Ljus tack vare mörker

Sommarsolstånd, midsommar, ljusa nätter. Jag älskar det. Att få bo i ett land där fred är ett naturligt tillstånd, där årstiderna hjälper mig att njuta av stunden. Och det är så vansinnigt vackert överallt att man får ont i hjärtat…

Solljuset, värmen, hög himmel, blomsterprakt. Så underbart efter alla månader av kyla, barmark och mörker.

Och regnet, som till slut kom, och därmed nya gröna skott överallt, gräset som återhämtar sig, och alla ljuvliga dofter vätan för med sig. Jag älskar det!

Och jordgubbarna, jag älskar jordgubbarna. Extra mycket älskar jag jordgubbarna i år. För de har vuxit i ett alldeles eget litet jordgubbsland. De är ompysslade, fiberduksinbäddade och en smula snigeltuggade. Inte en droppe gift på flera kilometers avstånd. I skuggan av larmrapporterna angående svenska jordgubbsodlares dispenser, som tillåter dem att ännu en säsong få ösa på extremt giftiga bekämpningsmedel – allt i för ekonomins skull, så älskar jag dessa jordgubbar ännu mer. De smakar så obeskrivligt gudomligt gott…

Och lammsteken, herregud lammsteken. Jag som nästan helt slutat äta kött. ”Flexitarian”, som någon myntade uttrycket. Detta hjärtknipande ulliga, gulliga lamm som sprungit i hagen hos Sara och Gunilla, som blivit kliad bakom öronen och levt så fritt och tryggt ett djur kan ha det. Och som blev slaktat för att hamna på mitt bord. Och jag tackar lammet och jag tackar livet. Och jag sörjer och suger på mitt dilemma – jag älskar djur och ändå äter jag djur, om än bara någon enstaka gång. Och lammsteken blev så ljuvlig, så mör, så saftig, så full av livskraft. Varje tugga smakade liv och död och tacksamhet och sorg.

Och saknaden av mina barn, denna nostalgiska längtan efter det som inte längre är; familjetraditionerna som formades under småbarnsåren och som var så ansträngande men så självklara och underbara… Nu befinner vi oss alla på olika platser, spridda för vinden. Barnen blev vuxna och jag skilde mig och inget blir någonsin mer som förr. Jag vaggar min fruktlösa längtan efter det som varit, som vore det ett litet barn. Såja, såja, allt är bra. Och allt är bra. Allt är underbart. Jag älskar mina vackra barn, och jag vet att de älskar mig, och jag älskar allt jag har fått vara med om, jag älskar allt jag nu är med om. Och sorg och lycka kan samsas i mitt hjärta.

Och att få vara på Musön, denna magiskt vackra plats, med människor som får mitt hjärta och min hjärna att lyckolojt veckla ut sig som en katt i en solig fönsterkarm. Så avslappnad, så nöjd med att bara vara det jag är. Efter alla år av inre spänning, osäkerhet, oro, utmattning. Efter alla år av sökande – vem är jag jag, vem kan jag bli, vem borde jag vara… Nu bara är jag, jag har slutat kämpa. Och livet kan flöda fritt, genom mig, och det flödar mer livskraftigt än någonsin.

Genom mörker och i ljus. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.