Om tillit

posted in: Filosoferar | 1

Det här blir en rätt lång text. Hoppas du orkar läsa. Poängen kommer i slutet 🙂

Tillit. Att lita till. Att lita till andra. För att tillit ska kunna existera i en människa, behöver denne känna en sann övertygelse att allt är bra, även om det inte är exakt som man vill själv. Jag börjar lära mig att det är otroligt stor skillnad mellan tillit och kontroll. Jag börjar också lära mig att det är otroligt lätt att förväxla dessa båda motsatser.

Jag har alltid talat vackert och oliktänkandets fördelar, om att variation är viktigt. Att om alla tyckte och gjorde likadant, så skulle det bli en väldigt otäck värld att leva i. Jag har ivrigt argumenterat för vikten av att få göra fel, för övning ger ju färdighet. Jag har också, med den dubbelkulturella bakgrund jag har, vetat att det alltid finns många fler sanningar. Att det alltid finns nya perspektiv att få. Så i teorin är jag en ivrig förespråkare av begreppet tillit.

p1080841

Hur känner jag inför denna bild? Ångest eller glädje? Varför då? Vad säger det om vår förmåga till att känna tillit?

Men stopp, hur hänger tillit ihop med allt det där, undrar du. Lugn, det kommer, häng på i texten så länge 🙂

Jag vet mycket om tillit. Men vetskap och kunskap är inte riktigt samma sak. Jag vet mycket, men kan inte så mycket. Jag kan inte tillit så bra.Det här är alltså en nöt jag tampas med: Jag har svårt med tillit.

Så här har det visat sig:

När barndomens lekkompisar blev för äventyrliga, för oförutsägbara, försökte jag mana till ordning, funkade inte det så blev jag rädd och drog mig undan. När de ville bestämma i leken ville jag inte vara med.

När mina partners inte svarat upp till mina förväntningar på hur en partner bör vara, så har jag med alla medel försökt förändra dem. När det inte fungerat (givetvis inte) har jag surat, gråtit, blivit arg, skyllt ifrån mig eller gett upp. Antingen dem eller mig själv.

När familjens alla medlemmar drog åt olika håll och utbytte meningsskiljaktligheter så försökte jag likt en vallhund ordna så att alla höll ihop, inte skällde på varandra och blev nöjda. Det hjälpte knappast. Minst nöjd blev jag själv.

När små eller stora samhällsstrukturer inte fungerat så som jag tycker de ska fungera, har jag försökt argumentera för förändring i olika sammanhang, och om inte det hjälpt blivit upprörd, irriterad, uppgiven. Och inget ändrade sig till det bättre. I alla fall enligt min definition.

När jag gör något vill jag att det blir perfekt, så perfekt det kan bli utifrån min förmåga. Om det jag gör riskerar att inte bli perfekt, så tappar jag all energi. Vad som är “perfekt” mäts givetvis efter min måttstock. Och ribban ligger Mycket Högt…

Till och med som utmattningsdrabbad vill jag vara det så “rätt” som möjligt. Göra rätt. Tänka rätt. Vara den perfekta utmattningsdrabbade….

Jag tror det här kontrollbehovet inte alls är unikt för mig. De allra flesta har nog liknande drag, åtminstone i vissa sammanhang. Men nu när världen kokar, och upprörda känslor stormar fram genom media tror jag det är viktigare än någonsin att dyka ner i sig själv och titta på hur man har det med sin förmåga till tillit.

p1030808

Kontrollbehovet fyller ju absolut en viktig funktion. Om jag inte hade haft tillgång till den egenskapen hade mina barn kanske dött i diverse olyckor eller blivit själviska känslokalla monster alla tre. Det var bra att sätta upp en grind mellan vår tomt och banvallen, så att Mirja som ettåring inte skulle tulta ner och vingla fram på lilla bron över ån och klättra upp på tågspåret fler gånger. Eller tjata öronen av Rikard att han skulle sluta retas med allt och alla, för jag ville att han skulle fatta att de blev ledsna, oavsett om de skrattade. Det var bra att vi uppfattades som besvärliga föräldrar i kommunens ögon och bytte skola för 7åriga Lukas del, eftersom han verkligen hatade skolan och mådde dåligt, och det blev så mycket bättre på nya skolan. Kontrollbehov är bra.

