Utanför

Är utan mobil. Den gamla, som höll förvånansvärt länge, fick ett ofrivilligt saltvattensbad då jag glömde bort att den låg i badshortsfickan när jag lastade ombord mina pinaler efter en baddag på Stora Brattholmen. Vattnet hade stigit rejält sedan jag la till, fyra timmar tidigare. Det nådde mig nästan till midjan men jag klafsade kaxigt fram och tillbaka i mina badsandaler, obrydd av diverse farligheter på botten såsom invasiva arter av ostron, havstulpaner och annat lömskt som doldes under all tång. Inte förrän jag och barnbarnet Leah puttrade fram i sakta mak, och jag fick impulsen att ta en bild, upptäckte jag fadäsen. Mobilen fick sova ett dygn i en påse med torrt ris, men vägrar konsekvent att vakna till liv igen. Jag har gett upp.

Nu är jag utanför. Hela jag befinner mig på en annan planet. En planet där jag inte kan kolla väderleksappar varannan timme, slö-skrolla i fb-flödet för att få min dagliga dos med upprördhet, inte betala räkningar, kolla almanackan eller spontant komma i kontakt med någon närhelst andan faller på. Jag kan inte ens dokumentera min vardag med bilder. Det är nästan som om jag inte finns.

Hur ska det ens kunna vara verkligt att jag körde röjsåg, motorsåg och häcksax hos pappa i 29-gradig värme i hela fem timmar och fick massor gjort, utan att jag fick tagit en enda bild på hela miraklet? Och inte kunde lägga ut en liten blygsam blänkare om denna bedrift på insta? Nej, det var nog inte verkligt. Bara fantasier. Och hur ska alla tankar jag tänker, och alla vardagliga händelser som sommaren erbjuder i form av familjehäng, planlöst ingentingande varvat med djuplodande samtal om existensen – hur ska allt detta ens kunna bli hågkommet, vara verkligt, om det inte finns MOTTAGARE som jag kan visa upp och berätta för, någon som bevittnar?

På den här mobillösa planeten traskar jag nu runt och undersöker frågan sedan några dygn tillbaka. Och därmed insåg jag att jag i alla fall kan skriva blogginlägg om det för jag har ju kvar min dator. I ärlighetens namn måste jag erkänna att det går utmärkt att vara mobillös. Det är skönt på något sätt att inte vara nåbar. Verkligheten blir verkligare, mer fysisk. Min kropp måste röra på sig för att få kontakt med andra. Kan inte smsa in till familjen i stora huset, måste knalla dit. Och jag är mitt eget vittne, och jag duger. Har upptäckt att det går alldeles jättebra att existera utan att hela tiden ha kontakt med allt och alla ”därute”.

Jag laddar inför flytt av mitt hjulhus, btw. Det är läskigt, spännande, roligt. Det ska ske inom den närmsta månaden. Platsen jag hittat är tillfällig, men känns väldigt bra. Inte långt härifrån. Ändå känns det som ett gigantiskt steg att ta. Jag har ju vant mig vid att bo här i Michaels trädgård, det är trevligt och bekvämt på alla sätt. Men det var ju inte meningen att bli kvar här, jag har en vision som jag måste sträva vidare mot. Så jag får ta och bita i det här jobbiga äpplet: att bryta upp och skapa förändring. Det är något av de jobbigaste för min del, jag är ett vanedjur till dumhetens gräns.

… och där kom Schenker med min nya begagnade mobil. Byter planet igen. Vi hörs! 🙂

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.