Utmattningssyndrom – de Bruin insight out

Tala sin sanning

Kim de Bruin — Tue, 06 Oct 2020 12:38:34 +0000

Det påstås inom allt fler kretsar att det är dags nu. Att tala sin sanning. Att bidra till väven med sin tråd. Att kliva in i kören och sjunga sin stämma. Inte för att norpa åt sig solostämman, inte för att proklamera Den Enda Sanningen, för den är ju som bekant skiftande och ytterst personlig. Inte heller för att Övertyga om Rätt eller Fel, för ingen kan ju uppfatta något annat än det den själv bär inom hjärtat. Jag har lovat mig själv att skriva och att våga publicera. Mitt förrförra inlägg handlade om rädsla. Den mottogs väl, jag fick så många återkopplingar. Människor skrev att de älskar mig för den jag är. Människor skrev att de känner likadant. Det var trevligt, jag blev glad, men det hjälpte inte ett dugg (förlåt, inte för att förminska era ord, utan för att visa hur djupt rädslomönstren verkar). Jag är, om möjligt, ännu mer skärrad nu än då. Det var som att öppna luckan till en inre katakomb av undansopade känslor. Och nu är de på ytan och kravlar omkring likt hundratals små silverfiskar som ilar kors och tvärs genom precis varenda liten tanke, varenda liten handling. Det går inte att komma undan. Jag tittar på dem, silverfiskarna. Kanske var de troll förut, då, när de bodde nere i katakomberna. Silverfiskar är ju i alla fall lite lättare att förhålla sig till, kanske gulliga rentav..? Jag får väl bekanta mig med dem, berätta om dem, en i taget.

Ok. Det svåra med att komma igång, på egen hand, själv.

Jag har så mycket tid nuförtiden när jag inte har en anställning. En vecka som denna, när det regnar och det därmed inte blir strandstädning. Inga avtalade tider i almanackan. Underbart, jo! Men också; ångesten och rädslan. Jag får inget gjort om ingen kommer och knuffar igång mig. På riktigt.

Jag har en attgöralista med närmare 15 punkter. Inga är särskilt svåra. Listan skrevs för en månad sedan. Den är tänkt att vara till hjälp. Men varje gång jag tittar på listan får jag panik. Kroppen drabbas av vallningar från helvetet, hjärnan rullar ihop sig till en boll och gömmer sig i ett hörn, oåtkomlig för vädjanden eller lockrop. Armar och ben blir blytunga och kroppen vill kollapsa i närmaste säng eller soffa och det enda som ibland kan hjälpa är att gå ut. I friska luften och med blicken förankrad i närmaste stadiga träd kan krampen ibland släppa, och har jag tur får jag en ny impuls som håller mig på banan, även om det då oftast blir något helt annat jag tar itu med. Som häromdagen.

Jag skulle såga ved, för min kamin tar bara korta vedstycken, och nu väntades regn och rusk dagar i sträck, och jag är faktiskt extremt förutseende. I tankarna i alla fall. Jag hade denna punkt på min lista sedan dagar tillbaka. När det dåliga vädret var ett faktum och jag hade en dryg timme tillgodo innan regnet skulle vräka ner gick jag ut för att skrida till verket, ytterst motvilligt men med en inre beslutsamhet och tapperhet som var förbluffande. (Det är lika förbluffande varje gång jag lyckas ta mig i kragen helt på egen hand och skrida till verket av egen kraft. Är det något jag alltså har extremt svårt för så är det att självmant komma igång, samt dessutom att avsluta, det hör tydligen till diagnosen). Nåväl, jag skred till verket men hann inte längre än till första steget utanför min dörr, ner på pallkragetrappan, vars översta del nu krackelerade under mina fötter. Den hade hittats i en lerig del av trädgården och följdaktligen varit murken sedan minst 1873, så det var ju inget oväntat. Men ändå. Blixtsnabbt rann min tappra arbetsiver över i snilleblixtidén att jag nog skulle hinna fixa en ny trappdel innan regnet. Och hinna såga ved. Och se där. Nu fann jag mig ivrigt snickrandes en ny övre del till trappan. Den sammanbitna tapperhetsarbetarhjälten hade totalt dunstat bort. Trappdelen blev superfin och komma att hålla i många år. Den undre delen däremot, även den bestående av pallkragar i olika stadier av förfall, kommer nog behöva åtgärdas inom det närmsta året. Någon ved hann jag givetvis inte såga.

Om någon tycker att det ser lite konstigt ut med överhänget på den nysnickrade delen, så har ni rätt.
Men det beror enbart på att jag använt mig av spillbitar. Det fick bli som det blev liksom.

Texten ovan är ju bara ett av många exempel. I det här fallet blir det ju en skojjig text av det hela åtminstone, jag ler åt beteendet själv. Men eftersom detta mönster går igen i både smått som stort så är det lätt att hålla sig för skratt i längden. För även om jag får massor gjort på ett lite gulligt ostrukturerat sätt så får jag inte gjort det jag behöver få gjort i den takt eller ordning som hade varit att föredra. Jag klarar det inte själv. Jag behöver andra människors inblandning, och då helst snälla och trevliga människor. Det borde inte vara ett problem. Ingen människa är en ö heter det ju. Med förnuftet vet jag ju att vi är inte skapta för att klara oss själva, vi är skapta för att samverka i flock, ta hjälp av varandra, bidra med våra olikheter. Men förnuftet är inte till hjälp här, för jag ser tillbaka på ett liv av social oförmåga. En ängslig människa som försökt upprätthålla en mask av duglighet utåt för att inte bli utstött (kolla ”kan själv”!), samtidigt som jag inte fattade hur jag skulle skapa eller upprätthålla sociala sammanhang eller be om hjälp eller hade ork att om och om igen försöka. Jag klamrade mig fast vid familjen, behövde dem, de har varit mitt ankare i livet. Jag ingick i flocken och det gav mig struktur, något jag stundtals kände mig totalt kvävd av men samtidigt på riktigt behövde för att fungera.

Nu är det bara jag, och jag hittar inte någon struktur i mig själv, inte av den sorten som man får saker gjorda av i alla fall. Även om jag ”klarar mig”, så har jag så mycket mer att ge än att bara klara mig.

Av den här anledningen är jag extremt tacksam att min exman Michael hjälpte mig att bygga min stuga på hjul. Han har varit bollplank, igångsättare, avslutare, medtänkare och extrahänder. Samtidigt lät han mig äga projektet, fatta besluten, välja metoder. När jag satt som fastfrusen inför nya moment, intrasslad i berg av inhämtade fakta, tanketrasseltrådar om olika metoder, valmöjligheter och angreppssätt, så lyfte han bara ett verktyg och satte igång. Och när vi väl var igång, så löste jag för det mesta resten själv utan några som helst problem. Magiskt!

Ofta har jag lekt med tanken att utsätta mig för att bosätta mig långtbortiskogen som en eremit, bara för att se om det går att locka fram en inre struktur, en inre igångsättarkraft. Jag har tänkt så därför att det hänger en mystisk, mytologisk lockelse kring den tankebilden. Som Jesus i öknen, Inanna i underjorden; kanske förvandlas jag av att tvinga mig själv till ensamhet i alla aspekter. Slutar använda människor som kryckor (det var ingen snäll tanke, usch varför så föraktfull mot mina behov…?). Jo, för kanske uppstiger jag då ur den självpåtagna ensamheten som fågel Fenix, lyfter mina vingar och flyger med triumferande rop uppåt och … Bam, krasch. Ridå. Nej, hjärtat vet att det inte är sant för mig. Jag är ingen Ensamhjälte. Eremitlivet är inte min väg, det är bara en romantisk dröm. Min väg är att börja våga vistas i flödet av människomöten, precis som den jag är, trots att jag blir förvirrad, rädd, ifrågasatt, dragen i, påverkad och omruskad. Att våga be om hjälp, att våga vara till hjälp, trots att jag genomsyras av ren skräck och därmed även utmattning. Att våga erbjuda mig, att våga vara gränssättande, att våga säga nej och våga säga ja. Att våga säga min sanning. Det lär jag mig knappast som eremit. Utan i mötet med andra. Ut ur garderoben kvinna , schas.

Det är ju vackert att behöva andra! Jag ödmjukas av den läkande insikten. Jag behöver er, medmänniskor! Vi behöver varandra!

Och av den anledningen drömmer jag om en bogemenskap. En liten by på cykelavstånd till den lite större byn. Där vi bor tillsammans på några hektar mark i våra småstugor, där vi hjälps åt med gemensam permaodling, djurhållning, bikupor, kompostering. Där vi samäger marken, samäger större verktyg och maskiner, delar på bilar och elcyklar. Där vi samtalar kring elden om livets stora och små frågor, hjälps åt när någon blir sjuk, behöver ett handtag eller en kram. Där vi ordnar utbildningar, kurser, sharings, filmkvällar, samtalskvällar. Där vi leker och skapar och delar med oss till varandra och andra. Där vi lär oss, utforskar nya, hållbara sätt att vara framgångsrika på. Där vi är rika på gemenskap istället för på materiella rikedomar. Där livet blir hållbart, i alla aspekter, men särskilt med tanke på Moder Jord och alla oss som inte längre fungerar i samhällets alienerande arbetslinjestrukturer.

