Urklipp

posted in: Hjulhuset | 0

Ur dagboken

06:34: Gryningsgrått, nu är det höst. Mörkret tar över igen. Och igen, och igen. Tacksam för årstiderna, för cyklerna. De tröstar genom sitt exempel. Allt går över, förvandlas, kommer igen, ständigt på nytt. 

Är som uppslukad av byggdetaljer nu. Glad över att det varit vå veckors regnuppehåll, för nu är taket på. Men grämer mig att väggarna inte hinner bli klädda med plywood också innan regnet kommer. Det är löjligt att allt ska ta så mycket längre tid än man tror… Alltid är det någon liten detalj som behöver lösas först, innan man kan göra nästa steg. Nu ska det andra lagret väggreglar sättas dit. Reglarna ska ligga tvärs på de stående reglar som första vägglagret består av. På det viset minskas köldbryggorna, och isoleringen ligger i i kors i två lager. På vissa ställen behöver jag peta in isolering redan nu, för när man skruvat dit mera regelvirke kommer man inte åt annars. Det får inte regna på isoleringen. Så det är lite tajming som krävs… Och vidare tex så funderar jag på att sätta upp extrastagande hålband i kors på långsidorna. Och sätta hålband runt bjälklaget och underredet. Känner mig inte helt trygg med de 14 vagnsbultarna som husets enda fästpunkter mot underredet, även om det ska räcka. Jag skulle känna mig tryggare med både hängslen och svångrem… 

Fast nu medan jag skriver kom jag på att det faktiskt kan vänta. Stagen, om jag bestämmer mig för att ha dem, kan jag sätta utanpå plywooden. Och det är ju luft mellan bjälklag och yttervägg inne, så jag kan spänna hålbanden runt underredet när som helst innan jag klär väggarna inomhus.  

När M helt snöpligt skulle iväg vid lunch igår jobbade jag vidare på egen hand, och det gick faktiskt bra, men satan vad allt tar tid. Vad gjorde du idag, frågade R när vi ringde varandra på kvällen. Tja… Satte på takpapp och en trekantslist… Så ynkligt det kändes att säga bara det, jag hade ju varit igång i fem timmar:

Det är detaljerna som tar tid. Visserligen ligger redan en våd på plats, det är bara att fortsätta. Det är inte så ”bara”. Första rullen takpapp räcker till två och en halv våd, taket behöver fyra. Jag vill inte ha någon skarv, så jag hämtar den andra rullen. Så tung och svårburen att jag bara kan lyfta den ett steg i taget på trappstegen och mödosamt välta den över kanten, duktigt nervös att den ska ramla ner igen. Rulla ut en ny våd. Rulla ihop halvan och flytta undan rullen. Våderna ska ligga jämnt, drar en cm i ena änden, det blir det fel i andra änden 8 meter bort. Knalla tillbaka, justera. Det blir veck i mitten. Justera. Andra änden hamnar snett. Justera. Repetera fem gånger. Skära en våd 2 cm för kort, det kommer inte räcka helt runt trekantslisten på gavelsidorna. Bestämma sig för att den får hamna högts upp mot nocken. Skära ny våd, hantera två våder samtidigt i blåsten. Häfta fast den första våden, den andra blåser av taket, trots tyngder på. Klättra ner, bära upp, börja om. När jag bara har sista våden kvar, den som ska vara halva bredden och borde vara lätt som en plätt att häfta dit, minns jag detaljen med de fuktskadade råspontsluckorna som därför inte riktigt var spikade i fullständigt parallella linjer. Jag hade några timmar tidigare själv ritat dit linjen som angav var cirkelsågen skulle avlägsna en tunn kant, 2 cm bred i ena änden, avsmalnande 7 meter mot andra änden. M, som är ägare till den antika cirkelsågen på 3-4 kg, är iväg på annat uppdrag. Man suckar, och tänker så svårt kan det väl inte vara. Sågen är otymplig men lättare än takpappsrullen trots allt. Den har nytt sågblad. Ändå tycker jag den sågar sakta. Hade föreställt mig hur den glatt ska tugga i sig virket och glida fram med lätthet, men efter fyra meter har jag kramp i hela kroppen och måste vila en stund. Kanske har det med sågens tyngd att göra? Tittar bakåt och ser en ängsligt vingligt avsågad kant som börjar rakna efter 2 meter. Jojo, det tar sig. Sågar vidare medan jag funderar på och jag borde använda handsåg den sista biten så inte den tunga maskinen ska riskera tippa ut över kanten ute i änden, men jag lär mig att tyngdpunkten fiffigt nog ligger i bakre änden på sågen. Så klart. Färdigsågad och stolt sträcker jag på mig. Konstaterar att taket nu är bestrött med sågspån, och takpappsrullens instruktion säger att ytorna ska vara släta och rena före man fäster våderna. Jahapp. Klättra ner och hämta sopborste, sopa spån som fastnat lite varstans, särskilt mellan klisterkant och plastremsa… När våderna äntligen är på plats så är det bara trekantslisten kvar att montera. Givetvis borde den satts dit innan våderna, men smart som jag är har jag undvikit att häfta fast i ändarna. Det är ändå bökigt att limma och skruva fast listen, som givetvis spricker i ena änden.  

Medan allt detta pågår, så kräver logistiken sitt: att hantera verktygsbälte, penna, skruv, spik, lim, kniv, skruvdragare, olika storlekar på bits, häftpistol, extra klammer. Och så vidare. Jag vet fortfarande inte i vilken ficka det är bäst att ha vilken grej. Ibland blir jag ståendes, med tom blick, undrar hur jag lyckats trolla bort det jag en sekund tidigare hade i handen. Ofta ligger det flera meter bort, helst på andra sidan taket så att jag får klättra på tvärs över det. Eller så la jag ifrån mig något medan jag var på toa, så då är det bara att klättra stege igen.

Ja, så här är det. I fantasin far jag fram som en yster yrkessnickare medan bygget manifesterar sig med samma käcka hastighet som tecknade dvärgen målar rutiga schackbräden i Kalla Ankas jul. Verkligheten visar mig dock att jag är en 52-årig tant med otränad kropp, som försöker spara pengar genom att göra så mycket jag kan själv, för ”hur svårt kan det vara jag har ju ändå gått trälinjen på folkhögskolan när jag var 23”, men som kanske får räkna på kalkylen en gång till med tanke på långsamhetsfaktorn…

Eller så är det så här att jag tycker det är lite kul. Kanske 🙂

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.