Lite motigt, del 2

Aargh! Just nu är det alltså en smula krångligt… Samtidigt är allt precis som det ska.

Märklig paradox det där, men jag börjar bli van så småningom: känslan att känna sig helt trygg med att må skit. Att veta att det jag känner behöver få kännas. Att den fas av motighet jag befinner mig i, måste få finnas. Att erkänna det inför mig själv, vara i det tills det går över av sig själv, istället för att försöka undkomma obehaget genom diverse flyktbeteenden.

Upplevelsen av paradox förstärks ytterligare av att jag är så tacksam. Mitt liv är BRA. De motgångar jag får uppleva är som fisar i världsrymden. Aldrig förr har jag kunnat njuta av och uppskatta det fina i mitt liv så mycket som jag kan nu.

Men – just nu tänker jag inte frossa i lyckan, utan i eländes-eländet :-).

Det är fantastiskt, det är hemskt: Mina barn har vuxit upp och flyttat hemifrån. På riktigt. Jag är fullständigt på det klara med att en epok är förbi och en ny börjar. Insikten blir skärande glasklar nu när siste man har lämnat lilla Grebbestad för studier i Uppsala. De. Har. Flyttat. Borta. Hejdå. Ajöss och tack för fisken (citat från Liftarens guide till galaxen)

Känslan är så genomgripande. Nu när Lukas, som alltså var sist ut, hade åkt, var det som att hans flytt också aktiverade det jag kände kring syskonens flytt före honom. Som om deras flyttar inte riktigt registrerats i mitt känsloliv eftersom det fanns en avkomma kvar i boet. Nu har alla flyttat till städer långt bort. Det är inte särskilt troligt någon av mina barn återvänder för ett vardagsliv i Grebbestad på avsevärd tid. Om ens någonsin.

Och den insikten börjar sippra in nu. Nu är det jag och mitt liv. Jag är inte i standby-läge längre. Givetvis finns jag för dem när de behöver mig, men inte på samma sätt som när de bodde här.

Det gör jätteont. Det skär djupt genom alla mina personlighetslager. Vem är jag nu? Vart ska jag rikta min mammaradar? Ska jag ens ha en mammaradar påslagen? Är det möjligt att sätta den i standby kanske?

Det är otroligt häftigt. Wow! De har klarat det! De flyger nu, allihop! De är sina egna nu; praktfulla, kompetenta, starka. Jag är stolt så jag spricker, och oändligt tacksam över att få ha delat vardagen med dem i så många år. Så mycket jag lärt mig tack vare dem <3! Lycka till vackra barn! Kör så det ryker!

Och så var det det här med att hoppa ut i djupt vatten. Inget kan vara lätt eller enkelt. Eller så valde jag bara fel. Det är en lång räcka av krångliga omständigheter. Hur som helst så ska jag inte fortsätta på marinbiologiska linjen på folkhögskolan. Utmattningen slog till igen med full kraft. Det är som om en osynlig kraft välter omkull mig så fort jag travar i väg för snabbt. Eller åt fel håll. Bam! Så ligger jag där igen. Kan inte tänka en klar tanke, inte fatta beslut eller planera framåt.

Just nu hänger jag i ett totalt tomrum. På alla plan. Ekonomiskt, yrkesmässigt, själsligt, känslomässigt. Det märkliga är att det inte skrämmer mig. Jag “borde” vara orolig, bekymrad. Minst. Istället känner jag mig fri. Befriad.

Så nu tar jag nya tag. Vilar. Drar i nya trådar. Formulerar nya visioner. Vädrar ny morgonluft.

Och fortsätter njuta av att vara skärgårdsbo <3

IMG_7989.JPG

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.