Upp ur leran, guld i famnen.

För exakt tre år sedan skrev jag det här blogginlägget.

Så mycket som har hänt sedan dess. Jag är mig lik, men energin har börjat återvända och den inre stabiliteten är påtaglig nu.

Fortfarande dyker jag ner i leran av smärta och elände för att hämta något ibland, för så är livet. Det ingår. Man kan inte vara i ljuset, på väg mot ljuset, utan avbrott. Då bränner man sig som Ikaros, och bränner ut sig som människa. Ner i leran ska man, regelbundet, för balansens skull. Och det är faktiskt inte farligt alls där nere. Det är obekvämt, smärtsamt, skrämmande, avskuret, ensamt, rastlöst, förtvivlat, hemskt och tråkigt, ja. Inget man VILL ner i kanske. Men helt ofarligt. Och mer: nödvändigt. För varje gång jag tillåtit mig sjunka ända ner i djupet, tillåtit alla de värsta känslorna att flöda genom mig – utan att döma vare sig dem eller mig själv – så har uppstigningen skett som av sig själv, och förvånat har jag funnit mig gå med lättare steg än innan. En smula klokare, en smula tryggare.

Tills nästa resa neråt anmäler sig. De blir allt kortare. Mindre skräckinjagande. Nästan lite lustfyllda kanske. För jag vet resultatet:

Tryggare i livet, tryggare i mig. Mindre prisgiven åt eller beroende av omgivningens stormiga händelser.

Diamanterna och guldet i leran har börjat slå rot i mitt varande. Snart behöver jag inte sjunka ner eller stiga upp längre. Snart är jag så oändlig att jag kan vistas i båda, utan att rubbas.

 

Leave a Reply