Hoppsan, ja men förlåt, nu gled jag iväg i något slags besjälat visionärstal. Kan uppfattas som en smula yvigt och religiöst. Men även om jag är rädd för hur det uppfattas, så raderar jag det inte. För det är faktiskt precis detta jag drömmer om. Och inte bara jag. Vi blir allt fler som drömmer om precis det här.

Btw, jag behöver verkligen hitta markarrende här i Tanum snart. Jag kan, vill och får inte stå kvar här på byggplatsen. Jag har på min lista att kontakta kommunen med frågor om avlopp och bygglov, skriva brev till markägare och att skriva medborgarförslag (det senare är faktiskt påbörjat!). Men paniken slår klorna i mig titt som tätt och jag kommer inte loss. Kanske finns det någon som kan hjälpa mig komma igång :-)? Någon som kan sparka lite kärleksfullt på mig medan vi tar en fika?

Puss på er.

Rädslan tvingar mig ur garderoben

Kim de Bruin — Sat, 19 Sep 2020 06:39:40 +0000

Ok. Here it goes.

Jag är rädd, jag har alltid varit rädd. Jag är så genomrädd att jag har försökt inbilla mig hela livet att jag inte är det. Istället har jag arbetat upp olika strategier som alla haft det gemensamma syftet att lyckas passa in i normen. Vad tusan nu det är.

Jag har t.ex. försökt härma hur alla andra Gör, när de tycks leva sina liv så där lättsamt, fluffigt enkelt. Försökt hitta inre förvissning. Samlat på mig fakta, kunskap, erfarenhet. Så att jag känner mig säker och kan ge svar på tal om någon skulle fnysa eller rycka på axlarna eller skratta ut mig eller säga emot. Men det hjälpte ju inte. Förstås. Osäkerheten, tvivlandet och tvekandet har genomsyrat mig. För verkligheten ändrar sig ju precis hela jävla tiden. Så fort man tror att man fattat något så ändras allt. Inget är stabilt.

Jag är så till den grad in i märgen totalrädd att jag alltid har försökt Göra Allt Rätt. Så det inte blir fel. Jag blev Rätt Rädd. Rädt. Liksom. För är man rädd måste man göra rätt. Och gör man fel så är man fel, och får skylla sig själv för man borde vetat bättre och fattat bättre och blabla. Det gör väldigt, väldigt ont när jag gör fel. I hela kroppen, den fryser till is och bränner och jag dör, hela vägen ner till bottenlösa djupet. Jag får därför bara göra rätt och aldrig fel, och därför gör jag mindre och mindre. Ungefär så har jag avslöjat mig själv med att fungera.

Nu finner jag mig då sittandes längst in i garderoben. Ja, jag, som är så himla egensinnig och har valt att gå min egen väg, utåt sett. Men jag har alltså valt att backa mig in i min egen garderob. Troligen försökte jag inbilla mig att jag är en eremit som inte behöver andra människor. Att jag klarar mig finfint här i min ensliga livsföring, sociala möten tröttar ju ändå ut mig, för jag är ju autist gubevars. (jag VET det för jag har ju expertutlåtande, så det måste vara sant). Men jag kan inte lura mig längre. Det är skittråkigt i den här garderoben. Jag längtar efter gemenskap. Jag längtar efter min flock. Jag längtar efter att visa mig, våga andas, tala, ropa, skratta, utan att behöva tackla Räddharen inombords. Den som i panik ropar ”Akta dig! Du kan faktiskt bli Utstött!”.

Att bli utstött är nämligen det värsta. Att bli förkastad av flocken. Hellre satte jag mig alltså självmant i garderoben än utsatte mig för risken att bli utstött av samhället därför att jag inte klarar Normen.

När rotade sig rädslan i mina vrår? Kanske när jag var nyfödd, och fick ligga ensam i spjälsängen och gråta hela nätterna på den tiden små barn skulle lära sig Rätt från början, inget daltande, då blev de nämligen bortskämda. Seså lilla barn, lär dig detta. Ingen tar upp dig på natten, för på natten ska man sova. Dessutom är det bra för lungorna att gråta.

Jag tror jag lärde mig. Jag sov duktigt på nätterna. Men blev ett ängsligt och klängigt barn, ett stammande och tyst barn.

Vilket kom först? Autismen eller känslan av övergivenhet? Känsligheten eller autismen? Mobbingen eller autismen? Hur vet man? Vad är vad? Diagnosen kom för tre år sedan. Eftersom jag kan kameleonta mellan att ”fungera” och ”vara överkänslig” så tvivlar jag ofta själv på den. Vad är hönan, vad är ägget? Det skiftar från dag till dag. Kanske spelar det ingen roll i slutändan. För allt ändras ju hela tiden. Vetenskap, insikter, klimatförändringar, känslor – allt vobblar omkring nu, i stort och smått.

Facit har hur som helst visat att det där med att skärpa sig, ta sig i kragen, bita ihop och komma igen under alla dessa år ständigt ledde mig till kollaps och utmattning. Autismen är en helt rimlig förklaring. Rädslan som jag nu upptäckt i mina djupaste vrår är en annan rimlig förklaring. Men oavsett förklaring, om jag nu törs gå bortom allt Vetande – hur skapar jag mig ett liv nu då? Med kunskap om hur jag fungerar?

Sitter här i garderoben. Klarar mig själv. Duktig flicka. Men nä…

Rädslan drar ner mig i djupet. Detta är faran med att vara i utanförskap – när man inte är i anspråk tagen, då börjar kroppen tro den är värdelös. Den vill vara i flock, behövd, på något sätt. Det glimtar till ibland: jag ser hur vänliga människor är, att jag inte alls är utstött, jag kan skapa mitt liv i en positiv riktning i varje stund. Men då måste jag kliva ut ur garderoben, säga Hej! Här är jag! Prestationsmonstret och Prestationsmönstren har sargat mig svårt. Jag kan inte prestera längre, inte för att få beröm, klapp på axel, löneförhöjning eller guldstjärna. Lider numera av prestationsallergi. Och arbetslinje-allergi. Men jag har arbetslust! Och jag ser vad den arbetslusten har skapat: ett nytt liv, en ny början!

Återstår nu att skapa fritt, börja våga uttrycka mig fritt. Gå emot Räddharen, Jante och Fan och hans Moster. Gå emot Kontrollant-tanten, Planeringsvakten och Självförstörelsepakten.

Ut ur garderoben. Kan inte sitta här längre, ensam med rädslan.

Jag vet ingenting. Jag är rädd. Jag är nyfödd och osäker och småkonstig, främmande och blind. Jag famlar mig fram, klistrar på mig diverse etiketter jag hittar på vägen men sliter av mig alla pådyvlade plagg. Jag hoppas att ingen läser, kräver att alla ser, kväver alla tysta ord jag tror mig höra i andras huvuden. Ut ur garderoben nu flicka lilla. Skriv. Skriv. Skriv.

Det är ju det jag vill.

Dimman lättar

Kim de Bruin — Sat, 28 Mar 2020 07:19:11 +0000

Denna morgon staplar sig symboliken i mitt liv på det mest påtagligt uppenbara vis. Det är nästan klyschvarning :-).

Morgonen är dimhöljd, men man anar solen som är på väg att luckra upp det gråvita täcket. Snart ser jag klart och kan njuta av ännu en galet vacker dag.

Igår, medan jag strandstädade i strålande väder, levererades min nya madrass. När jag kom hem fick jag och voffarna njuta av att provligga den en stund. Det var så skönt! Ikväll ska jag bädda med massor av täcken och kuddar och högtidligen sova i min hjulstuga för allra första gången :-)!

Jag tvättade mina snickarbyxor för första gången igår. De köptes helt nya på Blocket precis i början på byggprocessen och jag har typ bott i dem. Löftet till mig själv var att inte tvätta dem förrän bygget var klart. Igår blev de extremt smutsiga under strandstädningen så det var dags. Bygget är visserligen inte klart, men grovjobbet är avklarat och idag ska jag ju sova där så det är en symbolisk dag. Och inte bara av den anledningen;

För prick ett år sedan var det en dag kvar till skulle jag överlämna Petterhagelägenheten. Jag hade redan flyttat ner i källarlägenheten hos Michael och var inte på mitt bästa humör, vilket visar sig när jag läser mina dagboksanteckningar.

Det jag skriver i dagboken och i bloggen skiljer sig åt rätt rejält. Oftast är dagbokstexterna råa, nakna, utan hänsyn till vad någon ska tycka, för ingen annan ska ju läsa det ändå. Det är känslor som behöver komma ut, oredigerade. När jag läser dem i efterhand får jag syn på hur det faktiskt kändes just då, utan tillrättalagda penseldrag. Och då ser jag röda tråden i mitt liv; tendenser som är oföränderligt återkommande, men också det som faktiskt ändrar sig. Nu såhär ett år efter flytten från Petterhagen kan jag konstatera att faktiskt mycket har hänt, och inte bara i det yttre.

Tänkte att det kunde vara dags att dela med sig av det jag skrev då:

”28 mars. Jag har målat in mig i ett trångt skithörn i livet. Hatar det här. Hatar. Det gör så jävla inihelvete förbannat ont…

Förändring, flytt, nya ljud, ändrade spelregler, ändrade vanor. Jag orkar inte, jag vägrar, jag vill inte! Jag ”skapar” mitt liv, blablabla, ja men tjena… Varför har jag skapat det här?? Vad är meningen med detta? Är det meningen att jag ska känna allt det här? Men varför? Varför måste det kännas så jävla mycket?

