Djupt vatten lär mig simma

Jag ligger efter. Även denna text skrevs för några dagar sedan, men jag kunde inte publicera. Blev alldeles illamående vid blotta tanken. Tror det är för att jag känner mig ömsom naken och värnlös, ömsom superstark. Men nu har jag ju lovat mig själv att våga blotta mig. Så here it goes:

Hjärtklappning. Känslosvall. Nu är det liksom allvar. Det är på riktigt. Kroppen registrerar skiftande kaskader av jäklar anamma, eufori, avgrundsskräck, lamslående trötthet, snusförnuft och total förvirring. Under allt detta tuggar kroppsmaskineriet på. Jag fungerar tydligen, trots allt. Äter, sover och tar tag i än det ena, än det andra.

På lönekontot lyser mig verkligheten obarmhärtigt i ögonen: 0 kronor utbetalas den 27e januari. Hjälp! På en av mina många att-göra-listor står, bland mycket annat: överklaga Fk-besluten, ansök om a-kassa, starta egen firma, sälj lägenheten, skaffa tillfälligt superbilligt boende. Det ser ju logiskt och rationellt ut, små förnuftiga punkter på en liten lista. Men de är rätt stora, några av de där punkterna… oöverstigliga stundtals… Sakta men säkert bockar jag ändå av, en i taget, men sannerligen inte i någon strukturerad ordning. Jag är t.ex. förundrad över att jag ännu inte åtgärdat några av de mer akuta frågorna – som ju borde vara prio ett. Jag är också förundrad över en hel massa andra saker som handlar om hur jag hanterar situationen jag befinner mig i. Min inre Kontrollant-tant är Mycket Upprörd: jag borde Sannerligen Ta mig i Kragen!

För nu när min bas är rubbad och min trygghet krackelerar, så menar hon att det är Av Yttersta Vikt att genast få Ordning på Allt. Leta Förnuftiga Lösningar på alla Problem. Men dilemmat är att så fort jag riktar uppmärksamheten mot Problemen, så stänger hjärnan av sig själv. Som när jag liksom på försök (kanske funkar det idag…?) sneglar åt högen med papper från Fk, då slår ångesten till och propparna ryker i hjärnkontoret, och det krävs minst 30 minuters distraktion av mindfulnesskaraktär för att återhämta sig. Riktar jag uppmärksamheten mot Idéerna, Möjligheterna och Visionerna däremot så spinner hjärnan som en nöjd katt och kan jobba i timmar i sträck. Vet inte vad jag ska dra för slutsats av detta, men resultatet är att jag har gett upp tanken, utifrån tidigare förvärvade insikter, om att det är “Jag” som Har Kontrollen. Jag kan endast göra mitt bästa, sen får det visa sig hur det går. Kontrollant-tanten får ursäkta, och gorma bäst hon förmår…

Dock har jag faktiskt redan gjort en förnuftig sak: köpt en bil. Men det var inte alls nogsamt Planerat, utan ganska impulsstyrt. Det låter kanske som en dum grej att göra, men faktum är att det var ett av Problemen på min lista att lösa. Jag har n.l. en Renault Clio som jag privatleasar för 2200kr/månad, en utgift som känns rätt jobbig just nu. Dessutom, och turligt nog, går leasingperioden ut i maj, och då behöver jag ju en annan bil, och Problemet var: hur får jag råd med en ny bil, vilken bil är både billig och bränslesnål? Jag drömde om en elbil (miljön!), men ju mer jag läste på desto mindre lust hade jag med det. Dels priset (för dyrt!!), dels det där med batteriet. Kändes inte bra i magen att köpa nytillverkat heller, och kändes inte bra att kasta sig ut i den boostade elbilstrenden. Hur tillverkas batterierna och vad gör det det med miljön om “alla” nu ska övertalas byta till batteridrivna bilar? Det där var jobbiga funderingar och jag hade inga svar, mer än den där jobbiga magkänslan, så jag lät saken bero. Och så dök det plötsligt upp en annons på en liten blå bil som endast gått 4500 mil, var superbillig (17000kr!), av årsmodell 1999 men ytterst välvårdad, och bäst av allt, den drar endast 0,3-0,4 l milen…. För det är en liten skitbil som har en maxkomforthastighet på 80-90 km/tim. Bra för miljön, bra för mig, bra för plånboken. Så nu blir jag tvungen att dra ner på hastigheten, på körsträckorna och helt enkelt tagga ner. Och jag gillar det! Downshiftmålet har kommit ett pyttesteg närmare. Och även om min lilla ekonomiska buffert nu magrat rejält, så känns det Helt Rätt :-).

Jag har en Blå Bil 🙂 <3
LillaLupo gör mig uppmärksam på min och planetens fysiska begränsningar: hastigheter över 90 km/tim får kroppen att verkligen Känna hur Fort det går – det väsnas och vibrerar. Så jag puttrar fram i 80, hinner njuta av omgivningarna och har gett upp tanken på att ha bråttom, samtidigt som bränsleförbrukningen håller sig nere. Win-win!

Nästa roliga sak jag har bestämt mig för är: jag ska sälja min lägenhet, innan sommaren helst, och funderar starkt på att bygga eller skaffa mig ett tiny house på hjul. Vet ännu inte alls om eller hur den planen ska kunna gå i lås, men jag är just nu rätt entusiastisk. Internet är en skattkammare, och det verkar inte alls omöjligt om man bara törs ta klivet och sätta igång. Och eftersom jag är tvungen att lösa min situation så är det ju ett gyllene tillfälle. Har hittat flera utländska förebilder som jag hämtar inspiration från. Vi får se vad jag förmår, men bara att få känna lusten bubbla i bröstet är värt mer än jag kan beskriva i ord. Vore så himla roligt om det både går att hitta en fin markplätt att arrendera här i trakten och kanske hitta några fler som vill bo på det sättet, så man kan samarbeta. Det här är gamla drömmar som av nöden tvungna nu stiger upp i i möjlighetsljuset… 🙂

Nej, så här tiny ska jag inte bo… Men titta gärna på dessa bilder på nätet. De var inspirerande!

Att-göra-listan ligger dock kvar på bordet och påminner mig om att huvudet gärna får vara i det blå, bara jag behåller fötterna på jorden. Så det där med att sälja lägenheten är en verklighet som kryper allt närmare. Listan med saker att ta reda på kring det känns just nu oändligt lång, men jag klarar säkert av det också när kniven ligger tillräckligt hård mot strupen. Som bekant är det den bästa motivationsfaktorn 🙂

Problem ska ju vara förklädda lösningar, som det så vackert heter. Jag vet inte jag… Just idag känns alla utmaningar jag står inför rätt spännande, men om ordspråket gäller för alla, alltid? Hm. Det beror nog på situationen man hamnat i, och vilka personliga förutsättningar man har. Jag själv är ändå lyckligt lottad som har människor i mitt liv som stöttar mig om nöden skulle bli för stor, dessutom bor jag på en plats som erbjuder stora geografiska och mänskliga resurser. Så jag ror gärna vidare med de (möjligen en aning korta för närvarande) åror jag har till förfogande. Även om jag blir vilse och rädd då och då, så litar jag ändå på Livets Flod <3

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

  1. H

    “Small Is Beautiful”
    (Fast iofs lätt att säga när man själv (ännu) inte behöver tänka så…)

Lämna ett svar till H Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.