Tala sin sanning

Det påstås inom allt fler kretsar att det är dags nu. Att tala sin sanning. Att bidra till väven med sin tråd. Att kliva in i kören och sjunga sin stämma. Inte för att norpa åt sig solostämman, inte för att proklamera Den Enda Sanningen, för den är ju som bekant skiftande och ytterst personlig. Inte heller för att Övertyga om Rätt eller Fel, för ingen kan ju uppfatta något annat än det den själv bär inom hjärtat. Jag har lovat mig själv att skriva och att våga publicera. Mitt förrförra inlägg handlade om rädsla. Den mottogs väl, jag fick så många återkopplingar. Människor skrev att de älskar mig för den jag är. Människor skrev att de känner likadant. Det var trevligt, jag blev glad, men det hjälpte inte ett dugg (förlåt, inte för att förminska era ord, utan för att visa hur djupt rädslomönstren verkar). Jag är, om möjligt, ännu mer skärrad nu än då. Det var som att öppna luckan till en inre katakomb av undansopade känslor. Och nu är de på ytan och kravlar omkring likt hundratals små silverfiskar som ilar kors och tvärs genom precis varenda liten tanke, varenda liten handling. Det går inte att komma undan. Jag tittar på dem, silverfiskarna. Kanske var de troll förut, då, när de bodde nere i katakomberna. Silverfiskar är ju i alla fall lite lättare att förhålla sig till, kanske gulliga rentav..? Jag får väl bekanta mig med dem, berätta om dem, en i taget.

Ok. Det svåra med att komma igång, på egen hand, själv.

Jag har så mycket tid nuförtiden när jag inte har en anställning. En vecka som denna, när det regnar och det därmed inte blir strandstädning. Inga avtalade tider i almanackan. Underbart, jo! Men också; ångesten och rädslan. Jag får inget gjort om ingen kommer och knuffar igång mig. På riktigt.

Jag har en attgöralista med närmare 15 punkter. Inga är särskilt svåra. Listan skrevs för en månad sedan. Den är tänkt att vara till hjälp. Men varje gång jag tittar på listan får jag panik. Kroppen drabbas av vallningar från helvetet, hjärnan rullar ihop sig till en boll och gömmer sig i ett hörn, oåtkomlig för vädjanden eller lockrop. Armar och ben blir blytunga och kroppen vill kollapsa i närmaste säng eller soffa och det enda som ibland kan hjälpa är att gå ut. I friska luften och med blicken förankrad i närmaste stadiga träd kan krampen ibland släppa, och har jag tur får jag en ny impuls som håller mig på banan, även om det då oftast blir något helt annat jag tar itu med. Som häromdagen.

Jag skulle såga ved, för min kamin tar bara korta vedstycken, och nu väntades regn och rusk dagar i sträck, och jag är faktiskt extremt förutseende. I tankarna i alla fall. Jag hade denna punkt på min lista sedan dagar tillbaka. När det dåliga vädret var ett faktum och jag hade en dryg timme tillgodo innan regnet skulle vräka ner gick jag ut för att skrida till verket, ytterst motvilligt men med en inre beslutsamhet och tapperhet som var förbluffande. (Det är lika förbluffande varje gång jag lyckas ta mig i kragen helt på egen hand och skrida till verket av egen kraft. Är det något jag alltså har extremt svårt för så är det att självmant komma igång, samt dessutom att avsluta, det hör tydligen till diagnosen). Nåväl, jag skred till verket men hann inte längre än till första steget utanför min dörr, ner på pallkragetrappan, vars översta del nu krackelerade under mina fötter. Den hade hittats i en lerig del av trädgården och följdaktligen varit murken sedan minst 1873, så det var ju inget oväntat. Men ändå. Blixtsnabbt rann min tappra arbetsiver över i snilleblixtidén att jag nog skulle hinna fixa en ny trappdel innan regnet. Och hinna såga ved. Och se där. Nu fann jag mig ivrigt snickrandes en ny övre del till trappan. Den sammanbitna tapperhetsarbetarhjälten hade totalt dunstat bort. Trappdelen blev superfin och komma att hålla i många år. Den undre delen däremot, även den bestående av pallkragar i olika stadier av förfall, kommer nog behöva åtgärdas inom det närmsta året. Någon ved hann jag givetvis inte såga.

Om någon tycker att det ser lite konstigt ut med överhänget på den nysnickrade delen, så har ni rätt.
Men det beror enbart på att jag använt mig av spillbitar. Det fick bli som det blev liksom.

Texten ovan är ju bara ett av många exempel. I det här fallet blir det ju en skojjig text av det hela åtminstone, jag ler åt beteendet själv. Men eftersom detta mönster går igen i både smått som stort så är det lätt att hålla sig för skratt i längden. För även om jag får massor gjort på ett lite gulligt ostrukturerat sätt så får jag inte gjort det jag behöver få gjort i den takt eller ordning som hade varit att föredra. Jag klarar det inte själv. Jag behöver andra människors inblandning, och då helst snälla och trevliga människor. Det borde inte vara ett problem. Ingen människa är en ö heter det ju. Med förnuftet vet jag ju att vi är inte skapta för att klara oss själva, vi är skapta för att samverka i flock, ta hjälp av varandra, bidra med våra olikheter. Men förnuftet är inte till hjälp här, för jag ser tillbaka på ett liv av social oförmåga. En ängslig människa som försökt upprätthålla en mask av duglighet utåt för att inte bli utstött (kolla “kan själv”!), samtidigt som jag inte fattade hur jag skulle skapa eller upprätthålla sociala sammanhang eller be om hjälp eller hade ork att om och om igen försöka. Jag klamrade mig fast vid familjen, behövde dem, de har varit mitt ankare i livet. Jag ingick i flocken och det gav mig struktur, något jag stundtals kände mig totalt kvävd av men samtidigt på riktigt behövde för att fungera.

