade på båten. Och funderade förstås därmed en hel massa. Man kanske ska borra nytt hål och sätta dit en ny bottenplugg? Sen, till våren? Man kanske borde ta tag i det där med den slitna kölstocken. Den behöver ett rejält slitlager. Hur gör man…? Lättare om båten är upp och ner? Man kanske skulle vända på båten redan nu…? För det är väl lättare att hyvla och snickra på en påbyggnad av kölstocken om båten ligger upp och ner..? Bra ide. Det får jag ta tag i. Sen. Till våren eller nu snart…?

Och så irrade jag runt bland fendrar, tampar, durkar, tampar, västar och dragg. Plockade, lyfte, funderade. Vad ska med hem, vad ska stanna. Ska jag täcka båten nu, eller sen, och förresten jag har inga träpinnar att bygga kryss av. Även om jag tog med verktyg så glömde jag material….

Allt är som det brukar. Jag tänker jättebra, jag älskar att greja omkring båten, jag jobbar halvbra, jag har inte allt jag behöver inom räckhåll,  jag planerar för allt jag ska göra sen, och där någonstans tar hjärnkapaciteten slut. Jag sticker sedan hem med en förvirrad känsloblandning av tillfredställelse och uppgivenhet. Båten urstädad, men ännu inte rustad för vintern. Jag har ännu inte bestämt mig för om den ska vändas upp och ner eller täckas. Hoppas snön inte kommer imorgon.

Det lustiga, eller snarare det positiva är att jag nuförtiden inte drabbas av ångest eller otillräcklighetskänslor. Jag har visserligen en grandios inre bild av allt jag ska klara, som det snart visar sig att jag uppenbarligen inte klarar, men på något sätt löser sig ju allt i slutänden ändå. Och det är ok. Man måste inte vara bäst, störst, starkast och klara allt på egen hand. Man får ge upp, se sig besegrad, ta en sak i taget, strunta i allt en stund, be om hjälp, köpa hjälp, sova på saken. Man får till och med misslyckas. Vilken insikt, va!

Underlättar livet helt garanterat.

Jag tror båtarna har varit mina bästa läromästare, läkare och psykologer under dessa utmattningsår. Det är bara att tacka och ta emot.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.