Byggpoesi

Varje dag skriver jag dagboksanteckningar, i datorn. Oftast är det ett enahanda malande om ingenting, minnesanteckningar som hjälper mig se den röda tråden i mitt liv. Ibland kan orden inte hejda sig, då strömmar det fram saker som sticker ut. Imorse var det så, och jag tänkte att det kunde vara dags att dela med mig 🙂

Furugolvet på väg att skruvas på plats. Upptäckte efter 5 brädrader att jag hade fått för korta skruvar. Anders tipsade mig om att lägga en droppe vatten på varje skruvskalle. Vänta en stund och vips var det lätt at skruva ur skruvarna utan att brädan sprack.! Vilket supertips!

“Varje nytt arbetsmoment i bygget skapar en helt ny härochnuverklighet som sopar bort det förra momentet som ingenting. Minnet av engagemanget i de föregående momenten existerar endast som ett eko av något jag kanske minns. Ett minne som nyss var så härochnuangeläget, men som nu blivit damm och blåser bort ur varandet. 

Förvånat ser jag mig över tidsaxeln och konstaterar att det vuxit fram ett helt litet hus. Det har inget med mig att göra. Härochnuenergin är tydligen det som får saker att ske. Oavsett hur problematisk och krävande det kan vara. Vissa härochnumoment är lustfyllda, enkla, väloljade. Spika läkt eller panel. Isolera. Lägga golv. Men de flesta moment innebär frågetecken. Vilket verktyg, vilken metod, vilket material? Var hittar jag information, kunskap? Var köper jag bäst och billigast? Frågetecknen tar precis allt jag har. Frågetecknen är allt jag är. Hela min varelse består av frågetecken som hakar sig in i varandra, de galopperar i flock, klättrar uppför synapserna, nålar fast bilder på möjliga lösningar så själen ser ut som en gigantisk anslagstavla med förvirrade bygganteckningar. Mitt i nätterna förvandlas enstaka frågetecken till utropstecken och spetsar mitt medvetande så kroppen sätter sig käpprakt upp. Ah! Nu vet jag! Sen kan jag inte somna om. 

I härochnuenergin tvingas jag framåt, vidare. Arbetsmomenten är mina kugghjul, tvingar mig att ta tag i saker som jag vare sig kan eller orkar eller vill. Ändå vill jag, för annars skulle det inte hända något. Om jag inte ville något skulle jag inte hamnat i den här situationen. När arbetsmomenten skapar min vardag märker jag att jag vill det jag inte vill. Det vill mig. Jag är verktyget.

Flisan godkände golvet.
Nu är golvet lutat med hälften vitpigmenterat och hälften vanligt lut. Sedan hårdvaxoljat två gånger, och slipat emellan.

Inget sker i den ordning jag tänkt mig, ändå är ordningen alltid den rätta. Man kan inte lägga golv förrän golvet manifesterat sig. Man kan inte hantera tunga moment förrän hjälpande händer är på plats. Man kan inte måla förrän det slutat vara vinter. Man kan inte växa förrän det växer. 

Idag vill jag inte alls göra något för jag är less och trött och skulle hellre vara miljonär på semester, men kugghjulen snurrar mig vidare och det är högst troligt att jag finner mig hyvla brädor idag, eller möjligen spika fönsterfoder. Min vilja växer i skogen och av skog byggs mitt hus. Träden offrar sina rötter, jag offrar min vilja. Det finns en rättvisa häri som gör allting en smula mer meningsfullt. 

Morgonfågeln utanför fönstret kvillrar hål i den grå medvetandemattan och plötsligt ljusnar det både här och där, ja det gnistrar rentav. Dagen kan börja.”

Golvet täckt med skyddspapper. Nu snickras det sovloft!
Börjar bli riktigt bra på att sätta fönsterfoder nu. Två kvar!
Plötsligt ville vädret att jag skulle lufta Munin på havet lite. Det var ljuvligt…!
Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.