Tacksamheten

Ute sprakar en fantastisk vinterdag. Sol, vindstilla och gnistrande kallt. Jag borde skynda mig, ut, jag borde passa på. Och jag ler åt impulsen att jag borde. Men just nu njuter jag av att inte behöva skynda mig. Förmiddagen är ledig, bara min egen. Jag får göra som jag vill. Och jag vill skriva. Jag vill beskriva, jag vill fånga denna glimt i den virvlande flod av intryck som jag åker med i. Livet. I varje stund.

Sällan jag orkar skriva nu. Nu, när jag försöker balansera min nya verklighet: att jobba halvtid. Det tar så mycket energi men det är så spännande. Jag försöker lära mig. Att både vara mindful och aktiv, skärpt och dum, produktiv och lat. Växlingen mellan dessa två tillstånd: återhämtning och aktivitet. Det är så svårt, så nytt. Jag lär mig att gå, igen. Fast inifrån.

Det funkar ju så bra att vara utåtriktad och aktiv nu. Det tar så lätt tag mig, sveper med mig genom sin inneboende energi. Det surfar fram mig på sin våg som ibland är lång och ibland kort och som obönhörligen kraschar mot stranden eller mot klipporna, i ett triumferande crescendo av energi. Och jag sugs tillbaka igen, i underströmmen, ut mot havet igen. Ett kretslopp av liv. I varje stund. Utåtriktad, inåtvänd.

Utmattningen var en färd mot havets botten. En tid av total oförmåga, en tid att lära sig sluta kämpa emot. På havets botten sjönk jag ner i leran. Det var svart, stilla, tyst. I början skrämmande. Men sedan tryggt. Och så plötsligt släppte leran taget om mig och uppstigningen påbörjades. Nu skvalpar jag omkring i vågrörelsen, försöker hitta min plats i livets energiflod. Försöker hitta min balans, mina fenor, min dyk- och simteknik.

Det är roligt, spännande, utvecklande. Jag gillar känslan av att flyta, dyka, simma. Upp mot ytan, se mig omkring, ner i djupet igen. Som en säl, som en val, jag kan vara vad som helst i detta tillstånd. Och jag vill absolut inte spolas upp på land igen. Springa gatlopp i heta vindarna, bevisa min styrka i klättringar mot toppen eller flyga mot solen med vingar av vax. Det är inte mitt rätta element. Det är inte där min mening finns.


Just nu är temat fula känslor. Just när jag mådde som bäst för ett tag sedan så slog de till igen. Just när jag trodde jag hade fattat. När livet var ett enda stilla soligt hav av frid, jämnmod och tillit. Då slog de till: ilska, missunsamhet, hat, förakt, svartsjuka och avundsjuka. Dag efter dag, i stort som smått, till och med i drömmarna pinade de mig. Usch och aj, var kom det ifrån…? Verkligheten erbjöd många förklaringar utanför mig. Pekade mot alla möjliga ”fel”. Men min nya vetskap är ju att inget av det jag känner har sin orsak i det som sker utanför mig. Så återigen denna fråga inåt: vad är det som vill bli erkänt i mig? Vad är det jag har förnekat hos mig själv, som får mig att känna de här känslorna?

Häromnatten vaknade jag med en ny, gammal, återuppväckt insikt: jag är alla känslorna. De vackra, de sköna, men också de fula, de föraktande. De måste få finnas allihop, inte bara de vackra känslorna. Så länge jag inte erkänner de fula känslorna i mig själv kommer livet fortsätta servera mig anledningar att se dem.

Jag har i hela mitt hyst ett ytterst väl dolt förakt för de simpla, fula, barnsliga uttrycken hos medmänniskorna. Länge var detta dolt till och med för mig själv. Omedveten om vad som pågick delade jag in folk i ”bättre och sämre”. De ”sämre” var de som inte tycktes anstränga sig tillräckligt för att bli ”bättre”. För man ska minsann vara god, hjärtlig, snäll och duktig, framgångsrik. Och dessutom upplyst och klok. Man ska inte vara en tuggumituggande simpel idiot, utan stora upphöjda mål i livet, man ska inte vara en människa som bara vill prata om den senaste dokusåpan eller skvallra om vad andra har för sig. Man ska inte heller vara egotrippad, girig, ytlig, svartsjuk, elak eller småsint. Fy för såna. Fy för dödssynderna.

Problemet med detta dolda förakt mot andra var att jag inte insåg att jag därmed också förnekade mig själv denna del av känslopaletten. Jag förnekade den sidan av mig, för den var ful och fel. När jag väl kom på mig själv för första gången så tillät jag mig visserligen att känna dessa känslor. Men ändå bara enstaka gånger. Typ en kvart om året. Som om det skulle räcka.

Min nattliga insikt meddelade mig: ”Du har de här känslorna hela tiden, i varje stund. De finns, tillsammans med de vackra känslorna. Tillåt dem att existera. Se dem, känn dem, var inte rädd för dem. För nu har du ju lärt dig att inte agera ut känslorna, du skadar ju ingen genom att våga känna det du känner.”

Jag gillar de här nattliga ”attention-alert”. De kommer verkligen som knivskarpa meddelanden. Pang. Så jag säger tack. Tack livet, för att det ger mig chansen att växa, utvecklas, slappna av och njuta av färden. I min fulla prakt, med alla aspekter närvarande. Livet är inte enbart vackert. Det är allt.


Igår träffade jag en vännina på förmiddagen och vi löste alla världens stora och små problem. Sedan tog jag och Tess en promenad i kylan och njöt av istappar, frusna löv och viltspår som luktade förföriskt gott. Vi smakade på livets allvar när ett vildsvin rusade fram och stoppade oss; Tess rusade först fram och skällde som en besatt men insåg snart att hon inte skulle utmana ödet. Vi tog en respektfull omväg, för tänk om det var en nybliven mor med kultingar…

Sedan åkte jag och mamma hem till pappa och jag lagade middag på lammfärs och fetaost åt oss. Det blev så gott och vi åt som vargar. Det var ingen fest och inget speciellt alls mer än en vanlig söndag och just i det lilla vardagliga uppstod det stora. Vi lyssnade på Bob Hansson i Allvarligt talat och talade om livets förunderligheter. Bara en sån sak att de ännu lever och att vi kan umgås på det här sättet, fastän de varit skilda så länge. Jag är så tacksam!

På kvällen var jag helt utslagen, orkade inte ens titta på film utan somnade i soffan med datorn i knät.

Men nöjd. Hel i alla min otillräcklighet, och levande.

 

 

 

2 Responses

  1. På en av bilderna – grytunderlägg? Skärbrädor?
    Hur som helst… Otroligt snygga! Och berättande…

Leave a Reply