Ja, säg bara ja.

Idag är det Global Climate Strike. Jag deltar inte fysiskt, men i hjärtat. Har tänkt i månader på hur jag själv bidrar eller deltar i den våg av uppvaknande som manifesterar sig på klotet. Jag är ju inte så himla offentlig längre, men kanske gör jag skillnad även utan att jag syns och hörs så mycket. Kanske räcker det en bra bit med att blicka inåt och tagga ner och våga släppa taget om allt jag trodde jag behövde få eller göra för att må bra.

Greta Thunbergs framfart är som balsam för min själ. Med stigande förundran och glädje följer jag det som sker med henne, runt henne, av henne. Hon väcker alla de djupt begravda känslor jag kände som barn: ilskan och vanmakten jag kände inför de övergrepp som vuxna begick mot djur och natur. Men jag var liten, tyst, blyg, och ingen lyssnade såklart. Så hela Gretafenomenet ger mig hopp idag, för äntligen tycks en avgörande del av flocken vakna upp , äntligen tycks tillräckligt många känna samma sak som hon, som jag, som så många har känt så länge: Människan måste sluta skända Jorden, Naturen. Sluta jaga efter den yttre lyckan, och säga JA till Livet, Naturen, Moder Jord, säga JA till eftertänksamhet, tålamod, solidaritet, empati och balans.

Hur…?

Egentligen var det inget jag tänkte ut, bestämde mig för. Det har bara blivit som det blivit, för att jag helt enkelt inte kunde annat. Jag kunde plötsligt inte köpa kyckling längre. Märkt av filmerna om kycklingindustrin. Jag kunde inte jobba heltid längre. Kroppen var utmattad av att försöka springa i det allt snabbare snurrande ekorrhjulet. Jag kunde inte döva min rastlöshet med vare sig billiga eller dyra prylar längre. Det äcklade mig att läsa innehållsförteckningarna på både mat- och skönhetsprodukter. Jag avskyr nuförtiden att shoppa till den grad att jag helst undviker affärer. Är allergisk mot reklam. Strandstädningen jag ägnat mig en del åt det senaste året har på ett mycket effektivt och djupgående sätt visat mig vad människans måttlösa prylhunger har skapat – en snart obeboelig planet. Kanske är det all mikroplast som blir vår kvalfyllda död, redan innan klimatförändringarna hinner ta kål på oss?

Min livsutveckling har knuffat mig åt det hållet att jag numera finner ren njutning i att nöja mig med mindre. Det har blivit lyxigt att säga ja genom att säga nej. Nej tack, jag behöver inte (prylar, upplevelser, bekräftelse). Bara att vara vid liv är en gåva i sig. Vad mer kan jag begära?

Samtidigt är jag hela tiden smärtsamt medveten om att jag ändå är och har varit en del av nutidsproblemet. Jag har under ett helt liv bidragit till att upprätthålla illusionen av jakten på framgång och lycka, genom att jag försökt anpassa mig till flockens (ibland obegripliga) regler. Av den enkla anledningen att jag ju ändå vill vara en del i flocken. Försökt jobba heltid och göra karriär. Bli någon. Istället för att nöja mig med att vara det jag är. Till och med nu när jag ställer om är jag fortfarande en belastning för klotet, bara genom att vara del av ett helt samhälle som slösar resurser. Jag kommer inte undan, hur medvetet jag än försöker göra “rätt”. Jag är en liten kugge i det stora maskineriet, hur jag än vrider mig.

Men jag tror på att var och en av oss bidrar till utveckling på olika sätt. Varje beslutm varje impuls räknas. Jag tror på fenomenet “murmuring”:

Vi är alla del i människoflocken, vi följs åt i dansen. Om fler och fler börjar nöja sig med mindre, slutar jaga efter yttre framgång, bekräftelse och glans, och istället finner sin inre förnöjsamhet så kanske vi hinner vända trenden. Planeten kanske blir frisk och ren igen.

Hur dansar jag min dans i flocken? Från jakten på att bli någon, till utmattad till eftertänksam till lugn. Nu bygger jag ett hus på hjul för att jag vill leva smått, enkelt och billigt. Nu är jag så medelålders att jag struntar i vad andra tycker, det handlar om livskvalitet, inte om att få tillgång till flockens gillande. Inte så ängslig längre, jag törs flyga fritt, för jag vet att jag ingår i flocken hur som helst 🙂 . Jag skapar mig ett liv där jag kan jobba lagom, vara i balans så jag verkligen hinner njuta av Nära och Kära, Djuren, Naturen. Av Livet. Så: ekorrhjul adjö.

När det första steget var taget blev nästa steg lättare. Processen har tagit tid. Kanske började det redan när jag som 20-åring insåg att mitt ständiga godissug, som jag haft sedan jag var 2 år gammal, inte gav med sig bara för att jag gav efter för det. Jag fann mig själv körandes bil från Strömstad till Krokstrand där jag bodde, medan jag tryckte i mig blandgodis ur en välfylld påse i knäet. Tvångsmässigt åt jag den ena godisen efter den andra. Magen skrek nej, munnen sa “ta en till!”. Jag visste att jag inte skulle kunna sluta förrän påsen var tömd. Jag visste att jag skulle göra om detta, om tre dagar, fem dagar och nästa vecka igen. Jag visste att mitt godissug för alltid kommer att vara en del av min personlighet. Oavsett om jag äter en godisbit, arton påsar godis eller inget godis alls. Så jag slängde ut den halvtomma påsen i dikesrenen. Och kände mig upplyst. För denna enkla sanning gäller ju alla våra behov. Människan är skapt till att vilja ha mer. Men inte skapt för att hela tiden få mer. Jorden räcker inte till för alla oss som vill ha mer. Vi måste lära oss nöja oss med mindre av sådant som tär på Jordens resurser. Det måste vara så rättvist att alla kan få ha samma levnadsstandard. Vi behöver alla flytta över vår längtan efter “mer” till icke-fysiska företeelser. Personlig utveckling, andliga frågor, filosofiska frågor. Omställningsfrågor och omställningsaktiviteter.

Ser fram emot att få följa utvecklingen. Tror på människans förmågor. Även om min egen personliga förmåga ibland sviktar betänkligt. Men tillsammans är vi en flock, och flocken är stark.

Och för övrigt önskar jag alla fick höra/läsa sagan “Liten är fin” av Ingrid Sjöstrand, minst en gång innan de fyller 14. Eller 103.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.