Nu är det bara jag, och jag hittar inte någon struktur i mig själv, inte av den sorten som man får saker gjorda av i alla fall. Även om jag “klarar mig”, så har jag så mycket mer att ge än att bara klara mig.

Av den här anledningen är jag extremt tacksam att min exman Michael hjälpte mig att bygga min stuga på hjul. Han har varit bollplank, igångsättare, avslutare, medtänkare och extrahänder. Samtidigt lät han mig äga projektet, fatta besluten, välja metoder. När jag satt som fastfrusen inför nya moment, intrasslad i berg av inhämtade fakta, tanketrasseltrådar om olika metoder, valmöjligheter och angreppssätt, så lyfte han bara ett verktyg och satte igång. Och när vi väl var igång, så löste jag för det mesta resten själv utan några som helst problem. Magiskt!

Ofta har jag lekt med tanken att utsätta mig för att bosätta mig långtbortiskogen som en eremit, bara för att se om det går att locka fram en inre struktur, en inre igångsättarkraft. Jag har tänkt så därför att det hänger en mystisk, mytologisk lockelse kring den tankebilden. Som Jesus i öknen, Inanna i underjorden; kanske förvandlas jag av att tvinga mig själv till ensamhet i alla aspekter. Slutar använda människor som kryckor (det var ingen snäll tanke, usch varför så föraktfull mot mina behov…?). Jo, för kanske uppstiger jag då ur den självpåtagna ensamheten som fågel Fenix, lyfter mina vingar och flyger med triumferande rop uppåt och … Bam, krasch. Ridå. Nej, hjärtat vet att det inte är sant för mig. Jag är ingen Ensamhjälte. Eremitlivet är inte min väg, det är bara en romantisk dröm. Min väg är att börja våga vistas i flödet av människomöten, precis som den jag är, trots att jag blir förvirrad, rädd, ifrågasatt, dragen i, påverkad och omruskad. Att våga be om hjälp, att våga vara till hjälp, trots att jag genomsyras av ren skräck och därmed även utmattning. Att våga erbjuda mig, att våga vara gränssättande, att våga säga nej och våga säga ja. Att våga säga min sanning. Det lär jag mig knappast som eremit. Utan i mötet med andra. Ut ur garderoben kvinna , schas.

Det är ju vackert att behöva andra! Jag ödmjukas av den läkande insikten. Jag behöver er, medmänniskor! Vi behöver varandra!

Och av den anledningen drömmer jag om en bogemenskap. En liten by på cykelavstånd till den lite större byn. Där vi bor tillsammans på några hektar mark i våra småstugor, där vi hjälps åt med gemensam permaodling, djurhållning, bikupor, kompostering. Där vi samäger marken, samäger större verktyg och maskiner, delar på bilar och elcyklar. Där vi samtalar kring elden om livets stora och små frågor, hjälps åt när någon blir sjuk, behöver ett handtag eller en kram. Där vi ordnar utbildningar, kurser, sharings, filmkvällar, samtalskvällar. Där vi leker och skapar och delar med oss till varandra och andra. Där vi lär oss, utforskar nya, hållbara sätt att vara framgångsrika på. Där vi är rika på gemenskap istället för på materiella rikedomar. Där livet blir hållbart, i alla aspekter, men särskilt med tanke på Moder Jord och alla oss som inte längre fungerar i samhällets alienerande arbetslinjestrukturer.

Hoppsan, ja men förlåt, nu gled jag iväg i något slags besjälat visionärstal. Kan uppfattas som en smula yvigt och religiöst. Men även om jag är rädd för hur det uppfattas, så raderar jag det inte. För det är faktiskt precis detta jag drömmer om. Och inte bara jag. Vi blir allt fler som drömmer om precis det här.

Btw, jag behöver verkligen hitta markarrende här i Tanum snart. Jag kan, vill och får inte stå kvar här på byggplatsen. Jag har på min lista att kontakta kommunen med frågor om avlopp och bygglov, skriva brev till markägare och att skriva medborgarförslag (det senare är faktiskt påbörjat!). Men paniken slår klorna i mig titt som tätt och jag kommer inte loss. Kanske finns det någon som kan hjälpa mig komma igång :-)? Någon som kan sparka lite kärleksfullt på mig medan vi tar en fika?

Puss på er.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

2 Responses

  1. Harriet

    Hej vännen!
    Begrundar din självbild som i mina ögon inte alls stämmer med dig egen. Det kanske är en del av dig och hur du är Men för mig kommer du alltid att vara fantastisk, rättfärdig, klok, samlad och enastående!

    Min finaste Kim ❤️

    Hur mycket får jag sparka 😂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.