Världsautismdagen 2 april

posted in: AST | 0

Vi uppmärksammar världsautismdagen 2 april!”. Jo.

Jag uppmärksammade så klart också världsautismdagen igår, för andra gången sedan jag fick min egen diagnos. Med blandade känslor. Så många röster nu, som trängs om talutrymmet. Det är bra att uppmärksamma. Ju mer något uppmärksammas, desto mer får det ju lov att finnas. Så det är av godo i ett längre perspektiv. Men det är också en delvis ful och skitig process i början, när det börjar rulla. När förtruppernas jobb är avklarat. När eldsjälarna, visselpipsblåsarna, forskarna och alla de som klivit ut ur garderoben har gjort sitt. När manegen är krattad för allmänheten att börja få upp ögonen. Då en allt större andel av folkmassan vaknar, och autism inte längre bara är något skruvat handikapp utan nästan börjar bli lite trendigt. Filmer och tv-serier görs nu i en strid ström, böcker skrivs, artiklar publiceras, fotoutställningar öppnar. Olika krafter trängs om definitionsrätten; detta är autism.

Jag blir lite trött. På den där kakafonin. Men på mig själv också. För jag har ju också lekt med tanken på att vara en av alla dem som skulle ge ut en bok, hålla ett föredrag, eller skapa en fotoutställning om hur det känns att ha fått diagnosen. Men jag insåg med tiden att jag inte kommer att orka fullfölja. För detta är ju den smärtsamma paradoxen: jag vill en massa, har så många fantastiska idéer och har absolut klart för mig hur det skulle kunna gå till, men det tar stopp där. Det går inte att omsätta de grandiosa idéerna i praktiken.

Min diagnos är förklaringen: jag har fullt upp att jobba halvtid och hålla näsan någorlunda över vardagsvattnet. Energin räcker inte till mer, helt enkelt. Och att den ens räcker till allt detta är ju så fantastiskt att jag är djupt tacksam så här långt. Jag glider således runt någonstans i gränsområdet mellan NT (neurotypisk) och AST (autismspektrumtillstånd). Jag fungerar nästan som normen föreskriver, dvs jag kan växla från AST till NT som en kameleont när yttre situationer så kräver av mig, men energin tar slut snabbt och jag behöver mycket återhämtningstid.

Det är spännande att röra sig mellan dessa världar. Jag har lärt mig så oerhört mycket av det. Att ha fått insyn i båda verkligheter. Jag har lärt mig vad ableism är. Att jag varit ableistisk själv. Jag har lärt mig vad det kostar, personligt och samhälleligt, att försöka vara ”normal”, att försöka anpassa folk efter ”normen”.

Jag har blivit ödmjuk av att få insyn i det, på riktigt.

Så är det något jag önskar mig så är det att världsautismuppmärksamheten utgår från de som har autism. Jag önskar mig att i framtiden slippa få autismen förklarat som något avvikande från normen, av dem som tror sig vara NT, bara för att de ännu inte fattat att det inte handlar om en defekt utan en funktionsvariation som kan te sig helt olika för olika individer. De med AST själva behöver få ta över berättelsen om hur det är, hur det känns, hur tillståndet skiftar beroende på omständigheterna. Så att världen blir medveten om att det inte finns någon enhetlig mall att förklara, bemöta eller bota autism med. Varje individ har sin unika berättelse.

Autismforskningen är ju på sätt och vis i ständig förvandling, och i takt med att allt fler får diagnosen så blir samtiden mer medveten om att autismen är som en magisk karta över vad det innebär att vara människa. En karta som bjuder på många intressanta effekter. Ibland som gåvor, ibland som belastning, ibland som rent handikapp, beroende på så många olika faktorer. Ju mer vi lär oss desto mer komplexa samband upptäcker vi. Och vi blir bättre människor av att förstå att vi alla fungerar olika, och att gränsen mellan normal och onormal faktiskt inte finns. Den gränsen var en illusion.

Så jag tror världen blir en bättre plats om alla lärde sig utgå ifrån den enkla formulan ”olika är normen”, för då måste vi alltid börja med att fråga oss ”hur fungerar jag/du i den här situationen, just nu?”. Och det vore vackert.

Om någon undrar hur just min autism påverkar mig är ni välkomna att fråga, för jag har skippat planerna på att skriva den där boken 🙂

Vill särskilt tacka de autistiska bloggare som jag lärt mig så mycket av. Ni när guld värda <3

Här några av dem:

  • https://ettannatsattatttanka.wordpress.com/tag/varldsautismdagen/
  • https://anarkoautism.wordpress.com/2016/04/02/varldsautismdagen/
  • https://funkisfeministen.wordpress.com/2018/04/02/det-ar-ableismen-som-ar-tragedin/
  • http://www.lifeonthespectrum.net/blog/?page_id=1906
  • https://www.homecare.co.uk/news/article.cfm/id/1584346/autistic-women-diagnosed-later-life-appearing-normal

 

Leave a Reply