Hälften räcker

posted in: Blogg, Ställer om | 4

Michael som är pappa till mina barn och en på många sätt mycket klok människa, brukade reta gallfeber på mig när vi levde ihop när han jämnt och ständigt sa: ”hälften räcker”. Han hade det som devis i alla möjliga sammanhang; löner, nya inköp, godis, snus. På den tiden triggades jag oerhört av det där, för det påminde mig om min far som alltid snålade med livets goda med liknande hurtfriska slogans. ”Två fiskpinnar räcker! Det är inte mängden som gäller, utan smaken!”. Under min uppväxt fick jag till vardags alltså inte frossa i vare sig god lyxmat eller lyxprodukter. Det kunde handla om att väldoftande och effektiva Ajax rengöring dissades till förmån för tråkiga grönsåpan, lösviktste gällde självklart istället för spännande påste, trendiga möbler var bara att glömma – ”de gamla duger fint”. Och så vidare i all oändlighet. Jag slet mitt hår, gaaaah så trist!!

Så, ja, att min dåvarande man gav uttryck för samma slags återhållsamhet var inte alls peppigt. Jag kände mig som Emil i Lönneberga som inte fick sockerdricka. När i hundan ska en få sockerdricka??

Nu är jag likadan som pappa. Värre, till och med. Det har blivit en sport att minska, på allt som jag kan minska. Jag nördar totalt på att minska. Det gör mig glad, taggad, ivrig. Det känns extremt meningsfullt. Vad hände egentligen? Hur ändrade sig känslan?

Det första jag kan konstatera är att det har varit en inre process. Förr gick jag runt med en djupt rotad känsla av otillfredsställelse. Kände mig inte hörd, inte sedd, inte respekterad eller accepterad. Utanför. Hungrig efter trygghet. Som barn snodde jag åt mig så mycket godis jag kom över, oftast genom att hälsa på min Oma (farmor) på väg hem från skolan. En kopp te, lite småprat i vardagsrumssoffan, och sedan avrunda med ett besök i Skåpet. Med knäna mot heltäckningsmattan i rummet på baksidan, öppna Skåpets dörr med lilla nyckeln. Därinne fin-servisen, bordsdukar, såssnipor. Och godis. Massor med godis. ”Hur många får jag ta, Oma?” ropade jag. ”Ta du.”, kom det betryggande svaret som innebar att jag utan skam fyllde mina fickor så de putade. Väl hemma smugglades godiset in under madrassen så inte mamma och pappa såg. De hade förbjudit Oma att ge mig godis på vardagar. Oma och jag hade en pakt.

Tandläkarbesöken var inte roliga. Att äta sega kolor efter läggdags i sängen just innan jag somnade var inte så lyckat visade sig, men glädjen över guldet i putande fickor översteg vida tandläkarobehaget…

Det här mönstret höll i sig i många år. Jag har varit snål med att dela med mig. Jag måste alltid ha mer. Det har känts som om jag går sönder om jag ger bort något som är mitt. Pengar, godis, prylar – spelar ingen roll vad. När man går omkring med en sådan känsla hela tiden är det supersvårt att tänka tanken att ”hälften räcker”, för man känner ju motsatsen brinna i kroppen: ”jag måste få tag på MER”.

När jag ser tillbaka på alla åren så inser jag att den här erfarenheten inte bara är min. De allra flesta av oss känner på liknande sätt. Vi har ett evigt djupt inre slukhål inom oss som vi hanterar på lite olika vis. Av diverse anledningar, oftast med sin rot i tidig barndom med otillfredsställda behov i olika grad. Det är tufft nog som det är att göra upp med. Men så rör vi oss dessutom i en samtid där konsumtion har blivit en massdrog. Vart vi än vänder oss så är svaret alltid: KÖP. Vi är fullständigt hjärntvättade. Allihop.

Numera vet jag att mitt inre slukhål aldrig försvinner. Jag vill ha mer, fortfarande vill jag ha mer. Liksom barnet som fått smak på socker vill ha mer. Vi är skapta sådana, vi människor. Vi vill alltid ha mer. Men vad gör det med oss, med vår Jord?

