Mellan regnskurarna

posted in: Hjulhuset, Ställer om | 0

Vi hann! Ha!

En dags uppehåll spådde SMHI – i övrigt regnar det ju konstant den här hösten – och vi hade laddat inför denna dag, stod redo med yttertakspapp och asfaltsklister, pålästa och ivriga. Nåja, jag i alla fall…. Taket var plaskblött och jag var orolig att det inte skulle hinna torka upp i tid, och redan kunde jag ana de mörka molnen i sydväst som skulle komma med nya skurar. Inte tid att grubbla över smådetaljer, inte tid att fika, gå på toa eller gå med hundarna. Vi jobbade non-stop från kl 10 när solen hade torkat bort blötan från underlagspappen, och fram till regnet återvände vid 16-tiden. Sista våden var inte spikad ännu, och den sista sträckan asfaltsklister var inte på plats ännu, men med varmlufstpistolen som vapen fick jag regndropparna att dunsta och klistret att rinna och nu sitter ytpappen där den ska. Det blev kanske inte helt exakt eller helt snyggt, men jag gissar att det håller. Och vi hann inte med att montera plåtarna eller vindskivorna, men det går ju hur som helst att fixa i regn 🙂

Jag slog mig på tummen med hammaren medan jag spikade fast takfotsplåten, så tummen är blå nu. Lärde mig att pappspik inte gärna tar sig genom två lager plåt. Himmel vad ont det gjorde. Tummen protesterade högljutt när jag fortsatte spika, den kände sig ytterst obekväm i sitt högst utsatta läge, men jag bedyrade att jag inte skulle göra om fadäsen och till slut slappande den av en smula, och det gick ju bra. Men den är grinig ännu. Jag får jobba på att bygga upp tilliten mellan oss igen 🙂

Så konstigt, hela tiden när jag ska göra ett nytt moment så tänker, jag: gör jag rätt eller fel, klarar jag det här? Sedan biter jag ihop och börjar och sedan är det inte så läskigt längre. Man lär sig medan man håller på. Här lärde jag mig hur man gör mer och mindre snygga överlappningar av takfotsplåten.
Knappt 10 grader ute, så våderna ville krulla ihop sig igen hellre än klistras plant i skarven.
En liten tyngd på som övertalning.
Samma i nederkant. Rikligt med asfaltsklister, ändå drog sig våden uppåt. Jag fick värma länge, och trycka till många gånger.
Och vackra händer blev det. Magiskt nog behövs endast rapsolja och tålamod, sedan blev händerna nästan helt rena igen.
Inne händer det också grejer. Har ägnat två heldagar åt att sätta kortlingar mellan takbjälkarna, högst upp. Pilligt och bökigt och krångligt, alla mått var olika, och det var snett och vint. Arbetsställningen var inte rolig, men mitt jäklaranamma blir ju helt klart lite starkare för varje dag som går, så jag klagar inte… (längre).
Kan nästan säga att det känns lite ombonat nu när det inte längre blåser rakt in!
Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.