När dammet lägger sig

Å detta underbara rus! När sommargästerna åkt, när vägarna ekar tomma, de första röda löven singlat ner mot marken, augustihimlen är milshög och folk ler mot varandra på affärn.

Jag kan känna och tänka igen!

Missförstå inte. Jag är glad för turismen, glad för sommaren, glad för att få träffa släkt och vänner jag inte träffar annars.

Men det är så MYCKET. Så mycket intryck, så mycket att hinna med, passa på, så otroligt många intryck. Detta flöde av människor! Det är som om alla sommarmänniskors samlade sommardrömmar och sommarångestar lägger sig som en surrande bisvärm över mina antenner. Jag förlorar sikten och får inte kontakt.

Nu tystnad igen. Lugn.

Jag är så glad för att mina krafter återvänder. Att få vara så mycket mer kraftfull än förra sommaren. Inte behöva lägga mig och vila ständigt och jämnt. Att orka vara social. Att orka jobba med kroppen. Oftare och oftare, längre och längre.

Utmattningen bleknar bort, liksom sommaren. Men den sneda grundbulten är kvar. Det där som skavt hela livet. Det där som inte riktigt fungerar så som jag vet att det borde kunna funka.

Skillnaden nu är att jag gillar den. Den sneda grundbulten är min. Jag vet nu vad den heter, jag förstår dess fördelar och nackdelar och nu håller jag på att lära mig hur den fungerar i verkligheten.

På pappret står det atypisk autism, och denna benämning skulle jag kunna hålla ett, nej två hela föredrag om. En om varför det är en bra benämning och en om varför den är fullständigt felaktig. Det ids jag inte nu, vem vet får jag lust en annan dag.

Idag fick jag hursomhelst chansen att studera hur den visade sina sidor när jag skulle på hundpromenad i kvällssolen. Den varma vackra passa-på-det-är-sista-rycket-på-sommaren-kvällssolen. Som upplagd för spontansocialt samkväm. Men så här gjorde jag:

Jag har inte lagat mat idag, för jag lagar nästan aldrig mat åt mig själv. Jag äter rester ur kylskåpet, och finns det inga rester så äter jag knäckemackor och finns inte det så svälter jag. Så även idag. Alla dagens ”måsten” var avklarade. Inga jobbiga måsten förvisso, utan helt enkelt sånt jag hade avtalat, mestadels trevliga saker. Träffat Mirja, vilat, träffat mamma, handlat, smsat, betalat räkningar, bytt lakan åt gästerna och fixat allt annat jag hade föresatt mig. Nu var resten av dagen ”min egen”. Det vanliga scenariot när jag får egentid är att jag säckar ihop och somnar, men jag hade ju redan vilat och nu är ju faktiskt utmattningen på tillbakagång. Så när då tiden är ”min” blir jag helt mållös. Tom. Jag har inte lust med något, kan inte heller komma på några fler måsten. Ibland fastnar jag i det tillståndet. Har ingen som helst egen igångsättningsmotor. Som tur är har jag hundar, så en promenad sitter alltid fint.

Och så sken ju solen som sagt, men inte längre i min trädgård för nu är det höst. Däremot torde Greby gravfält vara soldränkt, tänkte jag. Det skulle vara toppen att fixa en picknick. Det borde man så klart passa på att göra. Så himla romantiskt helrätt! Jo, mina tankar fungerar så långt: jag kan alltid se vad som borde kunna göras…. Men jag är mållös och förvirrad och kan knappt hålla kvar tanketråden på att komma mig iväg så det blev en nödlösning för att alls lyckas göra verkstad av tankarna: ner i ryggsäcken ett paket korv, den sista skvätten baginboxpåsevin, ett dricksglas och hundgodis. Jag borde ringa en vän eller en granne, men jag är så urlakad av alla sociala samtal de senaste dygnen att jag skiter i det.

Min förvirring vet vad som är rätt. Det visade sig vara fullt tillräckligt med intryck. Jag satt lutad mot en gravsten i solen och tuggade korv direkt ur påsen. Höll pli på voffarna som vaktade och morrade och bjäffade. Bjöd dem på hundgodis. Välte ut vinglaset två gånger. Försökte hitta en bekväm sittställning anpassad till onda höfter. Blev myggbiten. Kände sensommarblomdoften. Såg några humlor. Kände marken, gravstenarnas solvärme. Insöp allt det vackra. Tänkte schyssta tankar. Kände bra känslor. Jag var liksom närvarande och tog in allt till 100%. Kände mig lycklig.

Insåg att om jag hade haft med mig några personer till, haft en vacker duk och sjuttiofemton olika picknickingredienser, finglas och bestick samt knutit en blomsterkrans eller reciterat en dikt – så hade det visserligen sett väldigt bra ut, och troligen varit trevligt för de andra, men jag hade för egen del definitivt inte känt njutning. Då hade min hjärna haft fullt upp med att ha koll på allt. Jag hade inte kunnat känna något.

För så fungerar jag tydligen. Allt går rakt in. Min hjärna sorterar inte, det är liksom ”hög volym” på alla sinnesintryck. Det kan vara underbart, som nu ikväll, men det kan också vara ett handikapp, för min del så bli jag otroligt trött av för många sinnesintryck. Och jag har det ändå lindrigt; det låser sig sällan, jag kollapsar inte som vissa med autism kan göra. Jag ”fungerar”. Men jag förlorar kontakten med mina känslor. Blir en robot.

Enkelhet, lugn och ro. Då vecklar mina känslospröt ut sig och då är världen magisk.

Det är helt underbart att fatta hur jag funkar, till slut. Jag hinner njuta!!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.