Igenkänning om paradoxer

posted in: AST, Utmattningssyndrom | 0

Hemkommen från Stockholm, där jag blivit så fint firad av mina barn, finner jag mig omtumlad och förundrad. Många intryck att bearbeta… Hur de blev så stora så snabbt, och vilken ynnest det är att få njuta av deras existens. Jag är otroligt lyckligt lottad.

Och staden, som jag känner mig alltmer hemma i, fastän jag ogillar städer.

I brevlådan hemma väntar boken jag beställt. Konsten att fejka arabiska av Lina Liman. En kvinnas berättelse om hur det är få diagnosen Aspergers i vuxen ålder. Redan de första sidorna i boken får mig att gråta av igenkänning. Vi är inte lika, vår historia är inte likadan, men så många av de exempel hon beskriver stämmer in på mig…. Ojämnheten. Den där ständiga vetskapen livet igenom att jag inte förmår vissa saker, fastän jag precis VET hur jag borde göra. Att jag ibland förmår fantastiska saker, saker som jag en andra dagar inte ens kommer i närheten av. Och all den inre tveksamhet som detta skapar, eftersom jag själv inte kan lita på när jag fungerar. Och ändå veta att jag fungerar när ramarna är tydliga. När det finns tider att passa, klara besked om vad som förväntas av mig i olika situationer. Men bara om det är under avgränsade tidsperioder. För kräver ramarna för mycket, då börjar kroppen säga ifrån, genom att min sensoriska överkänslighet slår över i diffusa smärtor som vågor över klipporna…

Paradoxerna. Att orka mycket, fast jag inte orkar, för att sedan inte orka alls. För att sedan orka lite till. Resan till Stockholm är ett tydligt exempel. Jag beställde tågbiljetterna från Göteborg åt mig och Mirja därför att barnen och jag hade bestämt att vi skulle ses i huvudstaden. Val av helg bestämdes utifrån våra kalendrar. Avresetiderna avgjordes utifrån ekonomiska begränsningar. Jag visste hur länge jag skulle vara hemifrån. Jag hade i present önskat mig att slippa bestämma, ordna, leda flocken eller ta hand om oförutsedda händelser. Jag planerade endast packningen så att jag skulle känna mig trygg: hade med mig ljudreducerande hörlurar, en bok, öronproppar, god matsäck.

Allt flöt på enligt planen. Jag var beredd på att inte ha kontroll. Jag vilade i att inte ha kontroll. Fastän jag i grunden blir orolig när jag inte har kontroll. För jag gillar inte överraskningar. Hela lördagen vilade jag i deras planering, blev firad, omhändertagen, trakterad. Det var hur enkelt som helst att stå i kö utanför Stockholm Brunch Club i 40 minuter. Jag som hatar att stå i kö. För det var inte mitt beslut, jag slapp grubbla och kunde njuta av det som skedde. Solen sken på oss. Brunchen var gudomligt god. Det var roligt att få vara med om ”escape room”-aktiviteter; den första där vi skulle befria världen från ett farligt zombievirus, och den andra där vi skulle råna en bank. Båda på tid, inlåsta i ett stängt rum, där vi skulle lösa uppdragen tillsammans, med hjälp av en uppsjö kluriga koder, nycklar och skruvade tankenötter. Jag som har svårt för grupparbeten… Det var roligt att äta tapasmiddag och suga i sig två hela glas vin på ett högljutt trendställe. Jag som har så svårt för högljudda ställen. Det var hur lätt som helst att vara glad, uppmärksam och närvarande precis hela dagen, utan paus. För jag slapp välja eller bestämma. Jag slapp hålla koll på tider, riktning och planering. Och jag visste det var bara några dagar. Väl hemma igen kan jag vila.

Och den allra viktigaste faktorn: jag var tillsammans med mina barn, som är de människor i livet jag känner mig som mest avspänd ihop med. De känner mig bäst av alla, jag behöver inte grubbla på nyanserna ihop med dem.

Resan hem var krävande för det var varmt och Blå Tåget, som har riktigt tjusiga, nostalgiska 60-talsvagnar, hade ingen AC, och ute var det 27 grader. Men även det gick. Vi satt mest tysta bredvid varandra, Mirja och jag. Lyssnade på musik i var sina lurar. Jag gled omkring i tillståndet mellan sömn och vakenhet.

När vi hade tagit adjö i Göteborg och jag till slut satt för mig själv på Bohuståget norrut, så kom Den Stora Tröttheten. Jag kunde inte läsa, inte titta ut genom fönstret, orkade inte kommunicera med någon. Det var bara att luta sig tillbaka med musiken i öronen och blunda.

Idag är jag också helt slut, men paradoxen är att jag ändå orkar, för jag har tider att passa: jag ska till dykcentret för att betala en grej, och hämta Tammi hos Laila i Bullaren. Perfekt. Men sedan ska jag hålla mig borta från folk, för jag behöver mer återhämtningstid.

Paradoxen jag har att se i vitögat är att jag både är kapabel och inte kapabel. Jag KAN organisera och fatta beslut, men inte alltid. Jag KAN hålla igång en hel dag i sträck med sociala aktiviteter, men inte alltid. Jag KAN samarbeta, men inte alltid. Det gäller nu att börja kartlägga i vilka situationer jag fungerar, och hur ofta jag behöver återhämtningstid, samt vilka faktorer som påverkar huruvida jag kan eller inte kan.

En tydlig faktor är att jag kan när jag är ”tvungen”. Men sällan när jag själv måste sätta igång mig, till exempel planera in egna sysslor under en dag som inte är schemalagd i förhållande till andras förväntningar på mig.

När jag fortfarande trodde att jag ”bara” var utmattad, så såg jag framför mig hur jag skulle orka mer och mer i takt med att energin återvände. För att till slut orka vara igång på heltid. Jobb eller inte, men hursomhelst hade jag visionen av en dagligen heltidsaktiv Kim. Nu vet jag att det inte kommer att bli riktigt så. Det har aldrig riktigt varit så, men jag har ju hela livet trott att jag skulle komma på knepet, bara jag kämpade vidare, inte gav upp… Ju mer jag kämpade för att göra rätt, desto närmare utmattningen kom jag. Nu vet jag att min autismspektrumsida alltid kommer att finnas där. Sinnestintryck tar energi, sociala relationer tar energi, beslutsfattande och igångsättande tar energi och nu har jag dessutom en utmattning med mig i bagaget.

Ska fortsätta läsa boken nu… Fortsätta lära känna mig.

 

Leave a Reply