Sök

Du tittar ut. Du letar efter något. Det var mest en känsla kanske, eller ett minne.

Hur som helst har du glömt. Det enda du vet är att det var viktigt att titta efter något.

Så du tittar ut, du spejar, spanar. För visst skulle det ske därute? Det är i alla fall vad folk sagt. Där ute ska man titta. För det är där allt händer, det är där allt avgörs.

Så varje dag slår du upp ögonen och ser ut. Du gör det du ska göra. Det är vad som förväntas av dig. Det är vad alla gör. Där ute sker allt som vanligt. Men det är inte det du spanar efter. Det skulle vara något större, något mer genomgripande. Men hur mycket som än sker därute så känns det inte genomgripande. Det kan kännas stort, och det kan vara spännande, men det är aldrig genomgripande. Du bara vet det.

Kanske tittar du på fel sätt. Kanske behöver du bara kisa lite mer, göra snabbare ögonrörelser eller skapa större ljusinsläpp. Du provar allt. Det som sker därute förändras, men är samma hela tiden. Till slut orkar du inte speja längre. Kanske har du missförstått minnet du snart inte kommer ihåg.

Du stirrar tomt ut mot allt du redan sett så många gånger. Kanske finns verkligen det du tittar efter därute, mitt framför näsan. Kanske du helt enkelt inte fattar bara. Du kanske är lite korkad. Alla andra verkar ju fatta. Så du försöker tro att det är det som syns som är vad du tittar efter. Du bestämmer dig för att det är nog så det är. Ja. Så är det nog. Det blir lugnast så. Enklast.

Åren går. Din vilsenhet växer. Det är långtråkigt, utmattande meningslöst. Det du tittar på därute är samma år ut och år in. Du har glömt vad det var du försökte titta efter.

Meningslösheten tar över. En dag stänger du ögonen. Slutar titta ut. Du sover och sover. Varje gång du vaknar slår du upp ögonen, men du orkar inte längre speja ut. Det finns ingen kraft kvar. Du har gett upp. Folk försöker peppa dig att titta ut igen. ”Kom igen nu”, säger de. ”Du ska se att du kommer att se det där du letar efter. Den här gången kommer det att funka!”. Du försöker, du gör som de säger, men orkar bara en liten stund, sen måste du blunda igen.

Du har gett upp och börjar trivas i mörkret. Du gör dig hemmastadd. Snart har din syn vant sig vid dunklet. Du börjar se dig omkring. Du spejar i mörkret. Du upptäcker en ny värld. Den är helt outforskad och du ser massor med saker du aldrig sett förut. Ibland är det jobbiga saker, ibland roliga. Vissa gånger väldigt hemska saker. Det är skrämmande och arbetsamt att hålla på och rota i mörkret. Och folk säger åt dig att sluta vara i mörkret. ”Där kan man ju ändå inte få syn på något!” säger de. Men du kan inte låta bli. Du känner djupt inom dig att du fått upp ett spår.

En vacker dag ser du till slut något som glimmar. Det ligger fördolt under en massa svart materia. Men det glimmar, svagt. Du får ny kraft. Du river och sliter. Det ena illaluktande lagret efter det andra hivar du åt sidan. Och där är det. Du har hittat det. Det du spanat efter hela tiden. Du minns nu vad det var du spejade efter för nu har du hittat det.

Du har hittat dig, och du är vacker och fullkomlig och trygg och alldeles alldeles underbar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.