Tampas med trassel

posted in: Båtliv | 0

Snart ska Munin riggas. Jag har allt. Jag borde minnas hur jag gjorde sist gång, då för två somrar sedan. Eller så borde jag veta hur jag ska göra. Vilken tamp som ska sitta i vilket block. Dimensioner, längder, användarvänlighet, säkerhetsaspekter. Allt det där.

Jag minns inget, jag vet inget, jag har ingen aning…

Så jag bredde ut allt på klipporna tidigt imorse innan hettan smälte mina synapser till segsirap. Jag har ju samlat på mig och köpt en hel del bra-att-ha-prylar till Munin genom åren. Det kändes mycket tillfredsställande att se allt uppradat. Nu var det bara att med logikens och erfarenhetens hjälp para ihop rätt prylar på rätt plats.

Grubblandet och tänkandet tog ingen ände. Vad har jag? Vad behöver jag? Ett block här? En levang där? Eller en knape kanske? Hur långt akterut sträcker sig seglet? Ska jag böja mig under rorkulten eller kliva över det vid slag? Ska skotklämmorna sitta där eller här? Var ska draggen stuvas undan? Hur stor skeppskista ska jag tillverka? Hur många sittplatser behövs? Kan man tillverka ett enkelt bomtält? Fast man inte har en bom? Vilka verktyg och reservprylar ska finnas ombord? Vad kan gå sönder?

Tanketrådarna levde sitt eget liv. Till slut hade de slagit knut på sig fullständigt, precis som alla tampar jag tampas med ombord, jämnt. Jag drar i en ände och tappar en annan, jag slår en knop som genast lossnar och allt trasslar sig ständigt på ett nästintill Papphammeristiskt sätt.

Medan timmarna förflöt fick jag i stort sett ingenting gjort, och jag sneglade en smula avundsjukt på båtarna som seglade förbi i de perfekta vindarna. Men jag kände mig märkligt nog ytterst tillfreds ändå. Synapserna tycktes liksom omformatera sig medan jag totalt avspänt stirrade på trasslet och begrundade min okunskap.

Så skönt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.