Om vikten av att känna sin smärta

Om det är det något livet lärt mig. Om det är något jag vill dela med mig av.

Så är det att våga känna sin smärta. Särskilt den värsta smärtan.

Men…? Så obehagligt, så jobbigt, så… smärtsamt….. Vad ska det vara bra för? Lär vi oss kanske inte att rygga undan, akta oss, undvika? Aj! Akta! Det lilla barnet slår, sig, bränner, sig och lär sig… Akta, akta… och det är ju rätt och riktigt för om man inte aktar sin kropp så går den sönder. Och i värsta fall slutar den funka och man dör. Så nog ska man akta sig. Smärtan fyller sin funktion.

Men den andra smärtan. Den på insidan. Det är den smärtan som behöver kännas. Varför då? För när den ligger nedfryst så styr den oss hela livet. Den smärtan som vi fått lära oss inte riktigt platsar i samhället. Den smärtan vi förtvivlat försöker undvika, döva, springa ifrån.

Det lilla barnet gråter; arg, rädd, orolig, ensam, uttråkad, avundsjuk, påstridig. Omgivningen tröstar, tillrättavisar, avleder, eller hotar. Budskapet är: ”Tyst! Din gråt platsar inte just nu! Det är fel eller farligt att ge uttryck för den. Den väcker smärta i oss, eller omständigheterna är fel, eller vi orkar bara inte höra den! Var tyst!” Det lilla barnet lär sig hur man håller tillbaka, och känslan försvinner ju nästan helt när man avleds, hotas, tröstas. Så visst är det bra?

Det funkar för stunden. Vi lär oss att göra så. Vi föredrar att inte känna smärtan, för den är obehaglig. Vi blir sedan mästare på att avleda oss själva. Underhållning, kicksökande, berusning, ja vad som helst som ”does the trick”. Allt går ut på att slippa känna, att dämpa, döva den inre känslan av obehag, som bottnar i nedfryst smärta. De avbrutna undanstoppade känslorna sitter kvar i kroppen. De styr oss när vi minst anar eller vill förstå det. Särskilt om det var riktigt stor smärta som inte fick uttryckas när vi var små. Sen omvandlas de kanske till svartsjuka, avund, rädsla, obeslutsamhet, grinighet, nervositet. Eller svårhanterliga monster som ångest, depression, aggression, våld, missbruk.

Det livet lärt mig är att om jag vågar dyka ner i de obehagliga smärtorna, vågar undersöka dem, känna dem, tillåta dem att verka i min kropp – då börjar de lösa upp sig. Inte en gång för alla, men lite mer för varje gång jag ger dem tillåtelse att existera.

Knepet är att känna känslorna utan att agera på dem. Inte ge dem utlopp via handling. Inte rikta dem utåt genom att leta efter yttre orsaker att skylla på. Bara blicka inåt, känna, andas, känna. Andas, andas, andas. Kroppen kan inte upprätthålla en smärtsam känsla så länge, inte om den får kännas fullt ut. Den dunstar efter någon minut. Sen kan den komma igen och igen, men blir lite lite lättare att känna för varje gång.

För varje gång man känner sin smärta med inre uppmärksamhet, så lär man känna den lite bättre. Man lär sig hur den fungerar, när den dyker upp och varför. Kanske minns man händelser. Kanske börjar man se mönster. ”Varje gång jag hamnar i den här situationen, känner jag detta.” Då blir det också lite lättare att känna smärtan. Eller välja bort situationer där den triggas. Det blir framförallt lättare att kommunicera den med sin omgivning. Man kanske rentav slipper hamna i tröstlösa konflikter som leder bort från det man ville uppnå när man gav uttryck för sin smärta.

Men framförallt förstår man sig själv bättre. Man blir sin egen mamma eller pappa. Förklarar för sig själv att ”detta är min känsla just nu, jag känner så här just nu, det är ok, och det går över”. För om en känsla får finnas fullt ut, så går den över.

Livet är fullt av motgång, elände och smärta. Det är som vädret, föränderligt. Det kan vi inte undvika. Smärtan kommer att kännas regelbundet. Men vi kan lära oss leva med den, istället för springa ifrån den.

Från den stunden jag började tillåta mig känna även de djupaste smärtfyllda känslorna, började livet bli lättare och fram för allt enklare att leva. Jag gissar att jag är behagligare att ha att göra med dessutom, för mina närmaste.

Sluta spring ifrån dina smärtor. Undersök dem, bli vän med dem. Det är värt allt obehag.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,

Det finns ju inga stjärnor där inget mörker är.

I mörka irisringen du bär en mörk pupill

ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till.

Leave a Reply