För att det känns

Fredag

Har haft bra flyt i flera dagar. Snart är ytterpanelen på plats. Klädde mig varmt denna förmiddag och gick ut för att fortsätta klä bakre kortsidan. Igår jobbade jag idogt hela långa dagen, var redigt trött de sista timmarna, snubblade således över en elkabel och slog i knäet och händerna. Inget allvarligt, kände jag då, för jag jobbade ensam och behövde bli klar så så jag jobbade på några timmar till. Idag är knäet svullet och vill inte gärna belastas i onödan. Kroppen ömmar och gnyr. Och det snögloppsregnar just mot sidan som behöver kläs. Medan jag traskade runt bygget och knöt fast presenningarna lite bättre så upptäckte jag att det varit fåglar inne i bygget och hackat stora tussar isolering ur väggarna. Jäkla tjuvar! Måste vara kråkfåglarna, väl? Där fick jag för att jag inte orkade sätta upp den största presenningen på den sidan där jag visste det inte skulle piska in regn med vinden… Inget regn, nej, men fåglar… Det var droppen, på något sätt. Kroppen sa ifrån. Och vädret. Och Alltet.

Så jag gick in igen, sitter nu i soffan med en kopp te. Ska försöka göra några administrativa timmar. Men Duktigheten har liksom tagit slut lite. Får unna mig en paus nu.

Och medan jag pausar flyter tankarna på…

Omställning pågår… Ibland undrar jag vad jag håller på med, om jag alls gör någon skillnad. Kanske är jag bara ännu en ytterst ordinär navelskådande bortskämd europé som förgäves försöker skaffa sig någon slags existentiell mening. Innan jag verkligen kom igång med bygget så hade jag ju lite visioner om hur jag skulle blogga och dela med mig av Den Stora Förvandlingen, kanske kunna vara en inspiration för andra, blabla och så vidare. Kanske var det ännu en ”se mig!”-impuls. Vem är jag ens, bland alla dessa många som försöker synas i sociala medier nuförtiden? Så fåfängt… 🙂

Känner mest att jag grottar omkring i en egen privat minibubbla av härochnu. Känner inte alls att min vardag är ett dugg läsvärd, tvärtom. Vardagarna är fyllda av praktiska göromål och beslut, rätt ordinära och föga nytänkande. Men det är klart att varje hammarslag och varje andetag påminner mig om varför jag befinner mig där jag hamnat i livet.

Jo… Det var delvis arbetslivets påfrestningar på min personlighet. Men inte enbart, för min personlighet är ju också en spegling av hur vår västerländska slit-ochslänglivsstil har skavt i djupet av mitt varande sedan jag var barn. Så det kändes på sätt och vis som en lättnad när jag var tvungen att ge upp försöken att spela med enligt dess regler. Om jag nu inte uppfyller kriterierna att vara en samhällsnyttig medborgare enligt dagens prestationsmodell måste det ju inte betyda att det är mig det är ”fel” på. Utan att det är samhällsstrukturen som blivit för snäv, så reglerad av normativa föreställningar (”alla ska med”) att det kväver livets unika former. Stressjukdomar och psykisk ohälsa hos allt fler är en del av många symptom. Att fler och fler samhällsinstitutioner inte fungerar längre är andra. Vår civilisation, vårt sätt att ordna och organisera våra samhällen, håller på att krascha.

Jag känner det. Folks oro, rädsla, hopp och drömmar. Det går mig inte spårlöst förbi. Tvärtom, jag är tvungen att avskärma mig rejält för att inte dras med i det för mycket. Att snickra på mitt hus är bra, det ger inre stabilitet.

