Jord under naglarna

posted in: Blogg, Naturens kraft, Ställer om | 10

Glider bort från nätet, mer och mer. Det äcklar mig. Konsumerar fortfarande en del på internet, kollar serier eller försöker hålla mig uppdaterad inom vissa ämnen som intresserar mig. Men även om jag en faktaknarkare, så börjar min längtan efter ett giftfritt liv (i alla aspekter) leda till att kroppen visar vägen nu. Den mår fysiskt illa av att hantera datorer och mobiler, den är irriterad, arg, och missnöjd med hur de här apparaterna slukar tid och fokus. Hur de håller mig fångna.

Så, world wide web och den digitala världen känns därmed mer och mer som ett verkligt spindelnät i vilket jag klibbat fast i allt för många år nu. Jag håller på att kravla mig ut härifrån. Eller helt enkelt inse att jag inte behöver se verkligheten som den tycks se ut, via nätet. Lite som i filmen Matrix. När jag är uppkopplad mot internet förvrids mina sinnen, jag serveras en verklighet som i allt mindre grad känns verklig. Den känns lika obekväm som en för trång yllekostym. Sanningar slåss om utrymmet. Åsikter haglar. Motstridig fakta finns överallt. Informationsflödet sinar aldrig, tvärtom ökar det bara och folk är inte kloka – blir de fakto bara dummare ju mer information som serveras. Alla kan alltid hitta belägg för sina egna sanningar. Det finns forskning som stödjer alla slags åsikter och ständigt nya sanningar väntar bakom nästa hörn.

Och vad är då sanningen värd, om det är färskvara, i slutändan? Nyss var det bra att undvika mättat fett, nu är det en myt. Nyss var rökning bra för lungorna, nu är det förbjudet att röka nästan överallt. Nyss var amalgam och ddt och asbest helt ofarligt, nu är det sprutläkemedel och trådlös höghastighet och att leva ett liv avskuren från naturen som är helt ofarligt. Inget vet förrän vi har facit i hand men alla är tvärsäkra, för alla har bråttom och ingen hinner känna efter, så man förlitar sig på Vetenskapen som visar att ”Just nu är detta tvärsäkert sant.” Jo. Med det oftast outtalade tillägget: Tills vi vet mera. Och tills någon betalar för en annan sanning. För lobbyisterna finns överallt. De kväver alla impulser till försiktighetsprinciper, de blundar för varningssignalerna och tystar visselblåsarna ifall aktieägarna är för mäktiga. Skogsskövling, teflonindustrin, fluorprodukter, mineralbrytning, textilindustri osv. Och så vidare. Och så vidare. Marknadskrafterna äger än så länge spelplanen, oavsett hur mycket altruism som rörs ner i soppan. Det är i slutänden alltid pengarna som räknas. Än så länge. Jag tror dock att det är på väg att ändra sig. Det finns många tecken på att saker och ting ändrar sig nu, snabbt.

Men jag orkar inte längre. Jag blir alldeles för triggad av informationsflödet, sanningsflödet, åsiktsflödet. Yr i skallen och ledsen och förvirrad och uppgiven och arg, och jag orkar inte känna så längre. Det snurrar för fort, jag behöver långsamhet, stillhet och eftertanke. Jag behöver få känna, i lugn och ro, vad som är sant för mig, vad som är bra för mig. Så det räcker nu, faktiskt. Jag vill prata med mina krukväxter och ge fåglarna frön och lyssna på musik, och dansa och sjunga och hjälpa pappa och mamma nu när de är gamla, gå i skogen i skymningen och vid havet när det blåser, njuta av barnbarnen och gärna också hinna lyssna på mina medmänniskors öden. Jag vill vara en medmänniska, en liten levande kugge i den levande världen.

Ja, men jag ville ju skriva? Och mina skrivna texter kan ju bidra med något? Någon kan ju känna igen sig? Ja, kanske. Och jag har inte slutat skriva. Men jag vet inte om jag vill bli hörd längre, och kanske inte på den här digitala scenen. Den här kanalen. Min röst drunknar bland alla miljarder röster, och jag orkar inte längre anstränga mig, slåss med tekniken, för att bli hörd. Framförallt orkar jag inte hamna intrasslad vid datorn eller mobilen varje gång jag vill dela något. För det krävs ständigt nya uppdateringar, godkännande av nya villkor, nya avgifter, nya kontrollsystem. Det är så otroligt mycket att förhålla sig till. Det tar så otroligt mycket tid…!

Nu till exempel, jag skulle bara skriva det här spontant påkomna snabba inlägget. Men fick ägna 25 minuter åt alla tilläggsuppdateringar för hemsidan innan jag kunde börja skriva. Bara för det var så länge sedan jag var inne senast.

Eller nyss. Jag försökte för tredje gången boka en tid via Närhälsans nya app. Men appen är obegriplig, eller så är min mobil inte kompatibel med deras app, vad vet jag. Hur som helst vid varje tidigare försök så gick något fel. Man hamnar i ett slags chattlimbo med någon dator som vill veta en massa men som inte fattar metaforer så man måste försöka tänka som en robot när man svarar annars tar frågorna aldrig slut, sedan när man väl kan boka en tid så är risken stor att om man trycker på fel pil så slungas man tillbaka till ruta ett och får börja om från början. Jag orkar inte, jag vill inte. Det är inte värdigt. Jag vill prata med människor, med riktiga människor av kött och blod, med fel och brister och dåliga dagar. Sånt kan jag begripa, sånt kan jag förhålla mig till. Men inte obegripliga algoritmer, krångliga självbetjäningssystem som inte känner av vad jag behöver. De stjäl min tid. Fyfan vad trött jag är på detta.