Orden, orden, de slutar aldrig, orden som strömmar allt snabbare genom mig, de vill ut, men jag kräks på dem jag blir illamående av impulsen att igen ta fram datorn, hur många timmar sitter jag vid den…? Nacken smärtar som elden, skuld, skuld, borde inte sitta vid datorn, borde träna, borde yoga, musklerna förtvinar, mitt eget fel eller varför gör allt så ont… Orden vill ut, jag vill skriva, skriva, skriva, om omställning, min egen, andras, jag vill intervjua, skriva, hinna intervjua pappa, mamma, innan de dör, innan de är borta, men jag gör det ju inte, hela tiden kommer annat emellan och när det inte är annat emellan så kraschar jag, dödstrött, herregud tiden rinner mig ur händerna och här står jag – fortfarande, igen, tillbaka på jävla ruta helvetetes ett. Allt förgäves, utbildning, anställning, bra lön, skilsmässa och flytt, stå på egna ben och nu detta då alltså: inga inkomster, flyttar tillbaka till Michael… Och pengarna gäckar mig, straffavgift på leasingbilen, nästan 10000 för tre små skador, och a-kassan som räknat ut att jag visserligen beviljas ersättning, men tydligen endast på halvtid, inte mer än ynka 3500kr i månaden eller något, jag förstår inte ur de räknar, men det gjorde ont ont ont, så jaha ok, ingen hjälp där heller, där fick jag för jag trodde jag kunde slappna av, det kostade bara en massa tid och ångest att få allt rätt, skicka in allt rätt, och tydligen ändå ha missat något, ha gjort det fel, och vänta, vänta, vänta och komplettera och bocka av digitala attgöralistan och ändå lyckas missa aktivitetsrapporten, och sedan inse att det var inte DEN de menade utan rapporten man skulle loggat in på Mina Sidor på Arbetsförmedlingen, och därför får man en varning och sedan en ynka utbetalning på 3524 kr för 6 veckor, jag fattar inte, jag fattar inte hur jag ska göra så det blir rätt, hur samhället är tänkt att fungera…. Kan inte ens gå till soc för nu får jag snart pengarna på försäljning av lägenheten, pengarna jag behöver till bygget, men likt förbannat räknas det som kapital, så inte fasen har jag rätt till bidrag, nej jag har inte rätt till bidrag såklart jag inte har, för jag försöker krångla mig ur systemet och för det ska man straffas, man har bara rätt till hjälp om man erkänner sin slavposition, sin beroendeställning, men det är inte säkert att det räcker, man ska kräla i stoftet också, och vända ut och in på sig själv, göra allt rätt, för att sedan inse att det ändå var fel, att man valde fel. Fel utbildning, fel jobb, fel man, fel försäkring, fel läkare, fel bil. Fel liv. Man är Fel. För kan man inte arbeta på exakt det sätt som anses Rätt, så är man Fel. Och därför får man nu skylla sig själv för att man inte visste bättre, nu får man stå sitt kast. Man får äta sin skit. Fyfan jag kräks, jag hatar detta, vill inte längre, snälla kan ni bara låta mig få vara den jag är, utan att jaga mig mot avgrundets rand! Och kom för i helvete inte med någon positiv jävla klyscha nu!

….

Kroppen i rörelse, vrider sig, täcke av, täcke på. En kopp te, ett försök till meditation. Lönlöst, stressen elektrifierar systemet. Det vill upp och ut. Det. Vad? Smärtan. Vanmakten, rädslan. Ilskan. Ilskan. Fanhelvetesjävlahelvetesskitliv!! Far åt helvete med er allihop, far åt helvete!

…. Tomheten…

Men nu plötsligt glider budskapet från någon högre sfär genom medvetandet, lätt som en varm kniv genom smör…: ”du behöver ingen guru….”

… Du behöver ingen guru. Du behöver ingen mästare, ingen ledare, ingen influencer, ingen coach, ingen psykolog. Du behöver ingen lärare, ingen myndighetsperson, ingen läkare, ingen partner som förstår dig. Du behöver inte ledas av andra, du behöver inga råd, inga manualer. Du behöver inte andras insikter, andras sanningar, andras slutsatser, andras livserfarenheter. Du behöver inte andras tillåtelse. Du har din egen tillåtelse att uttrycka dig själv som den du är. Använd den. Du kan känna det du känner, bortom ansträngning, bortom handling, bortom ord och värderingar. Du vet hur man andas, andas, andas. Du vet hur du kan låta allt vara precis som det är. Inte genom ditt görande. Inte genom de rätta tankarna, de rätta handlingarna, från rätt coach. Utan genom din egen villighet att låta allt vara exakt såsom det är, i varje sekund, i varje andetag. Du vet att det är då djup förändring sker. ”

Tänk ändå. Så där ont gjorde det. Så rädd var jag, så himla maktlös kände jag mig, djupt under alla käcka ord jag släppte ifrån mig gentemot omvärlden. Om och om igen fick jag se den där rädslan i ögonen. Och om och om igen flöt små, små stunder av lugn upp inom mig. Av förvissning.

Och idag? Kan inte beskriva i ord hur mycket som har ändrat sig. Är fortfarande rädd ibland. Avgrundstrött, orolig, sur och lamslagen. Men det går alltid över. Över lag mår jag så otroligt mycket bättre. Fri. Jag väljer mitt liv, varje dag. Byggprocessen hjälpte mig bli vuxen, knuffade mig över kanten. Jag föll, och lärde mig flyga. Det finns ingen mammapappastaten. Jag styr, jag får styra, mitt liv. Och erfarenheten får mig att Leva.

Tacksam? JAAAAAA

Lågvattenmärke

Kim de Bruin — Mon, 30 Sep 2019 05:26:36 +0000

Igår var en hemsk dag. Oförmågan nådde all time high. Söndagar är snickardagar (liksom tisdagar och onsdagar, för då har M tid att jobba med), och jag var så stolt över min toaletthjälteinsats dagen innan. Trodde det kunde bli en bra och rolig arbetsdag; vi skulle sätta upp liggande reglar och skruva upp skivor på en av väggarna. Men tydligen hade jag gjort av med för mycket förmåga.

Kroppen var helt slutkörd redan från start. Att föredra när jag har en sådan här dag, är att lyssna in kroppen och ta det lugnt. Men jag kan inte missa en arbetsdag, huset bygger sig inte självt. Jag balanserar på en mycket smal lina mellan envishet och dumhet här.

Kunde inte tänka, mätte fel, tänkte fel, orden kom ut fel. Kroppen var som en sengångare. Allt gjorde ont, till och med regndropparna mot huden. För givetvis började det regna trots att prognosen var uppehåll. Tillvaron skavde inte bara, den skar rakt in i mig. Ändå jobbade vi på. M hade tålamod med mig, det måste jag säga. För jag var inte till särdeles stor hjälp, tvärtom, jag kände mig som en extremt korkad snickarpraktikant.

Jag skärpte mig. Det funkar ju, hyfsat, men priset är inte kul. Kraschen senare på kvällen var ett faktum, och inatt har galopperande smärta i höfter och fötter hindrat mig från att sova. Hur länge till kan jag tänja på min förmåga, var går gränsen mellan uppbygglig envishet och nedbrytande envishet? Jag har ingen aning…

Dagar som dessa förtvivlar jag faktiskt. Känner att jag tagit mig vatten över huvudet totalt. Att förutom bygga på hjulhuset också försöka jobba för att tjäna pengar går inte ens att fantisera om. Viljan finns men förmågan räcker inte till…

Ändå gnager en envis röst inom mig. ”Fortsätt, det är rätt väg.” Jag kommer klara det här. Fast jag gråter hejdlöst vissa dagar, och kanske är det detta jag får lära mig till slut: Att man når sina mål tack vare att det får lov att vara asjobbigt mellan varven. Att man inte ger upp trots att det känns helt hopplöst.

Hur svårt kan det vara…? Oöverstigligt superduperjättejättesvårt. Ibland.
Och lekande lätt andra dagar.

Grunden lagd

Kim de Bruin — Wed, 24 Jul 2019 11:54:49 +0000

Veckorna glider förbi, snabbt, förvirrat, obönhörligt. Jag tampas med tillvarons alla aspekter, påhejad av små vardagliga lyckopärlor som uppstår här och var i livsflödet. De där pärlorna är viktiga, de får mig att hålla näsan över ytan. Idag formades en sådan pärla, för jag vaknade helt utvilad, på hyfsat gott humör och plötsligt uppstod det en lucka av ensamhet (alla husets invånare är någon annanstans) och jag upplever lugn, tillförsikt och tystnad. Tystnaden är viktig för mig, men den uppstår alltför sällan där jag nu bor, mitt i sommarorts-smeten. I samma stund jag skriver orden ångrar jag mig, för det finns andra pärlor som jag tycker jag borde skrivit först: umgänget med barnbarnet Leah, som jag nu får lära känna på nära håll när de faktiskt bor här under sommarledighetsveckorna. Det är en pärla så stor så jag knappt fattar det. Och den gångna veckans familjerikedom: alla barnen samlade här hemma, och den underbara känslan av samhörighet, rörighet och självklarhet som uppstår bland matrutiner, utflyktsplaner och planeringssamtal samt timmarna av ungdomarnas kortspel vid köksbordet om kvällarna. Att jag har tre ljuvliga vuxna barn som tycker om att inbegripa mig sin sommarupplevelse är så stort och starkt att jag inte riktigt vet hur jag ska sätta ord på det.

