Mellan andetagen

Mellan andetagen finns alltid möjligheten att börja andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att sluta andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att inte välja. Låta det ske, det som sker.

Hållit andan, bitit ihop, sopat under mattan, tagit i kragen. Igen och igen.

Berövad på syre har något trots allt klamrat sig fast. Inandning, utandning. Ytligt, snabbt, harhjärtat i pickande panik. Gömma mig, gömma mig.

Djupt andetag: ut på scenen, tadaa, och applåderna, tack tack.

Luften gick ur igen, platt mot marken, tugga grus. Ner i leran, vänta. Vänta på livets inandning.

När utandningen når sin yttersta spets finns alla möjligheter:

Släppa fram sorg och smärta som längtar upp mot ljuset. Somna om. Laga en trerätters middag. Erkänna ilskan. Tänka sig döden. Få en idé. Skratta. Längta efter att få slippa allt det här ansvaret. Resa på sig och laga en kopp extra gott té.

Mellan andetagen finns alla möjligheter, till och med att inte se dem.

….

Paniken har haft mig i sitt grepp i några veckor. Tröttheten efter alla flyttbestyr välde över mig som en förkrossande våg. Jag satt i mitt nya lilla krypin, källarlägenheten jag får hyra billigt av min exman Michael, och kände hur all mening blåste bort. Ingen handlingskraft, totalt oförmögen. Allt kändes fel, fult, dumt. Ett misstag. Tryggt i hamn, men till vilket pris? Jag hade gett upp min borg, mitt palats, min avskärmade del av tillvaron där jag bestämde helt själv och där ingen kunde störa mig om jag inte bjöd in. Varför? Mina vilda, vackra planer framstod som naiva, ett spel för gallerierna, ett ynkligt försök att låtsas ha läget under kontroll. Mer handikappad än någonsin. Veckorna gick, inget orkade jag. Och jag som skulle kavla upp ärmarna, starta upp.

Och insikten om att jag inte har haft något egentligt val. Känslan av att ha blivit tvingad att hoppa rakt ut i det okända, av ett samhälleligt trygghetssystem som vänt mig ryggen. Bitterheten spred sig som gift genom kroppen, liksom ilskan, liksom rädslan. Tankarna som snurrade allt snabbare – hur ska jag få tag på pengar. 3500 kronor i a-kassa, men jag får ju inte ta uppdrag genom min firma när jag har a-kassa, jag måste få till ansökan om starta-egetbidrag, men det är så många frågor att besvara, att beräkna, att skriva, och jag måste ju ha pengar nu, jag måste ha jobb, jag måste ha jobb, hur ska jag klara mig, jag blev ju sjukskriven för att jag inte orkar, jag har ju papper på det, hur ska jag orka…

Den förlamande tröttheten, sorgen över hela situationen. Varje gång jag försökte rycka upp mig – logga in på verksamt.se, jämföra priser på virke, fika med en vän, byta däck på bilen – resulterade i fysisk och mental kollaps. Och så all kunskap som gnagde i bakhuvudet: stress är inte bra, vid flytt och andra stora livsförändringar ökar stressen, kroppen tar stryk, binjurar tar stryk, jag måste äta bra, jag vill inte handla för jag har inte råd, orkar inte laga mat, jag orkar ingenting annat än bara ligga här och önska jag inte existerade längre och ingen ser det ens, för jag håller masken utåt och säger inget, så jag är ensam, ensam, ensam, värdelös, misslyckad, eländig, jag kommer aldrig klara det här, jag är en stor jävla bluff. Och bakom allt malande visste jag att så här måste det vara nu. Tills det går över.

Och så plötsligt lättade lågtrycket, kroppen sträckte på sig och sa, nu, nu är jag utvilad. Och tankarna klarnade, och känslorna ändrade sig, och jag inte bara visste utan kunde också känna att allt är precis som det ska och hjärtat slog lugnt och tryggt igen. Och jag är inte mer oförmögen än någon annan, jag kanske bara känner av livet lite mer än de flesta som springer i samhällshjulet. Och egentligen är jag inte ens oförmögen, för behövs inte vintern för att våren ska kunna blomma? Och behövs inte natten för att dagen ska kunna upplevas som ljus? Att våga erkänna växlingarna mellan styrka och svaghet, sorg och hopp, förmåga och oförmåga är min största styrka, och som starkast blir jag när jag inte låter mig jagas av föreställningar om linjär arbetsförmåga och ett ständigt ökande välstånd dikterat av marknadskrafter. Jag behöver inte mer pengar. Jag har ju ordnat det så att jag klarar mig, det finns en liten pott pengar. Jag har ett nätverk. Jag klarar mig bättre utan stress än med stress. Tänker bättre, mår bättre. Känner framtidshopp för jag känner kreativiteten som bubblar. Bara jag tillåter mig själv att vila när jag blir trött. Bara jag kommer ihåg att vara tacksam. Över livsresan som just nu bjuder mig på hisnande vyer.

Nästa vecka ska vi börja med bygget av mitt lilla hjulhus! Och som jag längtar efter att flytta in…

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.