Tänker

Jag älskar att tänka. Kan sitta i timmar och följa tankarnas virvlande, böljande resa genom alla spännande ämnen som vecklar ut sig bara jag ger tankarna fritt spelrum. Skutt, skutt, från den ena intressanta tanken till den andra. Jag gillar också att dela med mig av mina tankar. Om jag tycker de är så intressanta så borde väl alla andra också  få ta del av dem…? Att dela med sig är ju fint!

Problemet är ju bara att folk sällan kan eller vill lyssna, hur intressanta eller angelägna tankar jag än har. Ofta råkar jag ut för att bli avbruten, och vips så pratar de plötsligt om sig själva istället för att säga: ”Å, så intressant, hur menar du då, berätta mer?”. För länge sedan (för jag har ju vänt och vridit på tankar som dessa sedan jag var tonåring) kom jag på en fyndig slogan som beskriver det här fenomenets dilemma: Om alla bara tänker på sig, vem ska då tänka på mig? För jag kände mig ju inte sedd, respekterad eller lyssnad på. Och vad blir det för en värld, tänkte jag, när alla bara tänker på sig själva, lyssnar på sig själva, utgår från sig själva? En empatilös värld….

Det jobbiga med den insikten var att den plötsligt vändes mot mig själv. Jag har med åren insett att jag är rätt kass på att lyssna jag med, nämligen. För jag är ju liksom så uppfylld av vad JAG tänker när andra pratar med mig, till och med när jag försöker vara eller framstår som någon som lyssnar. Att verkligen till fullo lyssna på någon är faktiskt riktigt svårt. För när någon berättar vad den tänker och känner, så kommer jag ju alltid att tänka på när jag var med om något liknande det den andra berättar om. Jag försöker visserligen ta in vad den andra säger, men det enda mina tankar har tillgång till är mina egna erfarenheter. Och då vill jag också berätta. Det är lätt hänt att jag avbryter den andra. Det är svårt att vara nyfiken, att uppriktigt undra vad den andra har att berätta, att lyssna utifrån vetskapen att jag faktiskt inte alls kan veta vad den andra har att komma med. Sen ska vi inte tala om när den andra har tankar som jag inte håller med om alls, eller till och med blir upprörd av. Då vill jag verkligen inte lyssna. Då vill jag argumentera, och vinna över den andra till mina egna tankar, som ju givetvis alltid är bäst…

Alltför ofta hamnar jag i en slags argumentation om vem som har rätt. I stort som smått. Jag har en slags hatkärlek till argumentation. Hatade det redan som barn. När jag frågade ”Bråkar ni?” när pappa och mamma tjafsade, och de svarade ”Nej då lilla gumman, vi diskuterar!”. Men jag märkte ju att de inte alls lyssnade på varandra. De ville bara få rätt. Ville själv också få rätt, bli lyssnad på, respekterad. Men blev alltid omkullpratad så fort jag försökte säga min mening. Enda verktyget som omvärlden visade mig var argumentation. Men jag hade ingen slipad tunga, behärskade inte de snabba replikernas konstform. Ägnade många år åt att lära mig argumentera. Studerade retorik, och oj vilken underbar värld! Struktur och logik, det passade mig, så ack vilken lättnad att få klä de kaotiska inre tankarna och känslorna i retorikens rationella form. Jag blev hyfsat bra på det till slut. Kunde täppa till käften på andra med elegans. Jag ”vann” oftare och oftare. Lyssnade de på mig sedan….? Kände jag mig respekterad? Nej….

När jag däremot lyckas dela tankar med någon, på djupet, med respekt, för att jag verkligen försöker förhålla mig uppriktigt nyfiken på hur den andra tänker, ja, då öppnar sig nya världar. Det är det optimala läget. Det är då jag växer som människa. Jag vidgar mina vyer. Och om lyssnandet och nyfikenheten dessutom är ömsesidig – då uppstår det alltid helt nya möjligheter till gemensamma tankar. Nya förhållningssätt, nya insikter. Och en stark känsla av djupaste respekt.

Jag försöker nu lära mig lyssnandets och dialogens vackra konstart. Jag är nybörjare och gör fel hela tiden. Ser oftast bara mitt eget perspektiv på samtalsämnena, vill säga vad JAG tänker och tycker, projicerar allt på den andra jag talar med. Allt jag kan och vet och varit med om vill ”få rätt” istället för att nyfiket försöka mig lära något nytt. Det är smärtsamt besvärligt att ständigt få syn på detta. Att få syn på hur mycket nybörjare jag faktiskt är. Ändå vill jag fortsätta träna. Jag utvecklas av att lära mig lyssna på djupet, lära mig den ädla konsten. För jag tror det är extremt viktigt på många plan.

Ändå kan jag inte låta bli att fortsätta älska mina fantastiska tankar. De är så underhållande..! (Hjälp, tänk om jag är beroende? Tänk om jag knarkar tankar? Oj det är en annan intressant tanketråd, men kanske bäst att följa den en annan gång, för den verkar en smula snårig!) Jag märker att jag tänker som bäst när jag är i skogen med hundarna. Då kommer också impulsen att dela med mig av de där fantastiska tankarna. Jag skyndar mig hem för att försöka fånga tankekedjorna i datorns skrivprogram, innan de dunstat. De är färskvara nämligen. Och jag vill ju så gärna dela med mig…

Kanske är det därför jag gillar att skriva? Det är verkligen toppen, jag kan rekommendera det. Ingen som avbryter. Ingen som säger att jag tänker fullständigt uppåt väggarna fel, eller borde tänkt en smula annorlunda. Jag skriver och skriver. Sen läser jag det jag skrivit. Ändrar lite, för att jag kommer på bättre tankar. Sen publicerar jag. Och någon kanske svarar med sina tankar. Ibland kanske de som läst funderar vidare på det jag skrivit. Kanske tänker de att jag inte är klok som tänker som jag gör, eller så tänker de att de känner igen eller så tänker de oj, så har jag aldrig tänkt.

Kanske är de skrivna tankarna och de lästa tankarna en form av dialog? Ett sätt att dela idéer, utan att bli avbruten? Tänka till punkt. Skriva till punkt. Läsa till punkt. Låta det sjunka in.

Jag gillar att tänka så.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.