Men trots dessa livspärlor måste jag erkänna att livet inte är helt lätt under den här fasen i mitt liv. Det är inte vad jag drömde om, för några år sedan. Min livsriktning tog sig en helt annan vändning än vad jag föreställde mig. Det svåraste att tackla är kombinationen av att inte ha ett eget hem och i samband med det hantera konsekvenserna av mina autistiska personlighetsdrag. Avståndet mellan mina storstilade åtaganden (omställning till lånefritt liv och styra över min tid, bygga hus på hjul, frilansa genom egen firma) och hur jag rent praktiskt och faktiskt fungerar i vardagen är stundtals oöverkomligt stor. Vissa dagar är jag helt under isen och sörjer sakernas tillstånd så mycket att jag inte vill existera. Andra dagar, som idag, minns jag målet och visionen, kan känna tillförsikt och en slags humoristisk nyfikenhet: ojne vojne, hur ska det gå med allt, det ska bli så roligt att blicka tillbaka om några år.

Hur som helst, det jag alltså ville skriva var att bygget nu igång så smått. Igår skruvade vi ihop golvbjälklaget. Det låter ju enkelt men det är otroligt många småmoment som man behöver förhålla sig till som novis, och jag känner mig stundtals helt överväldigad över alla saker man behöver tänka på. Inte för att jag inte kan (o nej, jag kan, jag älskar att jobba och tänka ut lösningar på problem), utan för att jag aldrig känner att jag blir klar. Det är det där med igångsättning och avslutande som är så himla svårt. När jag äntligen lyckas påbörja så vill jag fortsätta tills det är klart, och det är ju en helt värdelös egenskap när man ger sig på ett sådant här projekt… Om jag har en hel- eller halvdag till mitt förfogande, så är det till exempel svårt att avgöra om det är värt att ens börja. Det är så mycket att ta ställning till: ha koll på vädret och presenningar på och av, kolla att rätt verktyg finns på rätt ställe, minnas hur man tänkte när man avslutade förra passet, ha koll på om rätt virke, skruv, skivor osv finns på plats, förhålla sig till allt man förlagt på fel ställe, allt man inte vet, inte minns eller klantat till. För jag är hiskeligt disträ. Det gäller också att ha koll på när jag åt och drack senast, när jag är på väg att bli trött och hantera sociala aspekter. För även om det till exempel är otroligt bra att jag får hjälp med bygget, så blir jag helt förvirrad om det blir fler än två personer runt mig när jag jobbar . Småprat och arbete är en i stort sett omöjlig kombination för min del, för jag tänker ju på allt som ska göras i nästa moment medan jag håller på, och småprat gör att jag fullständigt tappar tråden.

Men när jag väl är igång så kan jag hålla på i timmar i sträck – tills jag krackelerar av hunger eller trötthet. För det är som sagt inte bara igångsättning utan också avslutande som är svårt för mig. Att avrunda ett arbetspass fast jag inte är klar ännu är extremt obehagligt, såpass att det är svårt att glädjas över det jag faktiskt åstadkommit. Men jag stålsätter mig, och intalar mig själv ändå att jag är ”klar”, och självbedrägeriet funkar. Men oj vad energi det tar…

Så det går så förtvivlat sakta framåt! Ändå känner jag att det är helt rätt. Om det hade gått snabbt, så hade jag inte hunnit med att reflektera. Nu hinner jag med att lära mig ett och annat nytt. Till exempel lärde jag mig att idén jag fick – att bygga golvet först, med isolering och furugolv och allt, för jag ville ha det att stå och gå på under resten av byggandet – kanske var en bra idé i teorin, men inte när man tar hänsyn till verkligheten: bygget går som sagt långsamt, och det kommer ta tid innan tak och väggar är resta och täta. Jag hade redan köpt isolering och råspont till golvet, men eftersom de gamla presenningarna jag hade täckt dem med visade sig läcka, så blev jag varse hur vattenkänsliga de är. Tre skivor av isoleringen blev blöta, inte kul. Så jag insåg att om en regnskur sammanfaller med en slarvigt genomförd täckning av bygget, så dränks golvet + isoleringen med vatten. Alltså fick jag tänka om, och det kändes bra. Det är roligt att lära sig nytt!

Nu orkar jag inte skriva mer. Men jo, förresten: det där är också en aspekt – jag orkar nästan inte skriva längre, varken i bloggen eller min egen dagbok. Och jag saknar skrivandet väldigt mycket, för det hjälper mig att hålla balansen. Dels genom att jag skriver av mig, men mest för att jag ofta går tillbaka i tiden och läser, för det hjälper mig att se vad jag faktiskt åstadkommer. Jag ser att det faktiskt pågår en utveckling och att jag är på väg. Syftet är inte att nå målet, utan för att njuta av resans gång. Jag hinner ju sällan känna något medan jag är i aktivitet, känslorna behöver tystnad och ensamhet för att våga komma upp till ytan, och skrivandet hjälper mig med det. Så när jag inte har ork att skriva är det en stor förlust, och ett tecken på att det är för mycket som händer i livet.

Bra. Då fick jag syn på det med. Ska försöka skapa lite luft åt mitt skrivande igen

Vi höres!

Avslutar med en rolighet:

Mitt underrede kommer vara helt åldrings-tätt :-D!!
Inga gamlingar som kan alltså kravla in i huset underifrån alltså….

Om självläkning

Kim de Bruin — Mon, 29 Apr 2019 11:40:28 +0000

Jag är medlem i en facebookgrupp för kvinnor på autismspektrat. Jag har lärt mig oändligt mycket där, dels att ingen diagnos är den andra lik, att sättet npf-människor bemöts på skiljer såg åt något hiskeligt, vad ableism betyder (mer om begreppet HÄR på supermamsens blogg), tja egentligen insikten hur mycket bättre världen skulle bli om npf-kvinnor bestämde i världen. Inget annat forum jag känner till andas så mycket inkännande, respekt, nyfikenhet, förståelse, saklighet, humor och upplysning som där. Regelbundet kommer frågor om medicinering upp där. Åsikterna skiftar, liksom erfarenheterna. Som sagt, vi är alla olika. Men det jag hittills saknat i samtalet är den andliga aspekten av npf, psykiskt lidande och medicinering, därför vill jag skriva lite om det här på min egen blogg, istället för att kapa andras trådar.

Själv har jag varit restriktiv gentemot mediciner hela livet igenom. Jag åt visserligen antidepressiva i ett år för ca 20 år sedan. Det var bra, då. Jag hade kollapsat, mådde akut dåligt, simmade omkring i en soppa av skam och självförakt och medicinen hjälpte mig att inte sjunka ner i det sista stadiet av depression (planera för självmord), men så fort jag var stabil igen började jag sakna känslospektrat. För även om jag ”fungerade” så var jag ju avtrubbad. Och någonstans inom mig insåg jag att känslorna är som vägvisare, att man faktiskt behöver dem. Att det inte är bra att döva dem i längden. För vems skull ska man fungera egentligen?

Mitt sökande har ju slingrat sig åt olika håll genom åren, och känslorna har varit smärtsamma, jobbiga, skamfyllda, varvat med berusande fantastiska. Jag har tvivlat många gånger på hur jag mår, innerst inne, egentligen. Men något inom mig har inte gett upp, en liten inre röst har viskat och manat på. Fortsätt ditt sökande! Och nu, 20 år senare, njuter jag frukterna. Jag är genuint lycklig, tillfreds på ett djupt plan, till och med när jag känner mig rädd, osäker eller olycklig stundtals. Det råder frid i mitt inre och jag accepterar den jag är till fullo. Till och med så mycket att jag törs ge mig ut på helt okänd väg genom att kasta mig loss från all den trygghet jag förut tagit för given och klamrat mig fast vid. Jag tror inte jag hade kommit så här långt om jag följt läkarnas ständiga tjat om att jag borde medicinera. Det är djupt skrämmande att läsa i fb-gruppen att en del npf-are upplever hot om indragen sjukpenning om de uttrycker sig tveksamma till att påbörja medicinering.

