Den här helgen

Den här helgen, när det är två dagar kvar till våren börjar och det var den kallaste morgonen hittills denna vinter: -16 grader. Den här helgen när solen värmde och vinden vände och jag åkte till staden ena dagen och vi sedan åkte ut till Musön och njöt. När livsglädjen slog ut all tvekan, samtidigt som smärtmönster från förr steg upp ur gyttjelagren i mitt innersta. Den här helgen, när jag påmindes om döden för att det nya livet snart gör entré. Den här helgen när jag var som mest säker på att allt är kört, och det bara därför var fullt möjligt igen.

Och så det faktum att jag klarar av att jobba halvtid. Och det faktum att jag accepterat och börjat förstå mig på min diagnos. För ibland orkar jag ingenting och ibland orkar jag allt och det kan ändra sig på en sekund men det är precis som det ska vara och jag behöver inte kämpa längre och inte låtsas hela tiden.

Den här helgen, när solstormar bombarderat oss och dagsljuset känns skarpare och mer avslöjande än någonsin tidigare. Och det faktum att hela världen tycks galen, tycks snurra allt fortare och att just detta inger hopp om förändring. För överallt syns tecknen på att något rör på sig, något är på gång. Överallt spirar det. I hjärtan framförallt. Och i alla leenden jag möter.

Denna helg när jag älskar att bo på denna vackra plats på klotet, som jag delar med så många underbara människor.

Och alla andra helger, alla andra dagar som väntar.

Det här livet. Att leva <3

 

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.