Arbetsdagar

posted in: Båtliv, Blogg, Tystnaden | 3

Hurra sommaren är förbi! Hur sorgligt och vemodigt det än känns så är det pirrigt också! Om en vecka går flyttlasset, det är ju så pirrigt så jag vet inte riktigt hur jag ska formulera orden, så det får vänta 🙂

Men med höstens ankomst drar ju arbetet igång igen och det är så himla roligt! Förra veckan fick jag vara med och arbeta en dag som höräfsare på Saltö utanför Strömstad. Där har Trossö Naturvårdsuppdrag slåttrat små ängar på gammalt vis: med häst och vagn. Nu hade höet torkat och skulle samlas ihop. Vi var 8 personer plus nordsvensken Nimbus som påbörjade arbetet denna något svala och fuktiga dag som snart skulle visa sig bli perfekt höräfsarväder.

Det är något speciellt med hästar, jag smälter som vax i deras närhet. Inte konstigt, jag har varit hästmänniska sedan jag föddes och varit hästägare från 12 – 45-årsålder. Min kropp blir lugn av hur de rör sig, hur de låter. Tramp, tramp, flås, frust, frust, fnys, tramp, mums, mums. Nimbus trivdes kanonbra med att trampa runt i prima hö. Att räfsa höet är inte lika tungt som att slåttra berättade hans ägare Åsa. Slåttern ska både dras och drivas, och när gräset är tjockt på sina ställen får Nimbus ta i extra mycket. Men räfsen ska bara släpas runt, lätt som en plätt! Dessutom är det nära till munsbitarna 🙂

Vi tvåbeningar hade höräfsor och högaflar och en fyrhjuling med vagn att förflytta höet med. I början räfsar man ivrigt och effektivt. Efter ett tag börjar musklerna, som för detta ändamål sällan används, protestera. Då slår man av på takten och drar sig till minnes att någon gammal och vis människa sagt en att man orkar som mest och längst om man arbetar långsamt. Så snart nog hittade jag den lugna växeln. Då gick det fint, till och med att byta från höger till vänsterhänt. Och det magiska är, att när man arbetar tillsammans i ett gäng så här, så får man på något odefinierbart sätt energi av varandra. Plus en hel del trevligt prat. Och glass! Vi fick glass på eftermiddagen när solen började kännas väl ivrig och timmarna tycktes krypa fram medan strängarna med hö tycktes bli längre och längre.

Jag njöt av tystnaden. Fyrhjulingen startades endast när vagnen behövdes flyttas. Vi arbetade, vi var många, vi fick mycket gjort, men det var mestadels alldeles lugnt och tyst och jag hörde sjöfåglarna, småfåglarna, det dämpade småpratet från mina medräfsare samt vindens prassel i några lövträd i närheten. Sedan kom det en traktor, en sådan där som klipper gräs längsmed vägarna. Den fick också väldigt mycket gjort, jag nickade ett tacksamt hej till killen som körde när han passerade, för det känns alltid bra när väggrenen klipps och särskilt när de haft vettet att vänta till sensommaren så att insekterna hinner njuta av blomningen först. Men jag tyckte synd om grabbstackaren som var tvungen att sitta i det där bullret hela dagen lång medan jag kände mig som Drottningen av Fucking Everything som fick arbeta i detta naturtysta arbetsparadis: den vackraste miljö man kan tänka sig: klippor, stränder, hav. Känslan av mening och tillfredsställelse var total när jag for hem. Vi hade blivit färdiga med alla ängarna. Ett väl utfört dagsverke och hela min kropp log från topp till tå.

Och igår hade jag ett roligt jobbuppdrag med min båt Munin. Linnea som driver tångföretaget Catxalot (där jag fick förmånen att arbetsträna under en period för några år sedan) ger tillsammans med en tång- och matälskande vän ut en bok på Natur och Kultur i november och förlaget var hemma hos henne för att ta en massa matbilder och givetvis skulle de även ta bilder medan Linnea paddlade fram för att leta efter tång och tillagade en måltid på klipporna. Jag var tillfrågad att vara följebåtsskeppare. Väderprognosen såg inte ett dugg bra ut, men någon däruppe måste ha tyckt vi kunde behöva lite flyt, så det visade sig bli en kanondag för paddling och fotografering. Vindstilla, mulet och frambrytande sol när maten skulle ätas. Regnet höll sig borta. Vi puttrade runt öarna Käften och Källarholmen utanför Grönemad och med jämna mellanrum stannade jag motorn så vi fick känna av tystnaden även här. Höra Linneas paddel plumsa i vattnet, kluckandet av små krusningar mot klipporna och enstaka fåglars läten. Inte minst gässen som skränande samlar sig för avfärd.

På sätt och vis längtar jag efter den nya tiden, som borde vara på gång. En ny tid där bullrande förbränningsgmotorer är ett minne blott. Detta känner jag verkligen starkt, i varje fiber av min kropp. Det är som om den börjar bli allergisk mot motorbuller. Trots att det är så himla nostalgiskt med en puttrande enhästars dieselmotor. Man känner sig trygg, sa någon av mina passagerare. Jo, jag håller med, det gör man, puttrandet står för ett minne av långsamhet och styrka och pålitlighet. Men det är ljuvligt att stänga av motorn och segla, eller bara ligga och guppa. Tystnaden är som en lättnadens suck. Det är ju inte mer än typ 100 år sedan förbränningsmotorerna gjorde sitt intåg på klotet. Innan dess hördes enbart naturens ljud i naturen. Det vill säga, ofta rätt tyst. Jag kan längta dit. Jag hoppas det hinner bli så innan jag dör.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

3 Responses

    • Kim de Bruin

      Hej Hans, tack!
      Flytten går enbart några få kilometer, strax utanför Grebbestad.

  1. Thomas

    Det där fick mig att minnas min barndom i slutet på 50 talet , min moster och hennes man hade 4 arbetshästar , nordsvensk ras…och det slåttrades och räsfades
    och sattes upp höhässja…allt arbete gjordes med häst då minns jag. Den ena hästen var pensionär och fick gå och lulla som den ville ,mosterns man ville inte slakta den bara för den var för gammal

Lämna ett svar till Thomas Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.