En av många tänkare som jag inspirerats av är Jeff Foster. Och så här skrev han på fb häromdagen, angående depression och medicinering, det var exakt såsom jag har känt det, utan att kunna sätta ord på det så tydligt. Så jag tog mig friheten att översätta, för er som har svårt med engelskan:

Detta uttalande spred sig snabbt över klotet, och gav Jeff anledning att klargöra på ett mer ingående sätt:

”Några av er kanske har sett mitt senaste inlägg om depression, det har delats runt hela jorden. Jag döpte om begreppet depression till ”deep rest” (djup vila), en själslig utmattning som kommer som ett resultat när vi har ”de-pressed” (tryckt ner) vårt sanna jag för länge, och när vi längtar att vakna upp i vårt ursprungliga (vilda) varande. Jag vill dock klargöra en sak: Jag är INTE emot medicinering av depression. Inte alls. Medicinering har räddat många liv. Snälla, fortsätt medicinera om du känner det är rätt för dig. Ta emot råd från expertisen. Jag skulle aldrig, aldrig drista mig till att råda någon i den här frågan. Det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

För egen del läkte jag mig själv utan mediciner. Jag var djupt deprimerad och självmordsbenägen. Det var mitt andliga uppvaknade som läkte min depression från roten. Det ändrade den kemiska balansen i hjärnan och hela min livsväg. Detta är inte allas väg, och jag bugar mig inför det. Men jag msåte få berätta min egen sanning och det är detta:

Det är vår djupaste, råa, vilda, nakna sanning som inte ska behöva medicineras bort eller bedövas eller bli ignorerad eller ”de-pressed” (nedtryckt) längre. Jag menar våra djupaste autentiska känslor – vår sorg, vår ilska, vår hemligaste och mörkaste längtan och glädje och önskan, alla dessar känslor vi känner skam inför, som vi begravt djupt inom oss och gjort oss okänsliga inför – det är dem vi inte ska medicinera bort. De är inte sjukliga tecken på vår ”sjukdom”. De längtar bara efter att få bryta upp ur det omedvetna och få kärlek, luft, bli accepterade! Vi lever i en avtrubbad och förvirrad värld, mina vänner – vi behöver känna MER, inte mindre! Jag hävdar att depression kan vara ett missförstått inre rop efter ett Uppvaknande, och enbart medicinering kan INTE väcka oss. Mediciner kan hjälpa oss med ”symtomen”. De kan hjälpa oss att fortsätta som vanligt. Men vi förtjänar så mycket mer än att ”fortsätta som vanligt”. Vi förtjänar vårt vilda varande. Vi förtjänar vår födslorätt. Vi förtjänar ett fullständigt, lysande, häftigt och skräckinjagande Uppvaknade.

Medicinering kommer inte göra det råa arbetet som ger djup läkning. Det kommer inte hjälpa oss göra oss av med vårt ”falska jag”; den välanpassade, masken, den utmattande rollen vi lärt oss att spela i en värld som går ut på att behaga omgivningen och vinna acceptans, vinna trygghet men som slutligen får oss att undvika oss själva. Medicinering kommer inte bränna bort vårt falska yttre, och spelet vi spelar för att gömma vår sårbarhet. Det kommer inte hjälpa oss säga ”Nej” när vi menar ”Nej”, och ”Ja” när vi menar ”Ja” och modigt kliva in i elden som detta innebär. Det kommer inte bryta vårt medberoende åt oss. Det kommer inte vandra sanningens väg åt oss. Ta de avgörande första stegen ut i det Okända. Lämna eller börja på en ny arbetsplats. Påbörja eller lämna en relation. Starta ett galet projekt. Vara sårbar. Tala ut, vår skräckslagna, pulserande hjärtesanning. Följa vårt hjärtas inre kall, det som får oss gråta, darra och skaka vid blotta tanken på det. Medicinering kommer inte göra detta åt oss.

Medicinering kommer inte hjälpa oss att vakna upp till Enhetens realitet, realiteten att vi inte är dualistiska, tidsbundna och fast i våra tankar, utan den medkännande betraktaren av allt detta. Vi är inte våra tankar. Inte de ”galna” röster eller bilderna i vårt huvud. Och vi är inte våra kroppar heller, eller våra förnimmelser, inte heller våra rädslor, vår ilska, vårt tvivel, skam eller skuld. Vi är inte vår depression heller, när allt kommer kring. Medicinering kommer inte ge oss den största medicinen av alla: Närvaro. Medvetenhet. Medvetande. Den oändliga ocean av Varande som vi är. Det kommer inte slutföra sökandet åt oss, det utmattande sökandet efter kärlek, efter Modern, efter upplysning, efter ett bättre ”Nu”, efter fred, efter vila, efter ditt sanna hem bortom alla världsliga hem.

Det kommer inte bryta ditt livslånga beroende – till ”nästa” stund. Det kommer inte väcka oss till Nu. Det kommer inte bryta oss loss från våra föreställningar för att hänge oss åt heligheten i de dyrbara och hjärtskärande oåterkalleliga livsögonblicken.

Det kommer inte väcka oss till insikten om en ännu djupare sanning, att vi paradoxalt nog, ändå är våra tankar, och våra kroppar, och våra känslor, vår glädje och sorg. Dessa är alla våra älskade barn som längtar efter att få komma hem. Vår formlöshet är ett med formen. Oceanen har en kärleksrelation med alla sina vågor. Vi är ett med stjärnorna, månen och alla planeter som snurrar i ett oändligt universum. Till och med våra brustna hjärtan är heliga här. Det gudomliga, Gud, Källan, Mysteriet, Oändligheten – andas in i våra brustna hjärtan. Vi är aldrig övergivna.

Medicinering enbart kommer aldrig öppna upp oss inför den omätbara kärleken! Till ett modigt välkomnande av varje tanke, varje känsla – vare sig det är lycksalighet eller uttråkning, förtvivlan eller glädje! Att våga andas in i dem alla. Dränka dem i medkänsla. Mätta dem med förståelse och nyfikenhet.

Det finns en starkare medicin än den kemiska, mer genomgripande än någon känd kemisk substans: Kärleken till dig själv. Att vakna upp till din sanna natur. Att sakta ner, vila djupt, vara fullständigt närvarande. Att tillåta oss själva vara brutna, vara hela, vara uppåt eller nere, att vara exakt just det vi är i den stunden. Bli förälskade i marken vi går på. Att se perfektionen i vår fullständigt ofullständiga mänskliga mänsklighet. Dyka djupt ner i djupaste skammen, känslor av övergivenhet, övergrepp, trauma, bortglömda inre barn – och komma ut på andra sidan, krackelerade inför det stora mysteriet, gråtandes av tacksamhet, ödmjuk inför storheten. Tala vår nakna sanning för dem som vill lyssna, eller lämna vår gamla familj för att finna de som vill. Lämna vår komfortzon, vår gamla trygghet och gå vår sanna väg, modigt mot en okänd framtid. Oskyddad. Bankande hjärta. Fri.

Mediciner kan inte göra det jobbet åt oss.

Men snälla, för all del, träffa en proffessionell. Få goda råd från din läkare. Ta medicinerna om det är din väg. Medicinerna kan rädda dig, ja, kortsiktigt. Men långsiktigt kommer du behöva göra det förödande arbete av inre läkning själv. Det behöver vi alla, om vi vill leva fullt ut.

Ja, i slutändan måste vi alla vända oss till den här djupare medicinen. Denna själsmedicinen. Denna heliga medicin, alkemiskt skapad i stjärnorna. Denna Sanningens medicin. Denna medicin för Uppvaknandet. Denna medicin för att upptäcka vilka vi egentligen är, bakom masken. Denna medicin av ”deep rest” (djup vila), av komma hem till ”nuet”, och dränka vår mest djupgående sorg, skräck och ilska med ovillkorlig kärlek och acceptans och andning.

Och börja på nytt igen, i varje enskild stund.

Ditt vilda, ursprungliga och sanna jag – ja, detta är det största medicinen av alla.

Jeff Foster”

Mellan andetagen

Kim de Bruin — Sat, 27 Apr 2019 16:06:30 +0000

Mellan andetagen finns alltid möjligheten att börja andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att sluta andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att inte välja. Låta det ske, det som sker.

Hållit andan, bitit ihop, sopat under mattan, tagit i kragen. Igen och igen.

Berövad på syre har något trots allt klamrat sig fast. Inandning, utandning. Ytligt, snabbt, harhjärtat i pickande panik. Gömma mig, gömma mig.

Djupt andetag: ut på scenen, tadaa, och applåderna, tack tack.

Luften gick ur igen, platt mot marken, tugga grus. Ner i leran, vänta. Vänta på livets inandning.

När utandningen når sin yttersta spets finns alla möjligheter:

Släppa fram sorg och smärta som längtar upp mot ljuset. Somna om. Laga en trerätters middag. Erkänna ilskan. Tänka sig döden. Få en idé. Skratta. Längta efter att få slippa allt det här ansvaret. Resa på sig och laga en kopp extra gott té.

Mellan andetagen finns alla möjligheter, till och med att inte se dem.

….

Paniken har haft mig i sitt grepp i några veckor. Tröttheten efter alla flyttbestyr välde över mig som en förkrossande våg. Jag satt i mitt nya lilla krypin, källarlägenheten jag får hyra billigt av min exman Michael, och kände hur all mening blåste bort. Ingen handlingskraft, totalt oförmögen. Allt kändes fel, fult, dumt. Ett misstag. Tryggt i hamn, men till vilket pris? Jag hade gett upp min borg, mitt palats, min avskärmade del av tillvaron där jag bestämde helt själv och där ingen kunde störa mig om jag inte bjöd in. Varför? Mina vilda, vackra planer framstod som naiva, ett spel för gallerierna, ett ynkligt försök att låtsas ha läget under kontroll. Mer handikappad än någonsin. Veckorna gick, inget orkade jag. Och jag som skulle kavla upp ärmarna, starta upp.

