Rosenskimmer…?

posted in: Blogg, Hjulhuset, Ställer om | 0

Ibland vet jag inte längre vem jag är. Nu bor jag visserligen i mitt hus, men det är inte färdigt än, det står fortfarande kvar på byggplatsen för ännu är inget arrende i sikte, min ekonomi är definitivt inte på banan, min lönearbetsförmåga balanserar fortfarande ojämnt i förhållande till allt annat som livet kräver av mig och min firma har därmed knappt fått luft under vingarna än.

Men jag bor ju i MITT eget hus nu, och det får jag väl ändå ta till mig som en slags seger. Men att förnimma segerns sötma tycks mig omöjligt. Det ligger ju fullt med hundhår på golvet, smågrejer som ännu inte funnit sina platser dräller därmed runt på helt fel platser, bilbatteriet som driver toafläkten laddar ur alldeles för fort och hinken som tar emot avloppsvattnet fylls ännu snabbare. Bara för att nämna några smådetaljer.

Jag skrattar åt mig själv faktiskt (med kärlek!). För visst är det underbart lustigt att erfara hur man aldrig undslipper sig själv liksom. Stunderna av tillfredsställelse är inte fler nu än för ett år sedan. Lyckan inte mer närvarande. Mina bekymmer har ändrat skepnad, men inte volym.

Under byggprocessen har jag surfat på tinyhousebilder i tid och minut; för att få hjälp med att utforma mitt framtida hem, för att få idéer till praktiska och estetiska lösningar jag inte kunde framkalla för mitt inre. Det har varit till stor hjälp, men det slår mig att allt det smakfulla och romantiska jag såg i bilderna inte är det jag ser nu, när jag nu sitter här med kaffekoppen i solen som lyser varmt genom ännu byggdammsdimmiga altandörrsfönster. Det är outsägligt fulrörigt här, trots att jag har så liten yta att städa. Det stör mig! En del av mig tycks aldrig kunna slå sig till ro med Hur Det ÄR, utan jagar vidare efter den där gäckande stunden då allt kommer kännas Färdigt; som känslan som till exempel infinner sig när man lägger sig i nybäddade lakan. Eller när man just reparerat något med stor framgång. Men den känslan varar ju aldrig, hundhåren (och allt de symboliserar) tycks blanda sig i allt. Så varför kan den där otacksamma typen inuti mig, som jagar efter att Bli Klar, inte gå och dö någonstans…? Den fyller ju ingen som helst funktion…

Längtar ut med båten. Men den behöver vårrustas först. Och jag har en massa annat på prioriteringslistan först.
(tränar acceptans och tålamod)
Tänker att jag trots allt bor i den här vackra miljön. Är ju ute med båt ofta, genom strandstädarjobbet.
(tränar tacksamhet, tacksamhet, tacksamhet)

Nå, det kanske var orättvist. För såklart, hade den typen inte funnit så hade jag inte åstadkommit ett dugg. Jag får väl erkänna att jag trots allt känner tacksamhet gentemot den. Till exempel så har jag en fungerande gasolspis nu. Det beror inte på företaget E-Grillen, för där har jag fortfarande endast kammat hem NOLL i kompensation för att de sålt en produkt som visade sig vara totalt sned och vind. Det berodde istället på att jag tröttnade på att vänta, satte mig på knä framför den snedfula spisen och plötsligt såg en skruv jag inte sett tidigare, ja flera stycken. Två timmar senare hade jag lyckats skruva isär och ihop hela spisen, nu rak och ståtlig. Ytterligare två timmar senare hade jag lyckats få den ansluten till gasolflaskan. Det tog mig fyra försök att koppla ihop och isär och ihop igen, därför att det pyste duktigt med mycket illaluktande gasol ur en gänga och hur jag än drog åt så hjälpte det inte. Det blev en biltur till butiken där jag köpt delarna till gasolens väggenomföring för att be om råd och så bar det av hem igen med en rulle gängtejp och voilá där var problemet ur världen. Kände en smula lycka en stund faktiskt 😀

Ytterligare en positiv sak med denna omständiga process, bortsett från att jag nu äntligen kan laga mat, är helt klart att näsan nu är redigt programmerad på hur gasol luktar, nej stinker. Näsan känner den stanken snabbare än örat hinner höra om det pyser. Det ger mig ett inre lugn. Min näsa är nu min vakthund, vilket känns betryggande för jag har aldrig hanterat gasol på det här sättet förut, bara ute i det fria på ett Trangiakök. Om man inte räknar med att jag växte upp i ett hem med gasolspis och gasolvarmvattenberedare. Men det var ju pappa som skötte allt det där, då.

Gröt! Kokt på egen spis!

Nä, jag vet inte längre vem jag är. Medan jag drevs framåt av diverse beslut och handlingar, som var reaktioner på diverse händelser och omständigheter, som i sin tur var resultatet av föregående beslut och handlingar (i evighet upprepandes), så hade jag ju ändå någon slags vision av hur jag skulle finna mig själv sittandes i upphöjt lugn i min lilla stuga. Jag skulle både känna och utstråla en säregen ordlös harmoni, en djupt rotad trygghet och villkorslös inre kärlek både gentemot mig själv och allt levande i övrigt. Det var ju en fin vision, den har hjälpt mig så här långt 🙂

Men hundhåren driver mig till vansinne, jag är bottenlöst arg på Corona som sabbat den här vårens sociala möjligheter som skulle infinna sig när bygget var avklarat och som jag längtat så efter, och känner mig helt otillräcklig inför deklarationen som nu för första gången ska innehålla ett bokslut (det kan väl inte vara så svårt…?) över obefintlig verksamhet. Och det var bara toppen på Berget av Irritationsmoment. Berget minskar aldrig. Men det som faktiskt ÄR annorlunda nu, är att jag accepterat att livet faktiskt fungerar så. Man blir aldrig klar, motgångar är en del av Den Stora Dansen. Och jag har lärt mig uppskatta frihetens berusande möjligheter. Jag är inget offer längre, och det är det absolut bästa med alltihop. Så rosen får ha hur många taggar den vill, det doftar ändå ljuvligt och är så vackert så man smäller av.

Flisan har flera hyllor hon kan sova på. Hon älskar särskilt de hyllor där ylletröjor hamnar. När hon trivs, trivs jag.
Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.