Ego

Den senaste tiden har jag inte skrivit mycket. Fram för allt har jag inte publicerat så ofta. Varken text eller bilder. Jag har funderat en del runt detta. Detta ökande inre motstånd till att visa upp mig. Under rätt många år har jag ju varit rejält aktiv på sociala medier. Jag har behövt det, särskilt när jag blev sjukskriven, för då var jag utmattad, nyskild, barnen flyttade hemifrån och jag kände mig bottenlöst inkapabel och ensam. Och jag har gillat IT-utvecklingen med alla dess möjligheter, lekfullhet och tekniska lockelser. Även om jag är medveten om de uppenbara nackdelarna med hela paketet, så har möjligheterna hela tiden övervägt för min del.

Jag har forskat och kontaktat, undersökt och funderat. Internet passar mig utmärkt bra. Min sociala uttröttbarhet (atypisk autism) innebar förr, före internet, en ständig känsla av avskildhet, ett utanförskap, som jag inte kände mig tillfreds eller trygg med. Jag orkade inte med det sociala mingelflödet IRL, men ville ju ändå vara delaktig i livets flöde. Tack vare internet och sociala medier kände jag att jag var och är med i leken; jag kan söka vilken information jag än behöver för stunden och jag kan maila, chatta eller bara läsa och lyssna. På nätet kan jag vara social utan att bli helt slutkörd.

Men nu? I princip gillar jag fortfarande konceptet. För, som sagt, det passar min personlighet bra. Det är bara det att jag har blivit, tja, typ prestationstrött. Uppmärksamhetsutmattad. Bekräftelsemätt.

Jag känner mig lite äcklad av ”likes”. Eller av att få beröm. Eller av mina känslor av besvikelse när jag inte får respons på något jag publicerat. Det har känts så löjligt. Som om jag blivit barn igen…. ”Se mig, ta mig, välj mig, hallå, hallå, kolla här, visst är jag bra, gilla mig, hallå, kolla hit, titta då…!” Även om jag fattar att jag är en människa, en varelse som behöver flockens spegling, om inte annat för att känna att jag alls existerar, så har jag betraktat mina undermedvetna försök att ”vara något” med en ständigt stigande känsla av obehag.

Om man inte kan trivas i sitt eget sällskap, i sin egen tystnad… om man blir rastlös och orolig av att inte bli speglad, inte behövd, inte efterfrågad… Om man ständigt behöver berätta för sin omgivning vilka insikter man fått, vad man ägnar sig åt, vilka kunskaper man har, vilka framsteg man gjort …. eller ständigt klagar därför att man har behov att bli tröstad, omhändertagen, ömkad… Hur ska man då någonsin få ro i själen…? Var går egentligen skiljelinjen mellan en uppriktig glädje av att dela med sig och egots bekräftelsebehov?

Det senaste åren har jag alltså undersökt mitt eget ego. Forskat och tänkt. Diskuterat och begrundat. Man kan nästan säga att jag spionerat på mitt ego, i syfte att avslöja det för mig själv. Eller i vart fall få syn på hur det försöker köra med mig.

Egot. Mycket finns skrivet om egot och den här (långa) betraktelsen av Kjell Haglund gillar jag. En kortare variant (hämtat från Wikipedia) är denna:

”Egot är vår identifikation med våra tankar, känslor, åsikter, mentala föreställningar, förhållningssätt osv. Detta resulterar i att egot ger oss en förvrängd bild av verkligheten, en mental illusion. Egot är en reflektion av självet. Egot gör tre saker jämt och ständigt, den söker tvångsmässig bekräftelse, har ett tvångsmässigt behov av att kontrollera, har ett tvångsmässigt behov av att döma och försvara och har tvångsmässiga osanna förväntningar. Egot tror att den är sig själv, det vill säga människan själv. Man blir fri från egots grepp och når inre frid och frånvaro av rädsla, genom att avidentifiera sina tankeprocesser och känslor från sig själv. Människan är inte sina tankar, utan människan är den medvetenheten om att dessa tankar finns i människan själv. Man börjar sitt frigörande från egot när man börjar ifrågasätta och uppmärksamma den inre röst som man har i sitt huvud. Dock kommer egot alltid att vara en del av människan. Hur starkt egot är speglas av hur mycket rösten i huvudet styr människan i hennes handlingar och val”

Effekten av att ha spionerat på mitt ego är att jag numera drar mig från att hamna i situationer där andra ger mig bekräftelse. För bekräftelsen innebar fram tills nyligen att mitt ego fick sig en boost. Jag har precis fått pli på mitt aldrig-mätta-ego. Den kan gott gå på svältkost ett tag, tills den lärt sig vem som bestämmer i mitt liv. Liksom en nybliven nykter alkoholist undviker tillställningar där alkohol serveras så undviker jag ego-kickar nu. Jag vill inte halka tillbaka i missbruket.

Jag mår alldeles för bra nämligen. På egen hand. I båten på havet, ensam med sjöfåglars läten och havets mättande doft. I bilen, tänkandes mina miljoner tankar och nynnandes en sång. I skogen, den fantastiska, vackra förtrollande skogen. I soffan, medan jag betraktar Tess och Flisans samspel. Det är underbart att känna glädje och trygghet i sitt eget sällskap, utan att få ständiga impulser att dela med sig. Att inte ständigt känna ett slags otillfredsställt sug, att inte ständigt grubbla, problematisera, känna att något skaver och måste rättas till. Att inte ständigt känna behovet att fly; i umgänge, mat, dryck, städ, fix, jobb, underhållning.

Paradoxen här och nu är att jag väljer att dela med mig av min olust inför att dela med mig. Jag ler stort åt det… 😀

Men det är ju just i mötet med andras visdom och erfarenheter som jag själv fortsätter utvecklas. Jag söker efter svar och är så innerligt glad när andra delar med sig. Så jag vill också dela med mig, kanske någon annan söker, hittar min text och hittar något att känna igen sig i… . Någonstans letar jag efter balansen bara. Mellan att dela med mig för att jag vill dela med mig och att dela med mig för att få bekräftelse.

Tess och jag var i Stockholm i helgen. Vi körde dit ihop med Richard R. Åkte med Rikard till Uppsala för att hälsa på Lukas, fikade med Siv och gick på restaurang och promenerade på folkfyllda gator.

Jag gillar Stockholm mycket, men stadspulsen är ansträngande för sinnena. Men så hittade vi en oas: den nya pendelstationen vid Odenplan. Tyst, vacker, och mycket lugn. Där kan jag sätta mig i någon timme nästa gång staden tar knäcken på mig 😀

Tess behöver egentligen bara sin korg. Är den med så känner hon sig trygg i alla lägen. 

Sen var det dags att köra hem RR’s fina Volvo som ska få sig en vintermakeover hos mekanikern i Tanum istället för att stångas med lapplisorna i stan… 

Idag en båttur till Musö. Underbart….

Strålande solsken, ingen vind, spegelblankt hav…

Sedan på hemvägen mulet och efterhand regn. Men det gjorde ingenting. Rätt klädd och trygg. Lycklig.

 

Leave a Reply