Och insikten om att jag inte har haft något egentligt val. Känslan av att ha blivit tvingad att hoppa rakt ut i det okända, av ett samhälleligt trygghetssystem som vänt mig ryggen. Bitterheten spred sig som gift genom kroppen, liksom ilskan, liksom rädslan. Tankarna som snurrade allt snabbare – hur ska jag få tag på pengar. 3500 kronor i a-kassa, men jag får ju inte ta uppdrag genom min firma när jag har a-kassa, jag måste få till ansökan om starta-egetbidrag, men det är så många frågor att besvara, att beräkna, att skriva, och jag måste ju ha pengar nu, jag måste ha jobb, jag måste ha jobb, hur ska jag klara mig, jag blev ju sjukskriven för att jag inte orkar, jag har ju papper på det, hur ska jag orka…

Den förlamande tröttheten, sorgen över hela situationen. Varje gång jag försökte rycka upp mig – logga in på verksamt.se, jämföra priser på virke, fika med en vän, byta däck på bilen – resulterade i fysisk och mental kollaps. Och så all kunskap som gnagde i bakhuvudet: stress är inte bra, vid flytt och andra stora livsförändringar ökar stressen, kroppen tar stryk, binjurar tar stryk, jag måste äta bra, jag vill inte handla för jag har inte råd, orkar inte laga mat, jag orkar ingenting annat än bara ligga här och önska jag inte existerade längre och ingen ser det ens, för jag håller masken utåt och säger inget, så jag är ensam, ensam, ensam, värdelös, misslyckad, eländig, jag kommer aldrig klara det här, jag är en stor jävla bluff. Och bakom allt malande visste jag att så här måste det vara nu. Tills det går över.

Och så plötsligt lättade lågtrycket, kroppen sträckte på sig och sa, nu, nu är jag utvilad. Och tankarna klarnade, och känslorna ändrade sig, och jag inte bara visste utan kunde också känna att allt är precis som det ska och hjärtat slog lugnt och tryggt igen. Och jag är inte mer oförmögen än någon annan, jag kanske bara känner av livet lite mer än de flesta som springer i samhällshjulet. Och egentligen är jag inte ens oförmögen, för behövs inte vintern för att våren ska kunna blomma? Och behövs inte natten för att dagen ska kunna upplevas som ljus? Att våga erkänna växlingarna mellan styrka och svaghet, sorg och hopp, förmåga och oförmåga är min största styrka, och som starkast blir jag när jag inte låter mig jagas av föreställningar om linjär arbetsförmåga och ett ständigt ökande välstånd dikterat av marknadskrafter. Jag behöver inte mer pengar. Jag har ju ordnat det så att jag klarar mig, det finns en liten pott pengar. Jag har ett nätverk. Jag klarar mig bättre utan stress än med stress. Tänker bättre, mår bättre. Känner framtidshopp för jag känner kreativiteten som bubblar. Bara jag tillåter mig själv att vila när jag blir trött. Bara jag kommer ihåg att vara tacksam. Över livsresan som just nu bjuder mig på hisnande vyer.

Nästa vecka ska vi börja med bygget av mitt lilla hjulhus! Och som jag längtar efter att flytta in…

Alla kan…

Kim de Bruin — Fri, 12 Apr 2019 14:27:55 +0000

Min mormor hade den här planschen på sin vägg under 70- och 80-talet:

Den gjorde starkt intryck på mig när jag var barn, liksom mormors jämställdhetskamp. Jag var lika upprörd som hon. Ingen mer förminskning av kvinnans kompetenser, tack! Hon sa ofta ”kvinnor kan!”, och med det menade hon, liksom underförstått: ”kvinnor kan göra exakt samma som männen, lika bra, ofta bättre!”. Och hon var en förebild; hon började sin bana som sekreterare på KF, blev nyfiken på organisationsstrukturer och ledarskapsfrågor, började plugga på äldre dagar, engagerade sig politiskt, ville påverka samhället, fixade sin doktorshatt när hon var en bra bit över 70. Otroligt imponerande! Samtidigt tog hon hand om sin make som fått ett antal hjärnblödningar och som till slut var ganska krävande att sköta om. Men hon fixade det, var bergfast i sin övertygelse, orubblig i sin tro, tvärsäker på sitt budskap – kvinnor kan!

Så jag växte upp med den sanningen, och såg den därför överallt. Det var ju inte bara hon som sa sådär, hela samtiden pulserade av samma idé. Så jag blev manhaftig: bytte däck, lagade moppen, födde barn, tog för givet att min partner skulle delta i barnskötsel och hushåll, planerade, lärde mig argumentera, tävla, hävda med bestämdhet och hänvisa till fakta och vara extremt källkritisk. Jag ville Bli Någon. Någon som Påverkade. Som kunde förklara Hur Allt Är eller Borde Bli. Precis sådär som som samhället uppmuntrade och applåderade. Så givetvis kastade jag mig ut i arbetslivet, som alla andra och funderade på framtid, karriär, pensionspoäng, och att aldrig, aldrig någonsin bli ekonomiskt beroende av en man. Gud hjälpe. Bra kvinna reder sig själv! Precis som en man!

Sen tog jag slut någonstans på vägen. För att vara helt ärlig tog jag ju slut redan innan jag börjat. För jag är ingen argumenterare, karriärist, tävlare, inte innerst inne. Jag är inte den som vill eller kan ha många bollar i luften, vara bäst på allt, synas och höras. Ingen ”kan själv”, fastän jag så förtvivlat försökte klara allt själv.

Jag är bara en helt vanlig människa som vill känna mig värdefull i samhällets ögon, men som inte håller måttet. Jag vill vara behövd, och jag behöver vara behövd. En vanlig människa som råkade födas i en kvinnlig kropp, som råkade ha rätt höga halter av kvinnliga hormoner som fick mig att känna rätt så traditionellt kvinnliga känslor. Och som råkade ha lite autistiska drag för att toppa det hela ytterligare. Det är ju individuellt det där, vissa får mycket hormoner, andra färre. Några ’är känsliga, andra inte. Några upplever att de fötts i ”fel” kön, andra lever ut sin givna könsidentitet. Det handlar ju bara om slumpmässiga biologiska, kemiska variationer. Och var på jorden eller i samhället man råkas födas. Inget man själv styr över.

Jag kan bli bra på det mesta jag ger mig i kast med. Men inte någon gång under min uppväxt fick jag från samhället höra hur viktigt det är att lyssna på (den kvinnliga) kroppen, att ta pauser. Man skulle bli lika bra som män. Då duger det inte att lägga sig med mensvärk, eller ta ledigt pga foglossning eller för att man helt enkelt vill ta det lugnt före förlossningen. Latmask, ta dig i kragen, känn inte efter så förbaskat. Ingen mår dåligt av att hugga i. Så piskade jag mig själv till arbetslinjen. Jag fick heller aldrig med mig budskapet från samhället att små barns trygghet bygger på den omvårdnad, närhet och gemensam tid de får med sina föräldrar, och att det är viktigt för att få trygga samhällsmedborgare. Jag visste med hela min kropp att det var viktigt men de där värdena hamnade liksom åt sidan i en samtid som premierade ”JAG!”. Man skulle satsa på sig själv! Bli Någon! Särskilt som kvinna! Jag kände mig lite bakåtsträvande när jag valde att vara hemma så mycket som möjligt när barnen var små. Nästan politisk inkorrekt… Herregud, hur skulle det gå med min frigörelse, mitt egenvärde, mina pensionspoäng… Jag hade så dåligt samvete! För jag längtade innerst inte alls efter det jag ”borde” längta efter: mitt Riktiga Samhällskall – Utbildningen, Arbetet, Karriären… Jag var bara trött hela tiden och försökte se till att barnen inte for alltför illa av mina ständiga tillkortakommanden.

Det var vad min kvinnokropp nämligen helt automatiskt ägnade sig åt, envist: barnen först. Alla sinnen på spänn. Alltid. Sedan djuren, känna in, hur mår de, vad behöver de? Och sedan ta hänsyn till partnerns känslor och behov. För familjeflockens skull. Jag ville finnas till för dem allihop. Men jag skämdes djupt underst i mina lager, för att min ork inte räckte, för att jag var arg, sur, ledsen, otillfreds, och för att jag var därmed blev grälsjuk och ständigt letade fel. Trots att jag levde med en av de mest jämställda männen jag vet. Det måste ju vara något fel någonstans när man försöker göra allt rätt och ändå mår uselt?? När kroppen hela tiden bara lyssnar efter hur andra mår, medan man själv försöker både bli Självständig OCH en Engagerad Samhällsmedborgare som drar sitt strå till samhällstacken… Och så var det ju dessutom så otroligt spännande med utbildningen och jobbet och allt man skulle kunna påverka, bidra med, utveckla. Nog hade jag kunnat bli riktigt, riktigt bra, skarp, duktig…? Jag hade kunnat förändra. Om jag inte hade varit så förbaskat känslig…! Jag räckte inte till i någon ände. Ständigt trött. För min kropp var en sådan där kropp som behöver mycket egentid, mycket återhämtning. För mig tog kraften slut redan efter första barnets födelse. Men jag var en bra mamma, och i övrigt befann jag mig någonstans mellan hormonernas stormiga kaos och samhällets förväntningar på mig som Modern Kvinna. Och aldrig någonsin sa någon samhällsinstitution: oj vilken fantastiskt produktiv människa du är som så hängivet tar hand om de dina, tack här får du din lön, vi värdesätter dina kunskaper och din lojalitet, och förresten kan vi hjälpa till på något sätt?