Men inte när tilliten kvävs i kontrollbehovet. När tilliten kvävs på grund av smärtsamma erfarenheter är det lätt att fastna i kontrollbehovet. Jag antar att de som förlorat en närstående, ett barn särskilt, får känna på detta i full kraft. Alla tankar som väller över dem. “Om jag bara…”. För hemska saker händer ju, vi kan inte komma ifrån det. Slumpen slår åt alla håll. Oavsett hur mycket kontroll vi utövar. Livet är oförutsägbart, olyckor sker, små som stora. Risken är därför stor att man försöker kontrollera livet mer och mer ju äldre man blir, för att man har erfarenheter som gett smärta, och man vill undvika mer smärta. Vilket givetvis inte hjälper. Man får livskramp.

Men kontrollbehovet behövs alltså, för att undvika olyckor som skulle kunna undvikas. Eller för att nå uppsatta mål. Om framgångsrika idrottspersoner inte hade haft arbetsdisciplin och noggrant höll koll på sin träning, så skulle de inte nå sina mål. Om byggansvariga inte regelbundet kontrollerade byggprocessen, att den höll måttet, så skulle det bli ett fuskbygge. Och så vidare. Ja, kontroll är bra på många sätt.

Men livet pågår, även utan mänsklig kontroll. Vi andas, vi växer, sår läker. Vi föds, vi dör. Utan kontroll. Årstider växlar, väder skiftar. Utan kontroll. Samhällsstrukturer föds, utvecklas, dör. Kunskaper, teorier, religioner, sanningar likaså. Krig blossar upp, Berlinmurar faller. Förändringar pågår ständigt. Naturen, livet, det bara ÄR. Utan kontroll. I det stora, och i det lilla. I mig. Det är så lätt att förlora insikten om det. Att glömma tilliten i att allt redan ÄR, och att allt är föränderligt.

p1020425

Livet ÄR. Det dör och lever om och om igen. Konstant.

Det finns läror som visar hur man kan acceptera och vila i hur livet ÄR, utan att försöka förändra det, kämpa emot det. De lär ut hur man först genom acceptans kan öppna upp för verklig förändring. Man GÖR inte förändring. Förändring SKER, som en naturlig lagbundenhet. Det har jag alltid velat lära mig (i teorin, vill säga): att ha tillit till att förändring sker, när situationen är mogen. Det här har jag givetvis också fått öva mig på väldigt mycket, tack vare min utmattning.  Bort från teorin, rakt ner i realitetens verklighet.

Men det är så svårt att inte GÖRA någonting. Jag vill ju GÖRA mig frisk. Kontrollera skeendet. Det är så svårt att ha tillit till processen. Ingen blir ju frisk av att inte GÖRA något? Världen blir ju ingen bättre plats om jag inte GÖR något? Så har jag tänkt hela tiden. Och fastnat i kontrollbehovet om och om igen.

Tack vare internet och min oändliga lust att lära mig mer har jag tack och lov stött på några stora insikter kring tillit nyligen. Jag älskar när insikterna kommer via logiska resonemang. För mig funkar det så. Mitt hungriga, nyfikna, tänkande intellekt är min boja men också min räddare 🙂

(Som den gången jag räknade ut, rent matematiskt/logiskt, att jag inte skulle bli mindre sugen på choklad (jag har varit helt sockerberoende från barndomen tills för några år sedan) om jag gav efter och tog en bit, två bitar, tre bitar (eller fem chokladkakor, tills jag blev spyfärdig). Chokladsuget skulle ju vara kvar, ja till och med öka i takt med att jag åt choklad oftare. Då var det plötsligt lätt att låta bli. Jag accepterade chokladsuget, slutade kämpa emot det, men åt inte chokladen. Det var löjligt enkelt. Sen gjorde jag samma sak med allt socker. Accepterade suget efter sockrad mat, men minskade stadigt på allt som innehöll socker. Och förändringen kom av sig självt sedan. Nu äter jag socker ibland, men tycker det smakar rätt illa. Jag har suget kvar, men blir inte tillfredsställd av att ge efter för den. Suget finns där hela tiden, manifesterar sig i allt. Det fattas hela tiden något. En pryl, ett möte, något att äta eller dricka. En kick, en bekräftelse. Det är tomhetskänslan jag har inom mig, som du har inom dig, som aldrig helt försvinner. Jag försöker döva den genom att ge efter för den, och så växer den bara istället… Men nu tappar jag tråden…)