Någonstans på vägen började jag KÄNNA att min hunger efter mer drabbar någon annan levande varelse någonstans på klotet. Från början var det mest som en aning, mest en intellektuell teori. Jag minns när det blev känt att odling av jätteräkor förstörde mangroveskogar i Långtbortistan. Då var det enkelt att sluta äta sådana. Eller att fisket av tonfisk dödade delfiner. Enkelt: bara sluta ät tonfisk. Idag är det svårt att värja sig för alla larmrapporter från alla håll. Man försöker göra rätt, välja rätt. Men hur man än gör så visar det sig ofta med tiden att ens val ändå var skadliga i en annan ände av kedjan. I det här systemet av varor som via flera mellanhänder skickas kors och tvärs över klotet är det helt omöjligt att veta om det verkligen sker på ett hållbart och rättvist sätt. Greenwashingtrenden är hetare än någonsin.

Stundtals fick jag existentiell totalpanik: Jag existerar – alltså skadar jag. Den smärtan är vidrig. Impulsen att stoppa huvudet i sanden är mycket svår att stå emot. För slukhålet kräver ju sitt, därinne. Jag måste ju få njuta, jag måste ju få leva, eller vad fan är annars meningen med livet?

Återvändsgränden för min egen del var huvudsakligen matematisk. Det började med en enkel insikt. Om jag tar en chokladbit eller äter hela kakan – jag blir ändå inte nöjd, mätt kanske, eller äcklad, men sällan nöjd, inte varaktigt i alla fall. Då kan jag lika gärna låta bli. Känslan är densamma. När den här insikten landade i mig, kunde jag börja tillämpa den principen på andra företeelser också.

Så det blev till slut en enkel ekvation: Om jag inte vill dö, och inte vill skada och om jag vill njuta av livet: då måste jag ändra min uppfattning om vad som är njutbart. Då måste jag ändra min definition av den mänskliga drivkraften av att ”vilja ha mer”.

Så nu njuter jag av att minska. Jag frossar i mer tid, mindre pengar. Jag frossar i en pytteliten whisky någon enstaka gång istället för vin och öl till vardags. Jag frossar i att vara närvarande i naturens magi, att andas djupa andetag och inte ha så många tider att passa. Jag njuter av att tjäna lite och betala mycket skatt i förhållande till det lilla jag tjänar. Jag njuter av att vara en del i samhället på mina villkor så att jag håller mig frisk. Njuter av att ha tid att hjälpa mina åldrande föräldrar. Jag njuter av att göra tvärtemot vad samhället menar är den rätta vägen: jobba fulltid, ha skyhöga krav på komfort och support, stressa sönder och spendera mera som tröst. Jag njuter av att inte slösa med vatten, att se hur mycket jag kan minska elförbrukningen utan att förlora känslan av välbehag.

Detta val jag gjort är provocerande för en del, har jag förstått. ”Om alla gjorde som du, vem ska då betala för välfärden?” är ett vanligt argument. Jag vänder på frågan: vad är välfärd? Att inte ha tid med sina närmaste? Att överlämna vård av barn och gamla till ett system som håller på att kollapsar i allt snabbare takt? Att förlägga det mesta av sin vakna tid hos en arbetsgivare du inte känner i utbyte mot pengar för att du känner dig så illa tvungen? Att byta kök vart femte år? Att resa till Thailand varje år? Att öka sin energiförbrukning för varje år som går? Att byta dator och mobil i takt med att nya modeller säljs?

Vatten från regntunnan duger till allt: luftfuktare, värmemagasin, diskvatten, kaffevatten.
Det värms upp av brasan och är redo att användas när jag vill.

Jag vänder vidare på frågan: om fler gjorde som jag, skulle välfärden kosta så mycket då?