Nu menstruerar jag inte längre – hormondansen har lugnat sig och jag kastas inte längre mellan ”djävlaranamma nu är jag oemotståndlig akta dig världen här kommer jag!” och ”jagdörjagmårsådåligtärsåfultittaintepåmigjagbryterihopälskamigsnällajaggårsönder”. Det är en oerhörd befrielse och först nu inser jag till fullo hur det där slet på mig: att försöka anpassa min kvinnokropp till en slags industriellt jämn (och ständigt ökande) prestationsförmåga i arbetslivet.

Jag kramar om mig själv i efterskott och undrar hur i helsike jag orkade: småbarn, stora barn, exman, ny man, andras barn, många djur, liten gård, studier, arbete… Men det gjorde jag alltså inte, det såg bara ut så på ytan.

Hur hade jag mått, om samtiden istället för att sträva efter värden såsom konkurrens, vinst och tillväxt hade upphöjt Moderskapsegenskaperna som den viktigaste normen att eftersträva? Och då menar jag inte hos enbart kvinnorna utan hos alla. För ärligt talat – vad blev det för ett samhälle där i praktiken enbart traditionellt manliga egenskaper premieras? Där det blivit en självklarhet att ALLA förväntas vilja arbeta heltid medan samhället tar hand om barn, sjuka, äldre? Där det till och med är olönsamt att inte göra det. Du MÅSTE ha två heltidsinkomster (rejäla) om du alls ska ha råd att skaffa barn, boende och ha råd med en trevlig fritidsaktivitet. Du straffas med sänkt SGI om du vill vara föräldraledig längre än 1,5 år. Och för att inte tala om hur dålig pensionen blir om du föredrar att själv vårda dina familjemedlemmar. Oavsett om du är man eller kvinna.

Om du värderar din familj, dina relationer högre än karriären kan du se fram emot en fattig och eländig ålderdom. Eller rättare sagt, om du jobbar heltid i hela ditt vuxna liv, medan samhället ser efter dina familjemedlemmar, så kan du se fram emot en tryggad ålderdom, ja så sades det. Så löd sagan. De trodde på den, de som skapade sagan. De trodde verkligen på sina egna ord.

Men nu vaknar jag upp i en samtid där kvinnor, trots att de jobbat hela livet OCH försökt ta hand om familjen, får så låg pension att de räknas som fattiga. En samtid där familjerelationerna är söndertrasade, för man har inte haft tid att umgås. En samtid där även barn, män och gamla mår allt sämre. Ingen hinner eller klarar av att bry sig om andras behov än sina egna. Det blev ingen gyllene framtid med tryggad ålderdom. Sagan var bara en saga, och vi svalde den.

Ursäkta mina former. Ska försöka passa in lite bättre…. Ja se där, det gick ju riktigt bra!

Jag klarar inte av att lönearbeta enligt schema längre. Jag gick sönder, och samhällets välfärdssystem har vänt mig ryggen. Jag ska försöka tjäna pengar som egenföretagare, men bävar så fort jag tänker på eventuell plötslig sjukdom eller en framtid som fattigpensionär. Jag har ingen rätt till ekonomiskt stöd, och jag har låga pensionspoäng. Jaha. Men ärligt talat, det gör mig inget längre.

För jag har aldrig mått bättre än jag gör nu, när hormonerna har jämnat till sig och jag inte förvärvsarbetar och tiden är min alldeles egen. Min kropp anger när jag har ork. Jag har ingen linjär arbetsförmåga. Ena dagen behöver jag sova mycket. Andra dagar gör jag mer än jag klarade på en vecka när jag lönearbetade. Så jag har mer energi än på många, många år, och är mer produktiv än på många år. Denna oerhörda frihetskänsla unnar jag alla, men det är få som får uppleva det, för den friheten jag valde, att hoppa av systemet, utan fallskärm, kan folk sällan unna sig när räkningarna måste betalas. De allra flesta måste bita ihop och kämpa på, medan de drömmer om avlägsna framtida rikedomar.

Jag orkar till exempel hjälpa andra, nu när jag inte är så trött hela tiden. Igår hjälpte jag mamma i några timmar. Förra veckan hjälpte jag pappa. För ingen annan gör det. För trots alla regler, så tar inte samhället riktigt hand om de svagaste i samhället, såsom det var tänkt. Jag orkar hjälpa dem, nu när jag inte förlorar energin på schemalagt förvärvsarbete. Det är galet… Idén var ju att om jag jobbar och betalar skatt så tar någon annan som jobbar och betalar skatt hand om mina svaga och sjuka familjemedlemmar. Så var samhällsöverenskommelsen. Men tryggheten krackelerar istället, barn och unga mår psykiskt sämre än någonsin tidigare, till synes friska och framgångsrika kvinnor går sönder inombords av stress och otillräcklighetskänslor, och män tycks vara vilsnare och må sämre än de gjort på hundratals år. För vad ska de göra när det blivit så uppenbart att de egenskaper som de förut hade ensamrätt på nu erövras av kvinnor från precis alla håll? Vilka värden finns kvar för männen när den sista resten av patriarkal struktur är på väg att rasa ihop (och jo, det var på tiden…)? Och hur mår vi egentligen, när vi inte har råd att hellre ta hand om dem som står oss närmast (om vi vill göra det) istället för att lönearbeta, därför att samhället inte värdesätter en person som vill göra det? Inte konstigt att folk mår dåligt….

Så vem har då tid att lyssna, att hjälpa, att trösta? Och säga: ”Vila lite, älskade du, så lagar jag lite soppa åt dig under tiden, och du ska se att om ett tag, om några dagar, några veckor, så mår du lite bättre igen. Jag finns här hos dig. Jag har tid.”.

Det rasar, ”välfärdssamhället”, mitt framför våra ögon. Så varför fortsätta…? Varför spela med i en samhällspjäs som inte längre är speciellt vare sig kvalitetshöjande, underhållande eller förkovrande? Hur blev det så här – att folk lever ensamma, dör ensamma, hur blev det så här att trots att samhället gör allt ”rätt”, dvs enligt reglerna, så förtvinar fler och fler, faller mellan stolarna, får diagnoser, blir sjuka av stress, tar livet av sig, dör av felmedicinering, av tristess, av meningslöshet, slås ut?

Nåväl. Kanske är detta ändå det bästa som kan hända oss. Kanske är depression ett friskhetstecken, liksom utmattning. Så tror jag i alla fall. Det är ett friskhetstecken att så många mår så dåligt att socialförsäkringssystemen rämnar. (tänk ordleken: de-pressed = luften har gått ur, och deep-rest = djup vila) Vi befinner oss kanhända i en kollektiv själslig träda, en tid av utmattning, kaos, panik, inre rannsakan och djup vila, inför det nya som är på väg. Ett nytt och friskt samhälle som inte begår rovdrift vare på sina egna medborgare eller på sin Jord.

Nu när allt raseras så är det den bästa tiden att så ”frön”… Ur kaos skapades Jorden och ur askan stiger fågel Fenix upp, dessa myter innehåller åtminstone beprövad erfarenhet och visdom… Och vi är så många som sår frön, och om man börjar se sig omkring så är det nya på väg att gro lite varstans. Hoppet finns överallt, men det gamla måste dö, och vi, samhället, kanske måste finna oss i nedbrytningsprocessen innan det nya kan skjuta verklig fart. Vi måste, som samhälle, erkänna depressionen och sjukdomen; att det gamla sättet inte fungerar längre.

Jag drömmer om ett samhälle där människor bor och lever i flockar om kanske 3-10 personer (typ) per hus/gård, samlade i mindre och större bygemenskaper. Där samtal och gemenskap står högst på prioriteringslistan. Där skattepliktigt förvärvsarbete görs på 10-20 timmar i veckan per person, och där alla, oavsett om de kan eller vill arbeta eller inte, har en garanterad lägsta samhällsinkomst som täcker de allra mest grundläggande behoven. Där de flesta i grunden mår rätt bra, eftersom de inte behöver oroa sig över att bli utförsäkrade eller hemlösa. Och där de som inte mår bra ändå ses efter och tas om hand av den lilla flocken. Där de som älskar att jobba gör det av nyfikenhet och glädje istället för att prestera och för att Bli Någon i andras ögon, och som, när de inte får det eftertraktade jobbet, eller den högre lönen, eller ror i land det viktiga affärsavtalet säckar ihop för att de ”misslyckades”. Ett samhälle där framgång inte mäts i pengar och prylar utan i hur bra ens relationer fungerar, och hur bra man är på att hjälpa varandra och därför inte behöver tröst-shoppa eller resa jorden runt efter Lyckan, som dålig självmedicinering pga av ensamhets- och meningslöshetskänslor. En samhällsgemenskap där det inte spelar någon roll hur mycket manliga eller kvinnliga egenskaper du har i din manliga eller kvinnliga eller däremellanskapade kropp – det står dig fritt att välja hur du vill använda din tid eller vem du vill relatera till, för du vet att det finns andra i flocken och att alla hjälps åt med att ta hand om varandra, på det sätt som stämmer med var och ens inre egenskaper och intressen över tid. Oavsett om man är man, kvinna eller annat. Man gör det man är intresserad av och bra på. Någon älskar att vårda, någon älskar att uppfinna, någon älskar att lyssna, någon att berätta, någon att forska, någon att odla, någon att laga. Och när det fattas en pusselbit, så kan man höra sig för hos gården eller byn intill, och så hjälps man åt igen. För det är vad varje barn får lära sig är det Högsta: att lyssna på varandra och bistå varandra med hjälp. Inte alltid, och aldrig helt mot ens vilja, men ofta, för man får lära sig vikten av empati. Och man måste inte göra samma saker hela livet, utan ens egenskaper tas till vara när de blommar upp beroende på var i livet du befinner dig.

