Om självläkning

Jag är medlem i en facebookgrupp för kvinnor på autismspektrat. Jag har lärt mig oändligt mycket där, dels att ingen diagnos är den andra lik, att sättet npf-människor bemöts på skiljer såg åt något hiskeligt, vad ableism betyder (mer om begreppet HÄR på supermamsens blogg), tja egentligen insikten hur mycket bättre världen skulle bli om npf-kvinnor bestämde i världen. Inget annat forum jag känner till andas så mycket inkännande, respekt, nyfikenhet, förståelse, saklighet, humor och upplysning som där. Regelbundet kommer frågor om medicinering upp där. Åsikterna skiftar, liksom erfarenheterna. Som sagt, vi är alla olika. Men det jag hittills saknat i samtalet är den andliga aspekten av npf, psykiskt lidande och medicinering, därför vill jag skriva lite om det här på min egen blogg, istället för att kapa andras trådar.

Själv har jag varit restriktiv gentemot mediciner hela livet igenom. Jag åt visserligen antidepressiva i ett år för ca 20 år sedan. Det var bra, då. Jag hade kollapsat, mådde akut dåligt, simmade omkring i en soppa av skam och självförakt och medicinen hjälpte mig att inte sjunka ner i det sista stadiet av depression (planera för självmord), men så fort jag var stabil igen började jag sakna känslospektrat. För även om jag “fungerade” så var jag ju avtrubbad. Och någonstans inom mig insåg jag att känslorna är som vägvisare, att man faktiskt behöver dem. Att det inte är bra att döva dem i längden. För vems skull ska man fungera egentligen?

Mitt sökande har ju slingrat sig åt olika håll genom åren, och känslorna har varit smärtsamma, jobbiga, skamfyllda, varvat med berusande fantastiska. Jag har tvivlat många gånger på hur jag mår, innerst inne, egentligen. Men något inom mig har inte gett upp, en liten inre röst har viskat och manat på. Fortsätt ditt sökande! Och nu, 20 år senare, njuter jag frukterna. Jag är genuint lycklig, tillfreds på ett djupt plan, till och med när jag känner mig rädd, osäker eller olycklig stundtals. Det råder frid i mitt inre och jag accepterar den jag är till fullo. Till och med så mycket att jag törs ge mig ut på helt okänd väg genom att kasta mig loss från all den trygghet jag förut tagit för given och klamrat mig fast vid. Jag tror inte jag hade kommit så här långt om jag följt läkarnas ständiga tjat om att jag borde medicinera. Det är djupt skrämmande att läsa i fb-gruppen att en del npf-are upplever hot om indragen sjukpenning om de uttrycker sig tveksamma till att påbörja medicinering.

En av många tänkare som jag inspirerats av är Jeff Foster. Och så här skrev han på fb häromdagen, angående depression och medicinering, det var exakt såsom jag har känt det, utan att kunna sätta ord på det så tydligt. Så jag tog mig friheten att översätta, för er som har svårt med engelskan:

Detta uttalande spred sig snabbt över klotet, och gav Jeff anledning att klargöra på ett mer ingående sätt:

“Några av er kanske har sett mitt senaste inlägg om depression, det har delats runt hela jorden. Jag döpte om begreppet depression till ”deep rest” (djup vila), en själslig utmattning som kommer som ett resultat när vi har ”de-pressed” (tryckt ner) vårt sanna jag för länge, och när vi längtar att vakna upp i vårt ursprungliga (vilda) varande. Jag vill dock klargöra en sak: Jag är INTE emot medicinering av depression. Inte alls. Medicinering har räddat många liv. Snälla, fortsätt medicinera om du känner det är rätt för dig. Ta emot råd från expertisen. Jag skulle aldrig, aldrig drista mig till att råda någon i den här frågan. Det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

För egen del läkte jag mig själv utan mediciner. Jag var djupt deprimerad och självmordsbenägen. Det var mitt andliga uppvaknade som läkte min depression från roten. Det ändrade den kemiska balansen i hjärnan och hela min livsväg. Detta är inte allas väg, och jag bugar mig inför det. Men jag msåte få berätta min egen sanning och det är detta:

Det är vår djupaste, råa, vilda, nakna sanning som inte ska behöva medicineras bort eller bedövas eller bli ignorerad eller ”de-pressed” (nedtryckt) längre. Jag menar våra djupaste autentiska känslor – vår sorg, vår ilska, vår hemligaste och mörkaste längtan och glädje och önskan, alla dessar känslor vi känner skam inför, som vi begravt djupt inom oss och gjort oss okänsliga inför – det är dem vi inte ska medicinera bort. De är inte sjukliga tecken på vår ”sjukdom”. De längtar bara efter att få bryta upp ur det omedvetna och få kärlek, luft, bli accepterade! Vi lever i en avtrubbad och förvirrad värld, mina vänner – vi behöver känna MER, inte mindre! Jag hävdar att depression kan vara ett missförstått inre rop efter ett Uppvaknande, och enbart medicinering kan INTE väcka oss. Mediciner kan hjälpa oss med ”symtomen”. De kan hjälpa oss att fortsätta som vanligt. Men vi förtjänar så mycket mer än att ”fortsätta som vanligt”. Vi förtjänar vårt vilda varande. Vi förtjänar vår födslorätt. Vi förtjänar ett fullständigt, lysande, häftigt och skräckinjagande Uppvaknade.

