Käraste du!

posted in: Bloggväxling med Lena | 0

Torsdag den 8e mars.

Det snöar ute. Det var väl inte riktigt vad jag tänkt mig, för SMHI spådde mildgrader och regn, och jag längtar ju så förfärligt efter de första vårtecknen. Men nu är det väl precis så som livet ter sig, inte sant? Inget blir som man hoppas eller planerar. Och jag borde varit på jobbet nu, frotterat mig bland kunskapshungriga elever från alla jordens hörn, i alla livets åldrar. Det är så roligt att vara arbetsför igen. Men kroppen vill annat denna dag. Den pockade på min uppmärksamhet genom att idogt utsätta mig för darrningar, svidande ögon och smärtor i nacke, skuldror och bröstkorg. Kroppens språk har jag lärt mig att aldrig mer ignorera. Så jag lydde. Sitter här med tredubbla yllelager och funderar dessutom att gå och ta på mig en mössa.

Det känns så himla roligt att få påbörja brevväxlingen med dig. Vilket härligt infall! För jag saknar dig, och jag följer dig så där lite förstrött längtansfylld, via instagram och facebook. Bilderna du lägger ut andas den där speciella energin, det som är DU, den som jag skulle vilja sitta och tala med dig om, över en varm kopp thé, med filten virad runt benen, intill en sprakande brasa. Just så som det är hos dig på Tovfehult. Så synd att du bor i en avkrok, från mitt håll betraktat! Inte lätt att studsa förbi på spontanbesök… Desto mer tacksam är jag för sociala medierna! För tack vare dem träffas vi på något sätt ändå 🙂

Det är nu tre och ett halvt år sedan vi först träffades. Hösten 2014. Jag befann mig i en pågående utförsbacke, halvtidssjukskriven för utmattning, skild sedan ett drygt halvår, barnen i stort sett utflugna. Att våga ta språnget och anmäla mig till kursen Leadership for Graceful Living var ett sista förtvivlat men förnuftigt försök att hitta tillbaka till min kraft i det virvlande slukhål av känslor jag befann mig i. Förtvivlat, för det satt långt inne. Jag – den evigt förnuftiga och kritiska och eftertänksamma: jag vågade bestämma mig för att lägga så ofattbart mycket pengar på en kurs i andlig kvinnlighet. Jag hade grubblat i nästan ett år efter att ha snubblat över möjligheten. Vägt för och emot, läst allt som gick att läsa. Målat upp alla tänkbara scenarion kring utbildningen, de givetvis flesta negativa. Men min längtan höll i sig, och till slut bestämde jag mig för att testa. Relationen till min mamma har hela livet var ansträngd. Jag tänkte att en del av mina depressiva sidor kanske bottnade i att jag hela livet haft fokus på att använda den rationellt/intellektuella hjärnhalvan. Att jag förnekat mig rätten att vara spontan, vild och kaotisk, kanske som ett resultat av relationen till mamma. Att det kunde vara dags att få balans mellan maskulint och feminint i mitt inre. Men jag var livrädd för flummighet. Allergisk mot tanken på låtsaslyckliga medelålders kvinnor som ett i lila kristallrus, invirade i österländska kläden, skulle tjattra hål i huvudet på mig om Kärlek och att Öppna upp. Brrrr…..!

Så jag lovade mig själv att avbryta kursen om det inte kändes Absolut Hundraprocentigt Rätt den där första helgen.

Och så befann jag mig där då, första helgen. Och där var ni, och du, och kursledare Agneta. Och till min stora förvåning var det ordning och reda, tydlighet, och raka rör. Och det första vi fick lära oss, var att hålla oss till systermanifestet, vilket gav mig just den trygghet jag behövde för att lita på processen, våga ge mig hän.

Där började min resa mot ljuset. Den började i nedförsbacke, och det skulle dröja tills det vände uppåt. Och du såg mig, redan innan jag hade ögon att se mig själv. Eller så såg jag mig, genom dig. Hur kan man egentligen veta sådant? Hur som helst så finns du i mitt system nu.

Jag har följt din resa på håll. Vet att du har sadlat om! Från Tovfehult Kafé, konferens och boende, till Tovfehult – A way of Life, konferens och retreat! Du talade om det då, på utbildningen. Om du skulle våga att släppa fram den där andra sidan i dig, den sidan som du inte var säker på kunde få utrymme att växa ”ute i verkligheten”. Jag minns hur fånigt det lät… skulle du inte kunna få vad som helst att växa…? Hahaha, ja du….

Nå, nu får du allt berätta, hur har det gått? Växer det?

Jag är nyfiken på att få veta mer om varför du ville skapa den här förändringen i ditt liv…? Hur uppstod idén liksom, ur vilka källor? Och vad hoppas du det ska bli, på sikt…?

Jag ser så fram emot ditt svar, det ska bli så roligt att få dela tankar och idéer med dig så här!

Varmaste kramarna!

Din syster i väst,

Kim

 

Leave a Reply