Senaste nytt på hundfronten

Det springer runt 16 pälstassar i mitt hem, varav fyra tillhör katten Flisan. Övriga 12 smattrar högljutt runt i tid och otid som för att ständigt påminna mig om min värdelösa valpsäljarförmåga.

Valparna föddes för fem månader sedan, och kan således knappast kallas valpar längre: de är på god väg mot slyngelunghundar. Just nu ramlade den ena av dem, Tuva, baklänges ner från fotändan vid sängen. Det beror på att hon från trädgårdsrabatten och upp i min säng har burit in ett ostronskal, vilket hon nu med hängivenhet försöker smula sönder i småbitar. Skyll dig själv, tänker jag, i första hand riktat mot henne. I andra hand mot mig själv. Jag får skylla mig själv som lämnat altandörren öppen (så att de ska välja att göra sina behov i gräset istället för inomhus), som inte underhåller dem med pedagogisk lek (varvid de utvecklar sina hjärnor på egen hand, med god fantasi uppenbarligen), som inte har lyckats sälja dem.

Full rulle: Tuva tuggar ostronskal, Tammi och Flisan gör upp om platsen närmast mig.

Jag vill verkligen inte ha tre hundar. En hund räcker väldigt lagom bra, tack så mycket. Särskilt eftersom den enda hunden heter Tess, och hon är inte speciellt förtjust i att inte ha min fulla uppmärksamhet längre. Hon är nog en typisk ensamhund, har det visat sig. Men jag parade henne och skaffade därmed fyra valpar, varav två har hittat lyckliga hem hos toppenbra nya ägare. Tirza, som numera heter Tyra, har det hur bra som helst hos matte Natalie i Göteborg. Tascha, som bytte namn till Minas Tirith, kallad Minas, bor hemma hos Sunniva i Bullaren och jag träffar henne regelbundet.

Så har vi då Tuva och Tammi kvar. Tammi har haft otur. Hon har varit iväg i två omgångar till nya ägare, men av olika anledningar har det inte blivit rätt. Jag är glad att hon varje gång faktiskt kommit hem igen. Det låter kanske som en paradox, och givetvis är det det. Jag är paradoxen i egen hög person. Jag är så in bänken trött på dessa små söta rackarhundar, men samtidigt så otroligt rädd att de ska hamna hos en mindre bra hundägare, så mycket att jag troligen är inte ligger på tillräckligt hårt för att sälja dem. Det är rätt dumt om man försöker bli av med en vara…. När det råder överskott på något man försöker sälja ska man ju egentligen inte ha höga krav, man ska egentligen sänka både kraven och priset och se mellan fingrarna och blablabla…

När de är så här söta är det omöjligt att ens tänka tanken att skilja på dem… :´(

Men det är ju omöjligt. För nu handlar det om levande varelser med egna, unika personligheter. Jag har ett smältande hjärta. De har bosatt sig där i kletet. De kommer inte fungera hos vilken köpvillig ägare som helst. De är små osnutna chihuahuavalpunghundsmonster. De skäller på allt oväntat som hörs eller närmar sig (ofta). De är rädda för stora hundar (det finns bara stora hundar där vi bor). De är envetna och egensinniga. Kaxiga och nyfikna. De är oemotståndligt söta. Och de kräver förståelse, underhållning och utmaningar. Samt gigantiska lass med kärlek och närhet. Det där sista kan jag förse dem med. Inga problem. Men jag är ingen agilityfantast eller rallylydnadsälskare. Och jag har varken lust eller tid att umgås intensivt med dem hela dagarna. Tyvärr.

Tuva ska nu snart iväg på sin ögonoperation, som ska åtgärda hennes cherry eye. Operationen som kostar en hel massa tusenlappar, och som en massa fina vänner bidragit med hälften till. Den andra halvan av kostnaden står jag för själv så länge hoppas jag få tillbaka när hon säljs. Om någon vill köpa henne.

Tuva ser en mås.

Hon är helt underbar, lilla Tuvaluva. Jag kan verkligen tänka mig behålla henne, djupt innerst inne. (fast ändå nej…) Hon är inriktad på allt som är närmast nosen, på allt som är här och nu. Lite som Ferdinand under korkeken, hon bara njuter av livet. Ibland är hon så lycklig att hon skuttar precis som en killing; små krokiga tvära studs hit och dit medan hon försöker fånga inbillade byten i luften med käften. Totalt tossig!

Tammi är spejaren, väktaren. Hon har blicken riktad på allt som händer långt där borta. Hon vill ha koll, hon är snabb som en pil, hon vill ha action! När Tammi sover borta blir det lugnt och lite tråkigt hemma. Tammi ser till att det är fart och fläkt. Och hon är lydigast, eller nåja, det kanske är att ta i, men hon kan bli väldigt lydig – hon är uppmärksam på mina signaler. Angelägen om att hitta samarbetsformer, hon söker verkligen aktivt kontakt.

Tammi spanar in ägorna…

De är så ljuvliga båda två. Men jag är rätt sliten nu, de behöver så mycket mer än jag kan ge dem. Det är ett hårt jobb att forma dem så de inte blir sina värsta versioner, utan sina bästa versioner. Det behövs inte mycket för att de ska fastna i nervositet, darrighet, skällighet, knäckiöronenhet…. Alla de där typiskt jobbiga sidorna som småhundar har fått sitt dåliga rykte ifrån.

Frågar man Tess så är det ingen tvekan: se till att sälj dem illa kvickt. Tess trivdes med att ha mig för sig själv. Hon är ganska undergiven och går undan hela tiden när valparna tar plats. Hon varken orkar eller vill hävda sig, så hon har liksom glidit bort från mig undan för undan. Jag märkte inte det förrän vi hade en valpfri helg. Då var de hos Sunniva, och jag och Tess fick känna på forna dagars glans. Då blev hon som förbytt. Mycket gladare och mer närvarande på något vis..

Tess är måttligt intresserad av allt vad småbarn heter 🙂

Men jag har alltså blivit en känslosam fåntratt i förhållande till valparna. De har intagit mitt hjärta och blivit som mina små barn. Jag vill att de hamnar hos någon som är bättre än jag på att förstå dem, bättre på att ge dem det de behöver för att bli små harmoniska kärlekspälsbollar.

I väntan på att de rätta blivande ägarna manifesterar sig, så fortsätter jag ta med dem på det som mitt liv erbjuder. Båtturer, strövtåg längs vattnet, skogspromenader med och utan koppel. Och fortsätter trösta Tess med små egna promenader då och då, där jag försäkrar henne om att allt kommer bli som förr, en vacker dag.

En liten filmsnutt på en minijordfräs:

IMG_1330

 

Leave a Reply