Grunden lagd

Veckorna glider förbi, snabbt, förvirrat, obönhörligt. Jag tampas med tillvarons alla aspekter, påhejad av små vardagliga lyckopärlor som uppstår här och var i livsflödet. De där pärlorna är viktiga, de får mig att hålla näsan över ytan. Idag formades en sådan pärla, för jag vaknade helt utvilad, på hyfsat gott humör och plötsligt uppstod det en lucka av ensamhet (alla husets invånare är någon annanstans) och jag upplever lugn, tillförsikt och tystnad. Tystnaden är viktig för mig, men den uppstår alltför sällan där jag nu bor, mitt i sommarorts-smeten. I samma stund jag skriver orden ångrar jag mig, för det finns andra pärlor som jag tycker jag borde skrivit först: umgänget med barnbarnet Leah, som jag nu får lära känna på nära håll när de faktiskt bor här under sommarledighetsveckorna. Det är en pärla så stor så jag knappt fattar det. Och den gångna veckans familjerikedom: alla barnen samlade här hemma, och den underbara känslan av samhörighet, rörighet och självklarhet som uppstår bland matrutiner, utflyktsplaner och planeringssamtal samt timmarna av ungdomarnas kortspel vid köksbordet om kvällarna. Att jag har tre ljuvliga vuxna barn som tycker om att inbegripa mig sin sommarupplevelse är så stort och starkt att jag inte riktigt vet hur jag ska sätta ord på det.

Men trots dessa livspärlor måste jag erkänna att livet inte är helt lätt under den här fasen i mitt liv. Det är inte vad jag drömde om, för några år sedan. Min livsriktning tog sig en helt annan vändning än vad jag föreställde mig. Det svåraste att tackla är kombinationen av att inte ha ett eget hem och i samband med det hantera konsekvenserna av mina autistiska personlighetsdrag. Avståndet mellan mina storstilade åtaganden (omställning till lånefritt liv och styra över min tid, bygga hus på hjul, frilansa genom egen firma) och hur jag rent praktiskt och faktiskt fungerar i vardagen är stundtals oöverkomligt stor. Vissa dagar är jag helt under isen och sörjer sakernas tillstånd så mycket att jag inte vill existera. Andra dagar, som idag, minns jag målet och visionen, kan känna tillförsikt och en slags humoristisk nyfikenhet: ojne vojne, hur ska det gå med allt, det ska bli så roligt att blicka tillbaka om några år.

Hur som helst, det jag alltså ville skriva var att bygget nu igång så smått. Igår skruvade vi ihop golvbjälklaget. Det låter ju enkelt men det är otroligt många småmoment som man behöver förhålla sig till som novis, och jag känner mig stundtals helt överväldigad över alla saker man behöver tänka på. Inte för att jag inte kan (o nej, jag kan, jag älskar att jobba och tänka ut lösningar på problem), utan för att jag aldrig känner att jag blir klar. Det är det där med igångsättning och avslutande som är så himla svårt. När jag äntligen lyckas påbörja så vill jag fortsätta tills det är klart, och det är ju en helt värdelös egenskap när man ger sig på ett sådant här projekt… Om jag har en hel- eller halvdag till mitt förfogande, så är det till exempel svårt att avgöra om det är värt att ens börja. Det är så mycket att ta ställning till: ha koll på vädret och presenningar på och av, kolla att rätt verktyg finns på rätt ställe, minnas hur man tänkte när man avslutade förra passet, ha koll på om rätt virke, skruv, skivor osv finns på plats, förhålla sig till allt man förlagt på fel ställe, allt man inte vet, inte minns eller klantat till. För jag är hiskeligt disträ. Det gäller också att ha koll på när jag åt och drack senast, när jag är på väg att bli trött och hantera sociala aspekter. För även om det till exempel är otroligt bra att jag får hjälp med bygget, så blir jag helt förvirrad om det blir fler än två personer runt mig när jag jobbar . Småprat och arbete är en i stort sett omöjlig kombination för min del, för jag tänker ju på allt som ska göras i nästa moment medan jag håller på, och småprat gör att jag fullständigt tappar tråden.

Men när jag väl är igång så kan jag hålla på i timmar i sträck – tills jag krackelerar av hunger eller trötthet. För det är som sagt inte bara igångsättning utan också avslutande som är svårt för mig. Att avrunda ett arbetspass fast jag inte är klar ännu är extremt obehagligt, såpass att det är svårt att glädjas över det jag faktiskt åstadkommit. Men jag stålsätter mig, och intalar mig själv ändå att jag är “klar”, och självbedrägeriet funkar. Men oj vad energi det tar…

Så det går så förtvivlat sakta framåt! Ändå känner jag att det är helt rätt. Om det hade gått snabbt, så hade jag inte hunnit med att reflektera. Nu hinner jag med att lära mig ett och annat nytt. Till exempel lärde jag mig att idén jag fick – att bygga golvet först, med isolering och furugolv och allt, för jag ville ha det att stå och gå på under resten av byggandet – kanske var en bra idé i teorin, men inte när man tar hänsyn till verkligheten: bygget går som sagt långsamt, och det kommer ta tid innan tak och väggar är resta och täta. Jag hade redan köpt isolering och råspont till golvet, men eftersom de gamla presenningarna jag hade täckt dem med visade sig läcka, så blev jag varse hur vattenkänsliga de är. Tre skivor av isoleringen blev blöta, inte kul. Så jag insåg att om en regnskur sammanfaller med en slarvigt genomförd täckning av bygget, så dränks golvet + isoleringen med vatten. Alltså fick jag tänka om, och det kändes bra. Det är roligt att lära sig nytt!

Nu orkar jag inte skriva mer. Men jo, förresten: det där är också en aspekt – jag orkar nästan inte skriva längre, varken i bloggen eller min egen dagbok. Och jag saknar skrivandet väldigt mycket, för det hjälper mig att hålla balansen. Dels genom att jag skriver av mig, men mest för att jag ofta går tillbaka i tiden och läser, för det hjälper mig att se vad jag faktiskt åstadkommer. Jag ser att det faktiskt pågår en utveckling och att jag är på väg. Syftet är inte att nå målet, utan för att njuta av resans gång. Jag hinner ju sällan känna något medan jag är i aktivitet, känslorna behöver tystnad och ensamhet för att våga komma upp till ytan, och skrivandet hjälper mig med det. Så när jag inte har ork att skriva är det en stor förlust, och ett tecken på att det är för mycket som händer i livet.

Bra. Då fick jag syn på det med. Ska försöka skapa lite luft åt mitt skrivande igen 🙂

Vi höres!

Avslutar med en rolighet:

Mitt underrede kommer vara helt åldrings-tätt :-D!!
Inga gamlingar som kan alltså kravla in i huset underifrån alltså….

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.