Priset

Bygget framskrider, sakta, för sakta i min smak för snart spricker min budgetplan, men ändock, framåt. Jag har tunnelseende plus kniven på strupen och är således hyfsat effektiv. Klarar av arbetspass på 4-6 timmar, flera dagar i sträck. Det har sina fördelar att nörda. Jag har ett helt bygge i huvudet, inget annat får plats. Men det har ett pris, som stundtals känns högt.

Allt annat faller bort. Det som är någorlunda lätt att acceptera är den fysiska orkens begränsade räckvidd. Att jag till exempel inte längre orkar städa hos mamma en gång i veckan, som jag föresatt mig att göra för några månader sedan. Inte orkar gå långpromenader med hundarna. Inte orkar ringa telefonsamtal. Inte orkar träna. Inte orkar laga mat. Och tja, där någonstans i uppräkningen inser jag ju att detta inte längre har med bristande fysisk ork att göra, utan det är det mentala som inte orkar. Jag blir mentalt och känslomässigt avtrubbad, utmattad och fullständigt less av att hålla det här höga tempot.

Men ärligt talat, kroppen orkar faktiskt. Den orkar faktiskt otroligt mycket. Jo, det värker visserligen, det är stelt, det gnisslar och protesterar, men oj vad kroppen orkar. Starkare för varje vecka som går. Bra puls, bra uthållighet, bra utvecklingskurva. Det är den mentala biten, den sociala biten. Det där med att knyta och underhålla kontakter. Känslorna och behoven stängs av. Jag har ingen kontakt med det längre. Kan inte känna eller tänka på annat än att bygga.

Borta är förmågan/orken att vara vardagligt social, empatisk, hjälpsam, inkännande, lyssnande. Jag har förvandlats till en inbunden, egoistisk, ointresserad surpuppa som inte förmår underhålla relationer. Som inte tänker på andra, inte finns till för andra, som bara behöver hjälp men inte förmår ge någon i retur. Jag försöker dock tillåta mig själv att låta det vara precis så, utan att slå mig själv i skallen med skuld och skam. Okej då, jag är en extremt inbunden egoist just nu, mer kass än någonsin på att socialisera. Jag bygger hus. Winter is coming. Det lär ta några månader till, men när det är klart ska jag försöka återknyta till något slags socialt liv igen.

Bara för att jag insåg hur det var fatt med mig så beslöt jag åka till Mirja och Leah och Anders i Göteborg den här helgen. Tog mig i örat och åkte helt sonika, mot min natur för hela mitt varande skrek att jag borde bygga vidare, för snart är det minusgrader… Det kändes modigt och skönt att bryta mina djupt inrotade mönster! Nu är ungdomarna ute och roar sig på Halloween på Liseberg, och mormor Kim sitter i soffan och äter chips och dricker en pilsner medan den mest bedårande skatten i livet snusar gott i sin lilla spjälsäng. Livet är allt bra förunderligt.

Vilken tur att man lever ändå! Högsta vinsten!

Halva golvet isolerat nu. Känns så himla ombonat. Älskar verkligen att isolera!
Finaste flocken… Denna wefie fick jag häromdagen, när Leah fått syn på fåglar. Så himla fin bild <3
Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

2 Responses

  1. Anna Wintzell

    Härligt Kim! ❤ Det där med surpuppa tror jag inte alls på. Sådeså! Var lite snällare mot fina, underbara människa. ❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.