Medicinering kommer inte göra det råa arbetet som ger djup läkning. Det kommer inte hjälpa oss göra oss av med vårt ”falska jag”; den välanpassade, masken, den utmattande rollen vi lärt oss att spela i en värld som går ut på att behaga omgivningen och vinna acceptans, vinna trygghet men som slutligen får oss att undvika oss själva. Medicinering kommer inte bränna bort vårt falska yttre, och spelet vi spelar för att gömma vår sårbarhet. Det kommer inte hjälpa oss säga ”Nej” när vi menar “Nej”, och ”Ja” när vi menar “Ja” och modigt kliva in i elden som detta innebär. Det kommer inte bryta vårt medberoende åt oss. Det kommer inte vandra sanningens väg åt oss. Ta de avgörande första stegen ut i det Okända. Lämna eller börja på en ny arbetsplats. Påbörja eller lämna en relation. Starta ett galet projekt. Vara sårbar. Tala ut, vår skräckslagna, pulserande hjärtesanning. Följa vårt hjärtas inre kall, det som får oss gråta, darra och skaka vid blotta tanken på det. Medicinering kommer inte göra detta åt oss. 

Medicinering kommer inte hjälpa oss att vakna upp till Enhetens realitet, realiteten att vi inte är dualistiska, tidsbundna och fast i våra tankar, utan den medkännande betraktaren av allt detta. Vi är inte våra tankar. Inte de ”galna” röster eller bilderna i vårt huvud. Och vi är inte våra kroppar heller, eller våra förnimmelser, inte heller våra rädslor, vår ilska, vårt tvivel, skam eller skuld. Vi är inte vår depression heller, när allt kommer kring. Medicinering kommer inte ge oss den största medicinen av alla: Närvaro. Medvetenhet. Medvetande. Den oändliga ocean av Varande som vi är. Det kommer inte slutföra sökandet åt oss, det utmattande sökandet efter kärlek, efter Modern, efter upplysning, efter ett bättre ”Nu”, efter fred, efter vila, efter ditt sanna hem bortom alla världsliga hem.

Det kommer inte bryta ditt livslånga beroende – till ”nästa” stund. Det kommer inte väcka oss till Nu. Det kommer inte bryta oss loss från våra föreställningar för att hänge oss åt heligheten i de dyrbara och hjärtskärande oåterkalleliga livsögonblicken. 

Det kommer inte väcka oss till insikten om en ännu djupare sanning, att vi paradoxalt nog, ändå är våra tankar, och våra kroppar, och våra känslor, vår glädje och sorg. Dessa är alla våra älskade barn som längtar efter att få komma hem. Vår formlöshet är ett med formen. Oceanen har en kärleksrelation med alla sina vågor. Vi är ett med stjärnorna, månen och alla planeter som snurrar i ett oändligt universum. Till och med våra brustna hjärtan är heliga här. Det gudomliga, Gud, Källan, Mysteriet, Oändligheten – andas in i våra brustna hjärtan. Vi är aldrig övergivna.

Medicinering enbart kommer aldrig öppna upp oss inför den omätbara kärleken! Till ett modigt välkomnande av varje tanke, varje känsla – vare sig det är lycksalighet eller uttråkning, förtvivlan eller glädje! Att våga andas in i dem alla. Dränka dem i medkänsla. Mätta dem med förståelse och nyfikenhet.

Det finns en starkare medicin än den kemiska, mer genomgripande än någon känd kemisk substans: Kärleken till dig själv. Att vakna upp till din sanna natur. Att sakta ner, vila djupt, vara fullständigt närvarande. Att tillåta oss själva vara brutna, vara hela, vara uppåt eller nere, att vara exakt just det vi är i den stunden. Bli förälskade i marken vi går på. Att se perfektionen i vår fullständigt ofullständiga mänskliga mänsklighet. Dyka djupt ner i djupaste skammen, känslor av övergivenhet, övergrepp, trauma, bortglömda inre barn – och komma ut på andra sidan, krackelerade inför det stora mysteriet, gråtandes av tacksamhet, ödmjuk inför storheten. Tala vår nakna sanning för dem som vill lyssna, eller lämna vår gamla familj för att finna de som vill. Lämna vår komfortzon, vår gamla trygghet och gå vår sanna väg, modigt mot en okänd framtid. Oskyddad. Bankande hjärta. Fri.

Mediciner kan inte göra det jobbet åt oss. 

Men snälla, för all del, träffa en proffessionell. Få goda råd från din läkare. Ta medicinerna om det är din väg. Medicinerna kan rädda dig, ja, kortsiktigt. Men långsiktigt kommer du behöva göra det förödande arbete av inre läkning själv. Det behöver vi alla, om vi vill leva fullt ut.

Ja, i slutändan måste vi alla vända oss till den här djupare medicinen. Denna själsmedicinen. Denna heliga medicin, alkemiskt skapad i stjärnorna. Denna Sanningens medicin. Denna medicin för Uppvaknandet. Denna medicin för att upptäcka vilka vi egentligen är, bakom masken. Denna medicin av ”deep rest” (djup vila), av komma hem till ”nuet”, och dränka vår mest djupgående sorg, skräck och ilska med ovillkorlig kärlek och acceptans och andning.

Och börja på nytt igen, i varje enskild stund. 

Ditt vilda, ursprungliga och sanna jag – ja, detta är det största medicinen av alla. 

Jeff Foster”

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.