Sedan ställer jag en fråga tillbaka: varför blir ni så upprörda, ni som betraktar mitt val på avstånd med ogillande? Vad spelar väl en liten 53-årig kvinnas val för roll i det stora hela? Vad är det inom er själva som gör att ni blir upprörda? Skulle ni själva kanske vilja trappa ner en smula? Vad är det som hindrar er?

Se här blev det både kaffe och disk utan att en enda kWh el krävdes.
Löjligt enkelt och ingen världsfred blir det av detta lilla men det är så tillfredsställande att det krullar sig inombords och att vara tillfreds med så lite måste ju ändå vara Äkta Lycka 😀

Nu är det sällan jag blir ifrågasatt ansikte mot ansikte. Det är mer så att de flesta som jag talar med ger uttryck för egen längtan till ett enklare liv. Det gläder mig. För jag tror uppriktigt att om fler skulle börja utgå ifrån att hälften räcker, så har vi god chans till att få överlämna en Jord på bättringsvägen till våra barn och barnbarn. Vilket ju borde vara den allra viktigaste frågan i nutid.

Jorden vi ärvde…

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

4 Responses

  1. Loella Rydell

    Hej!
    Undrar lite var du bor i vilken stad. Tycker det var otroligt fint det du gjort och bli oberoende och självständig. Min mor är inne på samma,har ett år kvar till pension och dom är på henne om att söka upp till 15 jobb i månaden. Men hon är klar med jobb vill inte jobba mer,har jobbat otroligt mycket och vart ensamstående egen företagare ,pendlat till Norge i 10 år. Otroliga erfarenheter men till slut gått in i väggen och fått väggen på sig 😬😳och har väl inte kravlar ur än eftersom dom inte låter henne va.
    Kul att se att du har lyckats!!🥰
    Varma Hälsningar Loella

    • Kim de Bruin

      Hej! Tack för fin respons! Jag bor strax utanför Grebbestad, på västkusten.
      Så synd att höra hur de jagar din mor. Och hon är inte ensam om den upplevelsen, så tokigt det har blivit… Och allt värre tycks det dessutom bli. Till slut kanske man inser att man inte kan slåss mot samhällets dysfunktionella väderkvarnar – man får börja tänka utanför boxen. Kniven på strupen, som jag kände att jag fick, var inte så tokig ändå, för man tvingas rannsaka sig: vill man kuvas som offer för omständigheter eller törs man göra sig redo att byta verklighet, dvs göra stora förändringar i sitt eget liv för att återupprätta sitt egenvärde? Inte lätt, tvärtom, smärtsamt och arbetsamt. Men hälsa henne att det var värt det :-). Hon har dig som peppar på antar jag 🙂 Lycka till! Hälsning, KIm

  2. Lotta

    Skrattar av igenkänning. Som barn med smygande av godis, som vuxen att smyga undan för att få ha lite för sig själv.
    Så mycket av det du berättar känner jag igen. Hela mitt liv har handlat om att frigöra mig, att klara mig själv.
    Vägen har varit lång men jag har aldrig släppt drömmen.
    I november flyttade jag in i min pytte vagn. Ångesten över hur i hela friden jag skulle få plats på tio kvm kändes som ett misslyckande.
    Vintern kom och ångesten blev till kreativitet. Jag köpte en liten bastuvagn som fungerar som kallförråd. Byggde garderob, kök,säng,hyllor.
    Det går, t.om uppe i västerbotten att bo litet och bekvämt.
    Tack för att du delar dina tankar och att du så fint kan sätta ord på dom.
    Vill gärna ge dig ett boktips, om du inte redan läst den (jag vet, man ska inte dela boktips) 😉 ’Hästarnas budskap’
    Kram

    • Kim de Bruin

      Hej, vad roligt att läsa din kommentar. Tänk att vi blir fler och fler, runtom i landet, som väljer att växla ner. Intressant att ångest kan förvandlas till kreativitet 🙂
      Skulle vara roligt att se ditt lilla krypin!
      Har inte läst Hästarnas budskap, ska kolla upp boken, tack för tips!
      Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.