Ett samhälle där den viktigaste principen av alla är: ”Vi behöver varandra, vi behöver ta hand om varandra och Jorden för att må bra, och alla gör så gott de kan, när de kan”.

Amen, haha

Alla får plats

Hudlös vår

Kim de Bruin — Tue, 09 Apr 2019 10:50:39 +0000

Ute lyser solen på den nakna vårens första livstecken. Det är lika hjärtskärande vackert som varje år. I år pockar dock naturen på mig extra mycket. Sinnet kan inte värja sig, det går rakt in. Själen gråter, men samtidigt jublar hjärtat för jag kan äntligen njuta till fullo av Livets mirakel. Jag har skapat det utrymme som krävs i mitt liv för att hinna, orka känna och njuta, en minut i tolv. Eller om det redan är en minut över…?

Kollapsen pågår ju, hjärnan vet det, hela kroppen känner det. Vi befinner oss i kollapsens epicentrum. Lövträden ruttnar, stammar knäcks slumpmässigt lite varstans. Korallreven dör. Mikroplasten finns överallt, ner i minsta lilla djuphavsvarelse. Arter försvinner i en hiskelig takt. Stress bland folk ökar lavinartat över hela jorden. Myndigheter, banker och storföretag avslöjas som korrupta, icke-fungerande. Enskilda individer samlar rikedomar på hög istället för att dela med sig, liksom enskilda världsdelar gör likadant. Fattigdom och orättvisor, lokalt och globalt, sticker mer i ögonen än någonsin, samtidigt som fler och fler inte orkar bry sig längre. Stäng gränserna, avveckla skyddsnäten, rädda sig den som kan, inte mitt problem.

Överallt syns avbrutna stammar och grenar, extra tydligt nu innan lövsprickningen. Fler och fler och fler.
Det ser konstigt ut. Som om träden slumpmässigt bara ger upp.

Listan kan på tecken i tiden göras längre, men det räcker med några få punkter. Jag vet ju redan. De flesta av oss vet redan, innerst inne. Det är därför polariseringen ökar. Folk blir rädda, upprörda. De flesta känner, tycker, vet att något är fel, vill leta syndabockar, peka finger, hitta lösningar. Pekfingrar pekar kors och tvärs. Som hetsigt irrande piggsvin med giftiga åsiktstaggar utåt. Fångade i sin egen panik.

För egen del orkar jag inte längre med att bli upprörd, agitera, leta lösningar, kämpa emot. Mänsklighetens roll i det hela kan diskuteras på så otroligt många nivåer, men vad tjänar det till när människors gruppmedvetande är ockuperat av att vilja ha MER, göra MER, uppröras MER, stressa MER hela tiden? Lösningen ligger inte i att Göra Mer. Tvärtom så är min fasta övertygelse att det enda vettiga är att stilla sig, vända uppmärksamheten inåt. Återvända till kroppen djupaste behov, till Jorden, lyssna på hennes mjuka viskningar och upprörda vrål. Att erkänna vår samhörighet med naturen vi håller på att slakta genom vårt habegär efter Mer, av allt. Att älska både den egna kroppen och Jorden som en Moder, älska och ära henne den tid jag själv har kvar, den tid mänskligheten har kvar. För kollapsen pågår, oavsett vad vi tycker om det. Ingen är odödlig, inte Moder Jord heller. Men, kanske kan mirakel ske om tillräckligt många sansar sig…?

I många år trodde jag, barnsligt naivt, att balplast var nedbrytningsbart. Hur kunde det INTE vara det, liksom..??
Men jo, plasten är äkta plast, och den är precis överallt.
Små och stora slamsor lossnar i hanteringen, blåser omkring och fastnar överallt i naturen, trampas ner i jorden,
hamnar i kornas magar, bryts ner, åker ut i vattendragen. Liksom alla annan plast som blåser i land längs våra kuster.
Det är så himla sorgligt. När tar det slut…?
Jag drar loss lite varje dag ur Jordens kropp.

Utmattningen lärde mig några otroligt viktiga saker:

Vistelse i naturen läker en stress-sargad kropp, särskilt om man låter det ta den tid som krävs.
Samhällsstrukturen som jag fötts i, med dess nuvarande normer och regler, är inte människovänliga längre.
Samhällsstrukturen, med dess nuvarande normer och regler, skapar sjukdom genom föreställningen om framgång genom evig materiell tillväxt.
Samhällsstrukturen, med dess nuvarande normer och regler, förhindrar människor aktivt från att leva i samklang med varandra och naturen.
Välbefinnande har inget med anseende, arbete eller ekonomi att göra, däremot med var och ens förmåga att etablera djupa relationer till allt levande.
En kropp och själ i balans jagar inte efter Lyckan, efter MER yttre stimulans.
En kropp och själ i balans reflekterar, känner, väntar in när tiden är mogen för kloka handlingar.
En kropp och själ i balans våldför sig inte på Jordens resurser på ett kortsiktigt sätt.
En kropp i själ och balans är nöjd i sig själv och längtar efter att få bidra till gemenskap.

Ute väntar varje enskild liten knopp på det rätta tillfället att våga öppna sig. De förmår inte bry sig om kollapser, klockor, almanackor, rådande normer, prognoser eller världsekonomin. Våren vågar starta om på nytt, vågar börja leva, varje år igen. Det är så otroligt trösterikt. Vågar de, så vågar jag. Vågar alla dessa miljarders, miljarders knoppar öppna sig – varje vår på nytt – och blotta sitt sårbara, kraftfulla inre, så vågar vi alla.

”…. få människor kommer vilja skydda naturen om de inte först älskar och förstår den.” Citat ur nedanstående tal om bl.a. den pågående sjätte massutrotningen, av Sir David Attenborough, publicerat idag med anledning av nya serien ”Our Planet” på Netflix:

Aktiverad

Kim de Bruin — Wed, 20 Feb 2019 10:26:59 +0000

Åååh, denna känsla av bråttom! Nu! Nu är det dags! Efter ett liv i väntan… Det är nu det händer!

Alltid vetat. Alltid haft all information, sedan barnsben. Det här västerländska sättet att leva är inte hållbart i längden. Pappa som visade mig strandlivet, havet, fåglar, insekter, odling, som berättade hur allt hänger ihop och är beroende av varandra. Hur han visade mig livets mirakel i allt: små löv, snäckor, frön, krukväxter, fjäderfä och små kaninungar. Sedan flytten, bort från överbefolkat, stressigt och nedsmutsat land där de sista spillrorna orörd natur var inhägnade för att inte trampas sönder. Betala biljett för att få vandra på stigarna. Från Holland till Sverige.

Åh, detta vackra stycke natur jag har fått nåden att rota mig i. Skandinavien, Sverige, västkusten! Skogen och havet, allemansrätten, friheten! Ovärderligt underbart!

Och sedan. Alla dessa många, långa år, i en samtid som bara jagade vidare efter mer, mer, mer. Hur jag gav upp, tunnhudad som jag var, föll till föga av ren överlevnadsinstinkt. Orkade inte vara udda miljötönt, foliehatt, bakåtsträvare. För ensamt, för smärtsamt! Ok då, smälta in, utbildning, jobb, prylar, resor. Ok då, ekorrhjulet, tjäna pengar så jag kan bli fri – sen, sen, sen, när jag är ekonomiskt oberoende. Då ska jag! Köpa mer, resa mer, köpa mer, njuta mer, köpa mer, ha mer tid! Unna mig! Because I’m worth it!

Åh, denna utmattningskrasch!

Tack! Jag vaknar nu! Vaknar upp till en samtid där alla mina gamla vetskaper, kunskaper, insikter plötsligt får plats. Det är rätt nu, det är trendigt nu. Det är Greta nu, Omställning pågår, klimatplaner, downshift, stressa mindre, forest bathing, lev enklare, det är sociala medier nu. Det händer nu, nu!

Jag gnuggar mina ögon, yrvaken, nyvaken, hur länge har jag sovit? Inte tid att sörja. Jag har vaknat! Och vet att jag är en imagocell*, liksom alla de där jag läser om, pratar med, upptäcker omkring mig. Det är så många imagoceller nu! Vi är så många nu. Inte ensam längre.

Som jag har väntat, på att få göra det jag hela tiden vetat att jag är här för att göra. Nu är det dags. Nu. Omställning pågår, downshift pågår. Det är inte svårt alls. Jag vaggar Jorden i famnen, viskar i hennes öra: ”Allt kommer bli bra. I am sorry. Please forgive me. Thank you. I love you.”

(https://www.flickr.com/photos/87312894@N00/)

*När en larv förvandlas till fjäril sker det med hjälp av s.k. imagoceller: celler som bär på information om den framtida fjärilens gestaltning. Från början bekämpar larvens immunsystem dessa celler, då de ses som främmande. Många dör. Men till slut är de ändå så många att larvens immunsystem inte hinner döda dem, och de börjar påverka larvens celler att ombilda sig till imagoceller. Larvens system kollapsar, det blir kaos. Men imagocellerna bygger upp fjärilen.

(källa: https://www.slideshare.net/KristoferBjrkman/1391769424-imagoceller)