Vika av

Gå med hunden, viker av från välkända stigen. 

Trasslar uppför trång snårbacke, finner de största hallonen under matta av klängväxtlighet. 

  
Finner  mer: -lämningar som ännu inte är forn. Människans hårda arbete på väg att sjunka tillbaka igen. Som dyningar. 

  
Betraktar. Andas tiden. Ut och in. Då och nu och sedan och bortom. 

Hunden bjäffar iväg som en pil. Rådjuret dansar uppför berget. 

Jag stolpar efter, skriker mig förgäves hes, mjölksyra i benen och sedan glasklar utsikt mot solbelysta Väderöar. En uppenbarelse som slår sönder bröstkorgen fullständigt. 

  
Hunden snart med meterlång tunga intill mig igen. 

Hittar svår och brant väg nerför berget. Alla kroppsdelar behövs, särskilt den delen som inte längre vill ägna sig åt planering och systematik. 

Sitter på mosshylla halvvägs ner. Betraktar. 

Gamla granen pockar på uppmärksamhet. 

  
Den har delat sig halvvägs upp. Varför har den delat sig halvvägs upp? Vilka processer får en gran att vilja dela på sig halvvägs upp? Tyngd av livs-år står den upprest intill klippväggen. Stolt. Berättar tusen sagor. 

För mig. Om mig. 

   

    
   
Sitter vid granens fot. Hunden darrar av gränslös spänning. 

Sen gick vi hem. 

  

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

  1. H

    En gran kan väl också få ha en “split personality” – det är vi ju många som har 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.