Däremot så kopplar jag upp mig mer och mer mot det andra nätet. Ni vet, lite som i filmen Avatar. Naturens energi. Den är på riktigt, den ger svar, den ger läkning, den fyller mig med lycka. En liten fågel på en gren, tusen daggmaskshögar i gräsmattan, doften av mossa, livet som återtar utrymmet i småbåtshamnen när inga småbåtar skuggar botten. De gamla ståtliga ekarna som erbjuder sin visdom, asparna som sprider livskraft och nyfikenhet. Att arbeta med kroppen, hantverk, matlagning, snickeri. Lavarnas tusen busiga färgskiftningar på graniten. Jorden jag vandrar på, den vill jag umgås med. Det riktiga livet.

Så jag är inte försvunnen. Jag bara återvänder till där jag hör hemma.

Vi får se om, och i så fall var mina skrivna ord vill finna sin väg ut mot eventuella läsare. Kanske blir det analogt. Brev eller pamflett eller bok. Ni vet, papper. Något man kan ta i, spara eller elda upp. Ska fundera över det. Känna efter. Men just nu: en välbehövlig paus från den digitala världen.

Kom gärna förbi och hälsa på, vi kan ta en promenad och så bjuder jag på fika, på mitt lyssnande öra och raka samtal. Om vi är inne kan vi ha tvärdrag och hålla säkerhetsavstånd för säkerhets skull, för vi är ju ”i dessa tider”. Men så länge vi kan se varandra i ögonen IRL och buga och tacka varandra ajö för ett Riktigt Möte i tid och rum så behöver det inte vara ett hinder. Tvärtom kanske vi kommer närmare varandra på det sättet?

Take care <3

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

10 Responses

  1. Annelie

    Hej!
    Snubblade över ett reportage på SVT app om dig och ditt boende, har drömt i många år om nåt liknande men livet kommer emellan, barn osv. Men en dag så, då jäklar bli det något liknande! Min son är visserligen 18 och snart klar med gymnasiet, min sambo är inte lika pigg på ett sådant boende…men jag har min dröm, så är det. Själv ska jag studera det sista på yh utbildningen jag startat till steriltekniker, ett lugnt och systematiskt arbete, passar perfekt efter många år inom stressiga transport och logistik.
    Läste även här i din blogg över internethetsen, håller fullkomligt med! Man lever i en parallell verklighet som är bara fake och skäl tid, och fokus från den verkliga verkligheten. Jag har satt timmer på FB och Instagram på telefonen, ca 10 min om dagen på vardera app. Måste ta vara på tiden i det verkliga livet. Är dock som du fakta knarkare men det går att googla, läsa böcker och tidningar för att stilla den hungern. ☺️
    Jag fick ny låga och framtidsvision av ditt reportage, måste jag säga. Hela själen skriker efter ett sådant boende! Dock är det en del praktiska funderingar jag har och det är det här med dusch? Toaletten du beskrev är något som passerat mitt huvud, men dusch och rinnande vatten är en huvudkliare…om du vill får du gärna komma med tips, råd och vad man bör tänka på..😃 PS. Det lilla jag såg i reportaget, vs precis så jag vill ha det! Underbart! DS.

    • Kim de Bruin

      Tack 🙂 Än så länge har jag inget vatten indraget. Jag bär in regnvatten för disk och tvagning, dricksvatten hämtar jag hos grannen. Alltså har jag heller ingen dusch inmonterad ännu. Det kommer nog att bli av på sikt, när jag hittat min permanenta plats att stå på. Men det känns inte viktigt. Jag bastar en dag i veckan, övriga dagar räcker det med en balja varmvatten och en tvätthandske 🙂

  2. Katja

    Så bra och inspirerande inlägg!!🙏🏽 Tack! Önskar jag kunde komma och prata med dig, höra dina tankar irl! (Hittade din blogg via SVT-inslaget om ditt tiny house.)

  3. Ingemar

    Wow!!! Lycka till.
    Har nyligen flyttat till kollektiv. Finns många anledningar för alternativa och bättre sätt att leva.

  4. Javier

    Så viktigt det du skriver om, så viktig den steg du tog.
    Så modig.
    Poesi är aldrig lätt.

    Den tar sig tid att skrivas i sten.

    Canelita.

  5. Anna

    Såg dig på svtnyheter! Fantastiskt mod och vilken bostad🤩 Sen länkade jag vidare och hamnade här. Känner igen mig i så mycket av det du skriver!
    Jag bor i en bostadsrätt på 41,5 kvm. Det var vad jag var tvungen att låna till och hade råd med efter skilsmässan. Jag är så nöjd och tycker det är bra. Andra ler lite besvärat när jag berättar.
    Heja dig❣️ Gott nytt år önskar Anna

    • Kim de Bruin

      God fortsättning! Så underbart med en människa som är NÖJD! Ibland tänker jag att det är den mäktigaste av alla revolutioner i dessa tider: att vara nöjd 🙂 De besvärade leendena kanske säger mer om dem själva än om dig. De är kanske rädda? Heja dig!

  6. Hans

    Hej!
    Vad kul att läsa om dig.
    Känner igen så mycket.
    Jag bor själv i en liten röd stuga med utedass och vatten tas från brunn med hink

    Kom på att man skulle kunna skriva blogg genom att först skriva på papper och sedan ta bild på det skrivna papperet och publicera det Undra hur det skulle tas emot? Kanske skulle man bli först med att ha skapat en ny trend?

    Mvh
    Hans

    • Kim de Bruin

      Tack Hans! Vilken kul idé, värt att pröva. Undrar just om mina händer minns hur man skriver för hand, nuförtiden skriver de mest korta listor osv. Men ska nog faktiskt prova hur det känns någon dag :-)!

Lämna ett svar till Kim de Bruin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.