Jag förnimmer ett slags större uppvaknande nu, hos allt fler, och jag blir påverkad av det. Jag har visserligen alltid VETAT att västvärldens levnadssätt inte är hållbart, med hjärnan liksom. Varit fast i mitt tänkande kring det (man måste sopsortera, köpa ekologiskt, tänka Rätt, ha Rätt Åsikter, Rätt Ideal blabla). Ändå kunde jag inte låta bli att trösta mig med konsumtion. Pappa predikade lösviktsté före påsté. Men jag orkade inte. Nä usch för att hantera det billigare och resurssnällare lösviktsteét – det var ju så enkelt med tepåsar! Och varför använda tråkiga grönsåpan när man kunde köpa Ajax, den produkten kändes liksom mer rent… Jag orkade inte ta till mig hur giftig, onödig, resurskrävande vardagen hade blivit. Så jag valde att lägga av med att vara miljökämpe i näbbstövlar och hemstickat, redan som tonåring. Men ibland kunde jag känna hur något signalerade nödsignaler. Har haft förnimmelser av gråtande träd, panikslagna djur, fullt vakna dagvisioner som visade mig hur naturen mår (dåligt). Men jag kunde inte hantera intrycken då, blev nästan rädd för dem. Jag var ju för fast i samhällskvarnen, för delaktig, för medskyldig. Jag ville ju också tjäna pengar, bli någon, köpa saker, upplevelser, resa. Kände mig så maktlös. Så jag slog väl dövörat till kan man säga.

Något är annorlunda nu. Kanske för att så många nu vaknar upp. Kanske för att jag inte är slav i systemet längre. Kanske för att jag är äldre, inte vill ha så himla mycket längre. Kanske för att jag börjar landa i en känsla av att jag redan badar i överflöd, så varför jaga efter mer? Så plötsligt kommer de här förnimmelserna oftare nu. Virket jag sågar och spikar känns ibland plötsligt levande under mina händer, de har vuxit i en skog, haft rötter som haft kontakt med andra rötter, som haft kontakt med svamptrådar som förmedlat information med… och så vidare. Allt hänger ihop och jag känner det i hela mig. Det är inte bara en planka. Det är levande, värdefullt, en jordisk resurs som jag vill hantera med varsamhet och respekt. Inget slit och släng. Inte för att jag vet med hjärnan att jag borde eller måste, utan för att det KÄNNS i hela min kropp.

Plastskräpet jag ibland böjer mig ner för att plocka ur diket under hundpromenaden. För att det KÄNNS att det inte har där att göra, det är farligt för allt levande. Det kan tyckas fjuttigt, men kanske är det bättre att göra ett litet fjutt i taget än att förgås av maktlöshetskänslor och trösta mig med mer konsumtion. Det går liksom inte längre, det KÄNNS. Alla bäckar små, och nu är det ju faktiskt så många som gör det lilla och det stora de kan, för att de liksom inte kan annat, för det KÄNNS. Vi är så många nu. Jag är inte ensam och maktlös längre.

Häromdagen grät jag plötsligt hejdlöst och länge. Hulkande av djupaste förtvivlan och sorg över att vi människor plundrar jordens resurser. Med stor förvåning såg jag på mig själv liksom lite från sidan – jösses, där sitter en Gråterska. Personligen brukar jag aldrig gråta mer än 30 sekunder i taget. Denna flod av sorg och förtvivlan var en ny upplevelse, kändes inte personlig utan globaltotal. Jag inser med varje cell i mitt varande att jag bara är en liten partikel av ett gigantiskt skeende. Detta är den stora sorgen, för jag upplever att flocken fortfarande drar åt ett håll som leder mot mer skändning av Jorden. Storbolag som exploaterar gigantiska områden för att mätta människors hunger efter mer energislukande prylar och upplevelser. Maktlösheten får mig att gråta, men samtidigt finns mitt i denna förtvivlan ett paradoxalt hopp: Det spelar gigantisk stor roll vad jag gör, för varje impuls sprider nya impulser som ringar på vattnet. Och en flock kan snabbt byta rörelseriktning om tillräckligt många inser sin delaktighet i flocken och dess påverkanskraft.

Kanske hinner vi inte stoppa utvecklingen. Kanske är klockan redan över 12. Eller så finns det ändå hopp. För Homo Sapiens eller åtminstone för livet på Jorden. Hur ska jag kunna veta? Det enda jag vet är att om jag själv skulle ha utmätt tid kvar att leva, eller om mänskligheten har utmätt tid kvar på planeten, så är det i slutänden bara en sak som är viktig: att leva i så god samklang med allt levande som möjligt. Att vara och sprida den fred och det lugn jag själv letat efter halva mitt liv.

Så jag spikar vidare, och andas. Och försöker känna hur det känns att vara fri, tillfreds, medmänsklig och vänligt sinnad, så gott jag kan. Vad annat kan jag göra liksom? Vissa stunder känns det helt tillräckligt.