Tack vare internet snubblade jag över en serie där en matematikprofessor (Marcus du Sautoy – The Code, på Netflix, och HÄR) på ett spännande sätt berättade om matematikens magiska koppling till Precis Allt. Där fick jag reda på följande märkliga samband:

När 1600 personer får gissa antalet bönor i en stor glasburk (4510 st bönor), så hamnar snittet på deras gissningar läskigt nära rätt antal bönor (1600 svar mellan 400 st och 53000 st dividerat med 1600 = 4515). Det spelar ingen roll hur tokigt de gissar. Gruppen som helhet har rätt! Det här experimentet har gjorts på många olika sätt, och det är alltid samma resultat. Svaret hamnar löjligt nära sanningen. Så fort personerna som gissar får tillgång till extrainformation, så spricker magin. Till exempel om de får gissa några gånger till och varje gång får reda på något nytt, så justerar de sina svar. Ju mer de får veta, desto längre från sanningen kommer flocken.

p1050468

Många är vackert :-)!

Sen visade han, med hjälp av matematiken, hur allt i livet, på jorden, är lagbundet i olika former och formler. Hur vi kan förutspå framtid genom att avläsa Googlesökningar eftersom den stora massans tankar och åsikter samlas där. (Därmed blir det sant att det vi riktar vår uppmärksamhet till manifesteras, tänkte jag genast… Lagen om efterfrågan, konsumentmakt mm…)  Logiskt, tydligt. Inte flummigt alls. Ren matematik!

För mig innebar dessa matematiska samband ett genombrott kring begreppet tillit. Om jag hela tiden tror att jag behöver veta mer, göra mer, diskutera mer, agera mer för att livet ska bli mer “rätt”, så kommer jag bara längre och längre från sanningen. Om jag också tror att jag har mer rätt än någon annan, och att detta (att andra har “fel”) är ett problem som hindrar att saker och ting blir “rätt”, så är jag helt ute och cyklar! Variationen av åsikter och verklighetsuppfattningar är ju i själva verket en FÖRUTSÄTTNING för att flocken ska kunna komma så nära sanningen som möjligt. Variationen BEHÖVS!

p1030256-2

Hjälp….! Så om jag möter en idiot som har helt vansinniga åsikter så kan jag helt enkelt bara bli glad åt att hen står för variationen… och rent av visa mig kärleksfull gentemot personen…! Vilken totalt upplyftande sanning!

Starkare än så: ju fler vi blir som känner tillit, till att olikheter är bra, till att man inte behöver VETA så mycket, ju fler som släpper fajten mellan “rätt och fel” desto närmare sanningen kommer vi…. Hjälp…!

Ännu starkare än så: Ju fler som känner tillit till att förändring sker, inte att man GÖR förändring, ju fler som känner tillit att det man riktar uppmärksamheten mot, det manifesteras, ju fler som känner tillit till att man inte bär världen ensam på sina axlar utan att vi gör det tillsammans, ju fler som känner tillit till att variation är en förutsättning för “sanning” – desto snabbare ser vi att världen redan är den plats vi alla drömmer om.

Ursäkta min yviga entusiasm….:-) Det blev en rätt stor insikt….!

img_8311

Tillbaka till plasten på våra kuster. Det är eländigt, ja. Det är förskräckligt, ja. Man känner initialt ångest. Hela samhället har väl gjort det rätt länge. Lamslaget. Huvudet i sanden. “Det är någon annans plast/fel! Det var inte jag som slängde…!” Men nu börjar förändring ske. Det går inte att blunda längre. Plastfrågan är aktuell på många håll i världen. Tiden är mogen, förändringen pågår. Dags att sluta skylla ifrån sig, dags att gemensamt ta tag. Så positivt! Man blir glad!

Tillit alltså….. Jag behöver inte göra. Jag behöver vara. Lita på mig, på dig, på allt. Så jag väljer att vara i kärlek, till och med när jag hatar och misströstar. Det är ändå flocken, vi alla, som skapar världen tillsammans.

Jag kan liksom lika gärna låta bli att ta den där chokladbiten/kontrollbehovet/åsiktsångesten/jagmåstekrampen. Slappna av. Acceptera. Plocka upp lite plastskräp när det känns rätt. Då kan förändring SKE 🙂 🙂 🙂

Puss på er <3 <3 <3

p1030844

 

 

 

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.